Ledare Invandringen har visats förnyat medialt intresse de senaste dagarna, bland annat genom migrationsforskaren Joakim Ruists bok Global migration, som behandlar invandringens ekonomiska betydelse för ett samhälle. Det är inte förvånande, eftersom rapporten i politiskt korrekt anda lätt kan tolkas som att invandring generellt sett inte innebär några stora kostnader. Fast enligt Ruist gäller även det motsatta – några större positiva nettoeffekter går inte heller att hitta. Över huvud taget påverkas samhällen mindre av migration än man lätt kan tro, men om människor upplever att makthavarna håller på att tappa kontrollen sjunker förtroendet för invandringspolitiken snabbt.

Få har däremot uppmärksammat den färska rapporten Invandring och brottslighet – ett trettioårsperspektiv från stiftelsen Det goda samhället (DGS) under Patrik Engellaus ledning. Vad DGS gjort är att med att stöd från Brottförebyggande rådets (BRÅ) egen statistik undersöka kriminalitet bland invandrare på samma sätt som BRÅ självt gjorde fram till 2005.

Så sent som för två år sedan sade regeringen nej till att beställa en undersökning om brottslighetens etniska bakgrund och fick bland annat stöd av Moderaternas dåvarande partiledare Anna Kinberg Batra. Bara Sverigedemokraternas visade något större intresse.

Nu väntar nya rapporter från BRÅ vad det lider i vilket fall som helst, men fram tills dess får vi hålla till godo med DGS statistiska sammanställning. Som många nog anat är brottsligheten bland invandrare högre än bland svenskar i gemen, men det verkligt tänkvärda är i vilka grupper ökningen sker. Det är inte bland utrikes födda, det vill säga egentliga invandrare, som kriminaliteten ökat markant – utan bland inrikes födda med två utländska föräldrar, det som i dagligt tal ofta kallas andra generationen invandrare. Det påvisar i sig en fullständigt havererad integrationspolitik.

Bland en kategori har emellertid brottsligheten varit särskilt anmärkningsvärd och därtill en kategori som genom sin natur är svår att studera: de ej folkbokförda. Här har vi alltså de vilka uppehåller sig illegalt i Sverige som papperslösa med utvisningsbeslut, men också så kallade EU-migranter och (teoretiskt) turister. Räknat i andel av misstankar för samtliga brott har kategorin ökat från tre procent i mitten på 80-talet till 13 procent i dag.

Nu är allt detta uppgifter som förtjänar att granskas kritiskt och tolkas försiktigt. Detta lär inte inträffa, det riksmediala ointresset är nästan kompakt. Sådant skapar folklig misstro.

Hur som helst kommer DGS-rapporten garanterat att tolkas – och kanske också vantolkas. Om inte av det som brukar beskrivas som etablerade medier, så i den nyhetsrapporterande undervegetationen.