Krönika Det är uppenbart att vi har gått in i en ny politisk tid där majoritetsförhållandena, inte bara i riksdagen, utan även i kommuner och regioner kommer att se annorlunda ut.

Vi har hittils varit vana vid att valen ger tydliga utslag. Socialdemokraterna har dominerat politiken, vilket har gjort att de borgerliga partierna enats sig mot dem. När de borgerliga har vunnit har det inte varit någon tvekan om att de ska styra tillsammans.

Nu har vi istället fått ett valresultat där det inte är givet vilka som ska styra. Ledarna stänger in sig och kommer sedan ut med en uppgörelse. Frågor blandas huller om buller. Alla säger sig vara vinnare.

Finland har sedan länge ett politisk system som fungerar på detta vis. ”Det spelar ingen roll vad man röstar på” berättade en finländsk bekant för mig. ”Man vet ändå inte hur slutresultatet blir.”

Nu är Sverige i en liknande situation och man kan fråga sig varför det är så här.

Svaret ligger i vårt valsystem. Både Finland och Sverige har ett proportionellt system där mandaten i riksdagen fördelas efter hur många procent ett parti har fått i valet.

Det känns rättvist. Problemet är att man då får många partier och för att få en majoritet måste man förhandla.

Det alternativa sättet att organisera ett valsystem är det brittiska. Där har man ett mandat per valkrets (inte som i Sverige med flera mandat per valkrets). Bara ett parti kan vinna i varje valkrets. Följden blir att endast de två största partierna kan konkurrera med varandra. I parlamentet får man därför bara två partier. (Men undantag för några mindre partier som ändå lyckats konkurrera ut de två stora i några valkretsar.) Det partiet som är störst får bilda regering. Inga förhandlingar behövs.

”Rättvis” representation får man med det proportionella systemet. Demokratisk tydlighet får man med det brittiska systemet.

Självklart finns mellanting. Problemet med det brittiska systemet är att partiet som vinner det enda mandatet i varje valkrets inte måste ha mer än 50 procent. Man måste bara vara större än alla andra. Är motståndarna splittrade kan man vinna mandatet med så lite som kanske 20–30 procent.

Ett sätt att försöka balansera detta är det franska valsystemet. Här röstar man i två omgångar. I första omgången får alla partier ställa upp. I andra omgången får bara de som tagit flest röster i första omgången rösta. Metoden används även för att välja president. Biskopsvalen i Sverige går till på ungefär samma sätt.

Det fina med denna metod är att man får rösta med hjärtat först, därefter med huvudet. I det brittiska systemet måste man hjärterösta och taktikrösta samtidigt, vilket brukar sluta med att folk bara röstar taktiskt. Ingen vill ju rösta på ett parti som inte har någon chans att konkurrera om mandaten.

Vilket system är då bäst? Bör Sverige byta? Frågan diskuteras ibland, men det återstår faktiskt att se om vår nya politiska miljö fungerar eller inte. För det är många länder som redan har haft den typ av parlamentarisk röra som vi nu har, och Sverige hade det på 1920-talet. Det som har hänt är kanske bara att Sverige har blivit ett land som många andra.