Ledare Så var det dags igen. Genom åren har Norrköpings flygplats varit i trångmål många gånger, dock aldrig riktigt nedläggningshotad. På något sätt har alltid nya intressenter hittats och kommunen varit villig att understödja olika satsningar ekonomiskt. I klartext har Kungsängen fått gå med underskott år efter år, eftersom flygplatsen (rätt eller fel) ansetts vara av så stor strategisk betydelse att subventionspolitiken varit motiverad.

Kanske går det på samma sätt också denna gång, efter att flygbolaget BMI gått i konkurs och linjen till München från Norrköping därmed upphört. Kanske hittar kommunen nya intressenter, kanske går det att sluta ekonomiskt rimliga avtal. Kanske.

Eller kanske inte.

Ty för varje kris som drabbar Kungsängen framstår en nedläggning allt mer som ett möjligt alternativ. För varje kris riskerar vi också att fastna i situationer där politisk prestige, snarare än pragamtiska avvägningar, tillåts diktera besluten.

Prestige kan förvisso slå åt två håll. Lite magstarkt är det nog av oppositionsrådet Nicklas Lundström (V) att omedelbart dra fram partiets gamla käpphäst om nedläggning (nt.se). Problemet är emellertid att hans sakliga argumentation äger tyngd. Att skattebetalarna tvingas subventionera en verksamhet, vars faktiska betydelse för exempelvis näringslivet kan diskuteras.

”Det enda resultatet är stora klimatutsläpp” hävdar Lundström. Det låter överdrivet. Men det låter också överdrivet när exempelvis Darko Mamkovic (SD) förefaller anmärkningsvärt oberörd av krisen och vill fortsätta subventionera flygplatsen.

Däremot vet vi att det alltid lönar sig att vända på slantarna ytterligare en gång, att fråga sig om det verkligen är rimligt att med mångmiljonbelopp fortsätta subventionera verksamheter som knappast kan sägas handla om kommunala kärnuppgifter. Också näringslivet har anledning att fråga sig hur viktig striden om Kungsängen egentligen är.

Förhoppningsvis finns det en framtid för flygplatsen! Men om så inte skulle vara fallet behöver det inte vara någon katastrof.