Norrköping förtjänar mer än halvmesyrer

Det är varken lämpligt eller tillräckligt att spara än lite här, än lite där. Tuffa tider kräver nämligen tuffa val.

Ibland resulterar osthyvelsbesparingar mest i småbitar och smulor.

Ibland resulterar osthyvelsbesparingar mest i småbitar och smulor.

Foto: Leif R Jansson/TT

Ledare2019-10-09 04:00
Detta är en ledare. NT:s ledarsida är moderat.

Kommunalrådet i Norrköping Lars Stjernkvist (S) talar klarspråk. Jo, faktiskt! "Målet är att få bort tiggeriet." Han förmår adressera allvarliga sociala problem konstaterar att låt gå-linjen inte duger.

Det är bra att det sägs, frågan är bara hur tiggeriet ska fås bort.

Fast egentligen är det också ganska enkelt. Flera kommuner har redan infört eller håller på att införa tiggeriförbud. Fast i Norrköping måste man krångla till allting. Stjernkvist vill därför ha nationell lagstiftning och föreslår ett anmälningskrav.

Så där blir det lätt när man försöker inta flera positioner samtidigt. Det är mycket enklare att införa ett kommunalt förbud – eller avstå. Det finns goda argument för både ja och nej.

Det är dock inte helt ovanligt att kommunpolitiker undviker alltför tydliga ställningstaganden. Det har förstås att göra med att kommunalpolitik allt som oftast är ganska gråmelerad. Inte minst i nödvändiga nedskärningstider kan slutresultatet därför lätt bli så kallade osthyvelsbesparingar.

Men även om det kanske låter bra att alla får dra sitt strå till stacken, kan det lika gärna handla om ovilja att göra adekvata prioriteringar.

"Ingen osthyvel" konstaterade därför oppositionsrådet Sophia Jarl när hon presenterade Moderaternas budgetförslag. Detta förslag omfattar bland annat att Tekniska nämnden tvingas till kraftiga besparingar, att allt från bibliotek ska läggas ned till skolor säljas ut och framför allt att kommunen ska banta kommunikationsavdelningen kraftigt.

Samtidigt frigörs därmed resurser till bland annat höjda lärarlöner.

Rätt eller fel? Därom kan säkert råda delade meningar. Ovan nämnde Stjernkvist vill till exempel inte avsätta mer pengar till Ostlänken.

Det väsentliga är emellertid att våra folkvalda vågar göra också besvärliga prioriteringar och inte bara nöjer sig med att osthyvla sig till budgetbalans. Det är förstås lättare sagt än gjort, eftersom man i förväg aldrig riktigt vet vilka sluteffekter långtgående ekonomiska beslut riskerar att få. Att göra för lite, för sent riskerar emellertid att straffa sig det med.

Det är långt ifrån någon avundsvärd situation att verka politiskt i på väg in i en konjunkturavmattning, men halvmesyrer måste under alla omständigheter undvikas.