Blott Sverige svenska folkpartister har. Låt vara att de numera vill kallas liberaler, och att försvinnande få är intresserade av att rösta på dem längre. Inte ens nya partiledaren Nyamko Sabuni har lyckats vända opinionsvinden. Detta har dock en rad rimliga orsaker.  

Tajmingen har varit sällsynt misslyckad även med svenska politiska mått mätt. Sabuni valdes till partiordförande på ett extrainsatt landsmöte 28 juni. På söndagen inleddes politikerveckan i Visby och på onsdagen intog hon Almedalsscenen och höll sitt första partiledartal. Sedan tog politiken semester, som den alltid gör. Hoppas man på en väljartillströmning med anledning av partiledarbytet är det dumt att lägga det precis innan politiken iakttar fem veckors radiotystnad. Inte ens under ett valår håller politiken igång sommaren igenom.

Det kan därtill med fog påminnas om att väldigt få partiledare gör succé med en gång. Såväl Annie Lööfs (C) som Ebba Busch Thors (KD) framgångar dröjde tills deras respektive parti var nära att åka ur riksdagen. Sabunis situation är dock annorlunda. Hon var uppskattad redan innan valet, men hon har inte gjort något som helst försök att signalera att den nystart många hoppades på faktiskt blir av. Tvärtom faktiskt. När hon fortfarande försökte bli vald var hon väldigt tydlig. Integrationspolitiken har varit orealistisk och byggt på märkliga föreställningar om hur människor fungerar. Ska den lyckas behöver vi ställa krav på de människor som kommer hit. Borgerligheten är under alla omständigheter Liberalernas hem och januariöverenskommelsen, JÖK, var ett misstag. Och så vidare. Efter att hon blev vald har Sabuni praktiskt taget bara pratat om klimatpolitik och forskning samt om hur viktigt det är att man nu genomför JÖK:en fullt ut.

 

Den vänligt sinnade kan välja att tolka det som att hon försöker ena ett tämligen sargat parti genom att fokusera på vetenskapen, som ju folkpartister har hållit högt i alla tider. Men även i så fall är det ett misstag att enbart göra det. Den enda synbara resten av kritiken mot samarbetet med Socialdemokraterna är att andra partister som också har varit kritiska har fått något bättre positioner i partiet. Det kan vara en viktig signal internt i partiet, men det talar knappast till väljarna.

En möjlighet, som förmodligen många väljare åtminstone har börjat närma sig, är att Sabuni är mer folkpartist än vad många hade önskat. Att skillnaden mellan henne och rivalen Erik Ullenhag inte är så stor som den verkade i stridens hetta. Så är det sannolikt. De delar syn på väldigt mycket, de har trots allt varit partikamrater i många år.

Förhoppningsvis är det dock bara en långsam start vi ser. Borgerligheten mår bra av Liberalernas närvaro. Och än finns det faktiskt gott om tid för Sabunni att hitta hem.