Ledare Förra året begicks ungefär 22 000 bostadsinbrott och den långsiktiga trenden är ökande. Risken är att åka dit är liten. 2015 klarades till exempel bara fyra procent av alla inbrott upp.

Det lär inte blir bättre i brådrasket. "Tidigare har vi haft speciella grupper som inriktat sig på gränsöverskridande brottslighet" säger Tomas Håkansson på Polisen (NT 18/7). "Den utformningen finns inte i dag, vilket beror på att man inte har kunnat prioritera den här typen av brottslighet."

Se där ett närmast övertydligt exempel på effekterna av Polisens misslyckade omorganisation.

Artikelbild

I vårt grannland Norge ser det helt annorlunda ut. På några år har bostadsinbrotten halverats, från 5 000 till 2 500.

Det sker alltså nästan tio gånger så många inbrott i Sverige.

Delvis har detta visserligen geografiska orsaker, det är helt enkelt lättare att ta sig till Sverige än Norge. Men delvis beror det också på att brottsligheten prioriteras högre i Norge. Man har särskilda åklagare för dylika brott och har ändrat rättspraxis, så att utlänningar som befinner sig i landet lättare kan dömas för planerade inbrott.

Det är nämligen i stor utsträckning just utländska brottslingar som begår inbrotten. Bakom nästan hälften av alla bostadsinbrott ligger internationella nätverk, framför allt från Östeuropa och (geografiskt kanske mer överraskande) Sydamerika. De har goda tider i Sverige. Senast lät till exempel Polisen i Uppsala meddela att man tvingas prioritera bort denna brottsbekämpning, på grund personalbrist under sommaren (svt.se).

Situationen är förstås fullständigt oacceptabel, av flera skäl. Förutom att brottsligheten är illa nog i sig, är det uppenbarligen kriminalitet som lönar sig då så få åker fast. Därtill är det emellertid brottslighet som ofta drabbar Medelsvensson – medan nyhetssändningarna handlar ofta om något annat. Jämför med våldsbrott och oroligheter i många förorter, kan naturligtvis bostadsinbrott framstå som mindre väsentliga att hantera. I princip rätt, fast inte riktigt så i praktiken.

De som drabbas är nämligen vad som brukar kallas vanliga, hederliga skattebetalare. De som brukar gör rätt för sig och sällan ligger samhället till last, men inte längre kan lita på att skatterna gör nytta. Som rentav riskerar att känna sig rättslösa och tvingas betala för sin säkerhet på andra sätt (larm och väktare).

Långsiktigt urholkar detta viljan att betala skatt, liksom sammanhållningen i samhället. Möjligen är vi inte riktigt där, ännu. Men vad händer den dag Medelsvensson tröttnar? Och vilka politiska effekter kommer det att få?