Efter en dom i Migrationsöverdomstolen mildras i praktiken kraven vid anhöriginvandring. Det väntas få stor betydelse för framför allt en grupp, invandrare från Somalia. Deras anhöriga har hittills haft svårt att få uppehållstillstånd på grund av dålig civil dokumentation, men nu räknar Migrationsverket med en invandring om runt 20 000 personer på högst ett par års tid enligt uppgift i Sveriges Radio.
Även om man räknar bort så kallad kärleksinvandring handlar det om en kraftig ökning jämfört med det totala antalet anhöriginvandrare i Sverige. Kortsiktigt kommer detta att innebära ökade kostnader för kommuner med många somalier, till exempel Växjö. Kommunalrådet Bo Frank (M) hävdar att utan statlig kompensation kommer kostnaderna att få omedelbara konsekvenser för den kommunala budgeten - att "vi antingen får höja skatten eller dra ner på kostnaderna för skola, omsorg och liknande".
Förhoppningsvis kommer Växjö och andra drabbade kommuner att kompenseras på något sätt, men tidigast i höstbudgeten vågar integrationsminister Erik Ullenhag (FP) utlova något bestämt. Det duger inte.
Man får tyvärr intrycket av att regeringen inte riktigt vill ta i den ekonomiskt, socialt och politiskt heta frågan. Den lyxen kan emellertid inte kommunerna kosta på sig.
De kortsiktiga kostnaderna uppstår eftersom åratal av tidigare nekad anhöriginvandring så att säga samlats på hög och nu utfaller inom loppet av ett par korta år. Tyvärr måste man dock vara ärlig nog att erkänna också de potentiella ekonomiska och sociala kostnaderna på längre sikt.
Även om all gruppindelning tenderar att bli schematisk, är det uppenbart att integrationspolitiken fått liten effekt för just somaliska invandrare. Inom gruppen är arbetslösheten över 80 procent. Lite talar för att integrationen automatiskt blir bättre när gruppen nu nästan väntas fördubblas. I värsta fall kan vi förvänta oss allvarligare sociala problem och motsättningar i samhället.
Det vore naivt att bortse från de politiska återverkningarna. Skulle exempelvis Växjö tvingas skära i vård, skola, omsorg för att kunna ta emot fler anhöriginvandrare - vilket i sin tur är en effekt av en generös flyktingpolitik - vore det förvånande om missnöjespolitiker åtminstone lokalt inte lyckades profitera på utvecklingen.
Invandringsfrågor bör ses i sin helhet och kopplas till förutsättningar och kostnader för en väl fungerande integrationspolitik. Något som är statens och inte enskilda kommuners ansvar. De nu aktuella farhågorna går att hantera - om de bemötts på rätt sätt i rätt tid.