I dag firar Norge sin nationaldag, den 17 maj. Det brukar betyda att grannlandet uppmärksammas i den svenska mediebevakningen, sedan svalnar intresset igen. Men under senare år har det här i viss mån förändrats. Numera blickar svensken mot Norge för att lära av grannlandets landsbygdspolitik. Norge, där hela landet lever, står som förebild när riksdagspartierna ska utveckla sina idéer. Och denna vurm för ett annat nordiskt land är med svenska mått mätt lite ovanlig, eftersom den svenska självbilden är att andra länder bör lära av Svea – inte tvärtom.
När den svenska parlamentariska landsbygdskommittén för något år sedan presenterade sitt slutbetänkande hade Norge inspirerat. Centerpartiet har motiverat förslaget om avskrivet studielån för unga som flyttar till en glesbygdskommun med att Norge har det systemet. Och i olika nyhetsinslag och dokumentärer tas svenska tv-tittare till Norge för att imponeras av den levande landsbygden med brukade smågårdar.
Men den bild som svensken matas med är inte komplett. Norges landsbygdspolitik är inget föredöme.
Svensken som imponeras av Norges landsbygdspoltik ser bara ytan. Det som verkar missas är de omfattande bidragen och de hårda regleringarna, som får EU-stöd och svenska regelverk att framstå som minimalistiska.
Att Norges bönder fortfarande kan bruka små gårdar och få lönsamhet i det beror på att Norge, som inte är medlem i EU, pumpar ut bidrag för att behålla en med dagens mått ineffektiv struktur för jordbruket. Både Norge och Schweiz lägger enorma belopp på att värna det småskaliga jordbruket. Men båda länderna följer utvecklingen i EU, likt barn följer John. Norge anpassar sig med fördröjning till den svenska och europeiska ordningen, men den försenade omställningen har en dyr prislapp.
Hade marknaden varit friare skulle nog antalet brukade smågårdar i Norge varit färre, eftersom allt större maskiner och teknikutvecklingen driver på att gårdarna blir större och brukar mer mark. Det är ett naturligt resultat av att de större enheterna tack vare stordriftsfördelar generellt får bättre ekonomi.
Norges landsbygd hålls dock inte levande enbart genom omfattande statliga bidrag – även regelverken spelar in. Lagstiftningen kring brukad mark är så pass hård att den sänker värdet på fastigheter. Den som äger ett lantbruk måste vara skriven på gården och bruka den ett visst antal år, annars är det bara att sälja. Brukad mark som har ägts obrutet av en släkt i 20 år omfattas också av den så kallade Odelsretten. Det är en lagstiftning som för tankarna till den numera lyckligt avskaffade svenska fideikommisslagstiftningen. Exempelvis har äldsta barnet rätt att ta över gården odelad till ett förmånligt pris, enligt Odelsretten.
Att se problemen med den norska landsbygds- och jordbrukspolitiken kan vara särskilt viktigt nu i EU-valstider. För alternativet till den gemensamma europeiska jordbrukspolitiken och i viss mån regionpolitiken är nog en norsk ordning, om ambitionen om en levande landsbygd fortsatt ska vara vägledande.
Utan den gemensamma europeiska jordbrukspolitiken skulle Sverige ha svårt att klara konkurrensen på en gemensam marknad från andra EU-länder, där skattetrycket är lägre och vintrarna mildare. Och skulle den egna livsmedelsproduktionen skyddas mer med tullar, likt Norge gör, fick konsumenterna ta kostnaden genom högre livsmedelspriser.
Visst finns det en hel del att önska kring svensk landsbygds- och jordbrukspolitik. Men att följa Norge är inte vägen framåt.