Ledarkrönika ”Nu försvinner vi, tårtan är styckad.”

Österrikes-Ungerns tidigare generalstabschef Franz Conrad von Hötzendorf kommenterar den habsburgska kapitulationen.

Det var en gång en värld dominerad av europeiska stormakter och ett Europa dominerat av nationalism och välstånd, av hundratals år av stolt historia och en samtid som aldrig varit modernare. Det var världen sommaren 1914.

Fyra år senare höll allt på att ta slut.

Det ryska ordet för kejsare var tsar och den förste var Ivan IV – mer känd som den Förskräcklige – som utropade sig själv till just tsar 1547. Sedan 1613 hade huset Romanov styrt ett imperium som till sist sträckte sig från Östersjön till Stilla havet, från Norra ishavet till Svarta havet.

Inga andra monarker kunde mäta sig med tsaren. Få regenter var så avskydda som tsarerna, få åtnjöt sådan respekt – och djup folklig kärlek.

Men för hundra år sedan, hösten 1918, hörde allt detta redan till historien. Rysslands siste tsar Nikolaj II valde att abdikera ett och ett halvt år tidigare, eftersom han därmed trodde sig rädda imperiet från sönderfall. Han fick fel. Hösten 1918 var inbördeskriget ett faktum. Tsaren var död, mördad tillsammans med hela sin familj.

Några år senare skulle inte ens namnet Ryssland finnas kvar, utan utbytt mot Sovjetunionen i en kommunistisk stat som gjorde rent hus med hela sin historia. Men denna sovjetstat skulle aldrig bli ett land som alla andra. Under hammaren och skäran skulle imperiet återuppstå – starkare och mäktigare än någonsin, under Sovjetunionens obestridde härskare: Josef Stalin.

Med rötter i två världsdelar hade Rysslands europeiska identitet alltid varit omtvistad, både inom och utom riket. Peter den Store hade en gång inlett europeiseringen och 1914 var imperiet en erkänd europeisk stormakt bland flera. Blott några år senare återflyttades huvudstaden till det medeltida Moskva och Sovjetryssland slöt sig från omvärlden som en röd mussla.

Ett imperium som blott relativt nyligen börjat betraktats som europeiskt över huvud taget var däremot det osmanska. En gång byggt på ruinerna av Byzans, hade muslimska Devlet-i Aliyye-i Osmaniyye blivit en civilisation i sin egen rätt – ofta i blodiga krig med de kristna staterna i det egentliga Europa. 1683 hade osmanska trupper stått utanför Wiens portar.

Under 1800-talet kallade Osmanska riket allt oftare för Europas sjuke man. Men det antydde ju ändå var imperiet hörde hemma. I likhet med situationen i Ryssland ville många inhemska liberaler modernisera staten, samtidigt som dessa ungturkar blev brinnande nationalister.

Men 1914 var Osmanska riket inte förberett för världskrig. Det otroliga var att man kunnat hålla ut så länge som man gjort. På vägen hade man skördat segerns sötma vid Gallipoli, men också för evigt smutsat ner sin egen historia genom folkmorden på armenier, assyrier/syrianer och pontiska greker.

Hösten 1918 var kollapsen ett faktum. I juli hade sultanen Mehmet V avlidit, men egentligen hade det inte någon större betydelse. Den reella makten låg hos andra och hans yngre bror rönte under namnet Mehmet VI inte någon större lycka. När han tvingades till vapenvila hade Frankrike och Storbritannien redan erövrat Bagdad, Damaskus och Jerusalem. Några år senare skulle han tvingas abdikera och helt nytt, modernt och sekulärt Turkiet skulle uppstå under en av 1900-talets största statsmän: Kemal Atatürk.

Mehmet VI dog i italiensk exil, medan en annan härskare fick söka sin flykt till Nederländerna. Det tyska kejsardömet var inte gammalt och ärevördigt, utan grundat av Bismarck och utropat i Versailles efter segern i fransk-tyska kriget 1871. Vilhelm II var blott den tredje kejsaren, men han var också preussisk kung och i Preussen hade huset Hohenzollern styrt sedan 1525. På en och samma gång plågad av imperialistiskt mindervärdeskomplex och ett preussiskt arv att slå vakt om var kejsar Vilhelm en lynnig och osäker, men också konfliktsökande personlighet. Han var en av världskrigets arkitekter, låt vara att hans agerande veckorna före utbrottet 1914 långt ifrån var stringent.

