Ledarkrönika Tove Norlén får något drömskt i blicken när hon talar om den östgötska skärgården. ”Det finns ingen bättre plats i världen än Sankt Anna och Äspholm. Jag har spenderat nästan varje sommar i mitt liv där”, säger hon och fortsätter: ”Den brittiska dagstidningen The Guardian skrev för en tid sedan att Sankt Anna skärgård är en av tio oupptäckta resmål i Europa. Men jag hoppas inte att det kommer ut, så att det blir en invasion av turister”.

Platsen där jag träffar Tove Norlén är dock i dubbel bemärkelse fjärran från Söderköping, där hennes föräldrar bor, och den östgötska kusten. Vi befinner oss i den amerikanska huvudstaden Washington, DC. Två kvarter längre bort ligger kongressen. Mittemot hotellobbyn där vi sitter reser sig det amerikanska riksarkivets ståtliga byggnader – i en av dessa biblioteksbyggnader brukar Tove Norlén sitta och skriva på dagarna. Och ytterligare lite längre bort ligger Högsta domstolen, där nyligen Brett Kavanaugh har installerats som domare efter en lång och turbulent nomineringsprocess.

Anklagelserna om att kandidaten till Högsta domstolen ska ha begått sexövergrepp som ung är något som har tagit stor plats i nyhetsförmedlingen, även i Sverige. Om hela processen kring Kavanaugh konstaterar Tove Norlén: ”Brett Kavanaughs bakgrund spelar ingen roll, det är bara hans ideologiska inställning som har betydelse. Det folk utanför USA inte alltid förstår är att abortfrågan styr allt, från mikro- till makropolitiken. Det är därför som radikala kristna kan strunta i enskilda företrädares leverne – det är underordnat abortfrågan”.

Att tolka och försöka förstå andra kulturer och skeenden, likt den amerikanska politikens utveckling, är det som Tove Norlén har ägnat mycket tid och forskning åt. Fram tills nyligen jobbade hon som forskningsansvarig på institutionen för internationella relationer på George Washington University. Men hon har nu avslutat sin tid där för att kunna ägna mer tid åt sin egen forskning. Hennes specialområde är Mellanöstern, som hon just nu arbetar på en bok om.

Men hur hamnade Tove Norlén här, i Washington, DC – så långt ifrån Östgötaskären? Kanske börjar historien när hon var fem år. Då flyttade hennes föräldrar Gunnar och Anne Sophie Norlén med familjen till Jerusalem för ett års biståndsarbete. En vistelse som skulle bli den första av flera. Åren 1984–1987 var hela familjen tillbaka i Mellanöstern, under den tiden tog Tove Norlén studentexamen i Jerusalem.

År 1991 återvände hon igen – den här gången själv – till ett spänt Mellanöstern. ”Jag var i Ramallah. Det var precis innan första Gulfkriget. Då var det så att det rök om öronen. Som svensk med en fot på både den palestinska och den israeliska sidan kände jag att jag ville göra något.”

Det var efter den vistelsen som hon bestämde sig för att satsa på freds- och konfliktforskning. Ett val som har tagit Tove Norlén till flera av världens toppuniversitet – som ETH Zürich och John Hopkins University.

Det utrikespolitiska intresset lär hon dock inte ha utvecklat helt på egen hand, utan delvis ha ärvt av sin far Gunnar Norlén – Norrköpingsson, tidigare professor i religionshistoria och numera ordförande i kyrkorådet i Söderköping Sankt Anna församling.

Tove Norlén konstaterar att hennes uppväxt har gett henne ett speciellt perspektiv. ”På skolan i Jerusalem blandades barn till FN-tjänstemän och missionärer med judiska och palestinska barn från staden. Och att vi gemensamt kunde lösa saker på skolnivå gjorde att vi blev aktivister – om vi som barn kan lösa problem och komma överens bör det vara möjligt att hitta en lösning på konflikten i regionen som vuxna.”

Det finns också ett särskilt värde i att drömma som ung, menar Tove Norlén. ”Vid tiden för den arabiska våren undervisade jag 19- till 25-åringar i Kalifornien. Till dem sade jag att ni har samma ålder som personerna som är ute och på gatorna i den arabiska världen. Och det är nu, i den här åldern, som ni har möjligheter. Personerna som blir framgångsrika är de som gör något av drömmarna.”

Drömmen från skolan i Jerusalem om att konflikten mellan Israel och Palestina ska lösas verkar dock inte vara på väg att gå i uppfyllelse. Nu går det internationella arbetet med Mellanöstern på lågvarv, konstaterar Tove Norlén.

”I USA finns det inte längre så mycket resurser till forskning eller medlingsförsök, efter att den tidigare utrikesministern John Kerrys medlingsförsök misslyckades. Och situationen i USA är olycklig, eftersom fredsprocessen är så beroende av amerikanerna. Det vi ser nu är att den israeliska sidan är låst i sina perspektiv och den palestinska i sina”, säger hon.

Men allt mer låsta perspektiv upplever Tove Norlén även i USA och Europa. Under Donald Trumps tid i Vita huset har hon sett främlingsfientligheten växa. ”Aggressiviteten mot dagens invandrare blandas med den mer klassiska amerikanska raskonflikten mellan svarta och vita. USA är till stor del ett tolerant samhälle, framför allt i de stora kosmopolitiska städerna. Men så fort man kommer ut på landsbygden förändras det. Parallellerna ser man även i Europa, bland annat i England, men även i Sverige. I Sverige är det viktigt att man inte har en utländsk brytning för att man ska passa in, men vissa brytningar är mer acceptabla än andra. Har man en amerikansk brytning till exempel, så blir folk nyfikna, medan har man en arabisk brytning, så får man en helt annan reaktion. Att komma tillbaka till Sverige på semester när man inte har bott där på 20 år kan kännas väldigt främmande – men man förväntas passa in, speciellt om man talar perfekt svenska. I en sådan situation är det nästan enklare att ha en brytning så att folk förstår att man har en annan bakgrund och kanske inte alltid förstår kulturen eller samhällskoderna.”

I en allt mer globaliserad värld blir det kanske också allt viktigare att förstå hur koder och perspektiv kan skilja mellan människor. Och att ha insikt om hur en plats formar personer.

Men att Tove Norlén har formats av den östgötska skärgården står tämligen klart. Särskilt när hon nostalgiskt talar om Sankt Anna.