Ledarkrönika Hastigheten är hög och blåljusen påslagna. På vägen mellan Finspång och Norrköping kryssar sig räddningstjänstens fordon fram i trafiken. Kanske är de på väg till trafikolyckan, som nyss inträffat på länsvägen. Kanske skogsbranden, som NT precis har rapporterat om.

Att se räddningspersonal i arbete väcker en hel del beundran. De vet aldrig vad som väntar, men de måste hantera det som möter dem.

Ett av få tillfällen då det faktiskt känns värt att betala skatten är när det offentligas krisfunktioner ses i aktion. Brandmän, poliser och sjukvårdspersonal håller igång en verksamhet som måste fungera dygnet runt, året runt. Det känns som civilisation.

Samtidigt finns en gnagande känsla av oro – hur klarar sig samhället i allmänhet och det offentliga i synnerhet vid en större kris? Kommer känslan av hyfsat väl investerade skattepengar kvarstå? Mycket talar tyvärr för att den inte gör det. Det offentliga Sverige är dåligt förberedd på en större kris.

Energi, vatten och mat är grundläggande för att klara ett större krisläge, som naturkatastrof eller säkerhetspolitiska spänningar. Men det verkar som att beredskapen brister kring alla tre resurser i Östergötland och Sverige.

Enligt landshövding Carl Fredrik Graf kan den elbrist som ses i storstadsområdena även vara en realitet i länet om några år (SR Östergötland, 3/6). Nyligen diskuterades energiförsörjningen med representanter för länets kommuner och elbolag.

Då det tar tid att bygga ut elnäten – för att öka överföringskapaciteten främst från de norrländska vattenkraftverken – lär det ta tid innan situationen ljusnar. Att ytterligare kärnkraftverk snart stänger i södra Sverige, utöver de två som tagits ur drift i Oskarshamn, bidrar också till att förvärra läget. Vid en kris, som innebär att det är inte går att importera el till södra Sverige från kontinenten, kan sedan läget bli än mer ansträngt. Särskilt under riktigt kalla vinterdagar kan det bli kärvt.

Kring dricksvattenförsörjningen finns även en del frågetecken. Sveriges Radio rapporterade nyligen att nästan hälften av kommunerna i Östergötland saknar planering för ett nödläge då dricksvattnet sinar eller slås ut. Det som efterlyses är planer för hur kommunerna ska prioritera olika aktörers behov av vatten – helt enkelt var tankbilarna ska köra först.

Ett annat område där det i stort saknas planer för en kris är inom jordbruket. Förr fanns en väl utbyggd krisorganisation, med planer på hur livsmedelsproduktionen skulle säkras vid kris eller krig. Men nu har egentligen inte jordbruket några krav på att upprätthålla matproduktionen i kristid, om det ens är möjligt. Om inte jordbruket får tag på importerade insatsmedel – som gödningsämnen, diesel och maskindelar – så stannar snart betydande delar av det svenska jordbruket.

Vi lever i ett land där vi är vana vid att hjälpen kommer. Räddningstjänst, polis och sjukvårdare är ofta snabbt på plats. När någon faller finns ofta någon där och fångar.

Vid en större kris verkar däremot inte beredskapen vara lika god. Trots politikers enträgna tal om ett starkare försvar brister beredskapen kring grundläggande funktioner så som energi, vatten och mat.