Kejsaren drömde om att förvandla Tyskland till Europas dominerande stormakt, men kunde inte hävda sig gentemot sina egna generaler och tvingades bevittna det ombytliga 1918 som en maktlös galjonsfigur. Hösten 1918 var katastrofen ett faktum. Efter det definitiva västallierade genombrottet på västfronten för i dagarna exakt hundra år sedan, återstod i praktiken inget annat än att erbjuda mer eller mindre villkorslös vapenvila. Tyskland hade uttömt sina sista reserver, till sist bröt den beundrade tyska disciplinen samman och i slutet på oktober gör matroserna uppror i Wilhelmshafen – startskottet för den tyska revolutionen.

Matroserna ville inte lyda order och finna hjältedöden i meningslösa sjöstrider mot en övermäktig fiende. Vilhelm II ville heller inte söka hjältedöden vid fronten. Istället flydde han mer eller mindre hals över huvud till det neutrala Nederländerna – dagen innan den tyska kapitulationen. I holländska Doorn skulle han långt senare dö i exil. Märkvärdigt nog under tysk ockupation.

Efter ytterligare ett världskrig var Preussens historia just det, men den tyska nationen skulle bestå och är sedan 1990 en återförenad stat. Det är mer än man kan säga om ett annat kejsardöme. Det habsburgska imperiet upphörde helt att existera.

Genom att mörda den habsburgska tronföljaren Franz Ferdinand och dennes hustru Sophie den 28 juni 1914 tände den serbiske nationalisten Gavrilo Princip stubinen till det storpolitiska krutförrådet. Världskrig hade dock aldrig varit hans mål och freden fick han aldrig uppleva. Princip (som slapp dödsstraff på grund av sin låga ålder) dog av lungsot våren 1918.

Det var Österrike-Ungerns åldrande kejsare Franz Josef som undertecknade angreppet på Serbien – som straff för mordet på Franz Ferdinand. Med få undantag insåg få att det anfallet skulle leda till världskrig. Generalstabschefen Franz Conrad von Hötzendorf var en ledande krigshetsare och drömde om att ge det politiskt lätt dementa imperiet något av ungdomens rosiga kinder åter. Istället undertecknades Österrike-Ungerns dödsdom.

I själva verket hade imperiet flera gånger under kriget befunnit sig på kollapsens rand men, precis som osmanerna, räddats av sina tyska allierade. Hösten 1918 föll allting sönder i sina beståndsdelar. Den ungerska rikshalvan bröt sig i praktiken loss, en polsk stat utropas och följs så småningom om av Tjeckoslovakien. Kvar återstod snart inte mer av det multikulturella riket än en österrikisk småstat, i det som en gång på 1200-talet hade varit huset Habsburgs furstliga kärnland. Från 1400-talet hade habsburgarna suttit på först den tysk-romerska och därefter österrikiska kejsartronen, intimt förknippade med hela Europas politiska historia.

Franz Josef slapp uppleva katastrofen, han hade till sist avlidit 1916 och efterträtts av den unge och faktiskt fredsivrande Karl I. Men det var för sent. Karl tvingades bort från också det förkrympta Österrikes kejsartron i november 1918 och valde så småningom att gå i exil. Han skulle till sist dö av lunginflammation i en av segrarmakterna påbjuden sorts husarrest på Madeira 1922, blott 34 år gammal.

Författaren Jan Olof Olsson (Jolo) beskriver den lika patetiska som gripande undergången i ”Den okände soldaten 1914-1918”. I en naturskön dalgång vid Gardasjön gick en liten delegation på kvällen 30 oktober 1918 sina italienska fiender till mötes, i syfte att kapitulera. Främst gick en enskild trumpetare, framförande Radetzkymarschen – som så till sist tystnade i det obarmhärtiga ljuset från italienarnas moderna strålkastare.