När Gustav Fridolin i mars 2014 lovade att ”rädda” den svenska skolan under de första hundra dagarna av en ny rödgrön regering slog han antagligen Sverigerekord i fräcka vallöften. Att problemen i svensk skola magisk skulle fixas bara de rödgröna klev in genom Rosenbads dörrar måste ha framstått som uppenbart orimligt för alla, inklusive Fridolin själv. Imorgon har det gått ett år sedan regeringen tillträde. Har skolan ”räddats”? Så klart inte.

Färsk statistik från Skolverket visar dock att antalet nior som inte går ut grundskolan med så kallad grundläggande behörighet fortsätter att öka. Sedan läsåret 1997-1998 krävs det minst godkänt i svenska, engelska och matematik för att överhuvudtaget kunna söka till ett gymnasium. Då var det drygt nio procent av alla elever som inte klarade den gränsen. Nu är det 14,4 procent – dvs. nästan en sjättedel.

Detta är inte oväntat, givet de senaste årens allt tätare larm om svenska elevers dåliga prestationer på de standardiserade europeiska Pisa-proven. Men det lägger sten på börda. I våras varnade t.o.m. OECD att Sverige ”skyndsammast” måste reformera sitt skolsystem. Inget annat land har fallit så snabbt och brant i Pisaresultaten som Sverige, påpekade OECD.

Om man ska vara rättvis mot Fridolin, och det ska man, så var hans hundradagarsprogram inte avsett som en mirakelmedicin. Det var avsett som snabba åtgärder som på sikt skulle få konkreta effekter på skolan. En lovvärd ambition, men inget på listan var eller är revolutionerande. Att höja lärarlönerna verkar det finns politiskt konsensus kring (trots att ett decennium av låga antagningspoäng till lärarutbildningen rimligen har producerat åtskilliga lärare som inte gör sig förtjänta av högre lön). Några höjda löner har vi dessutom inte sett än. Och att ”utarbeta en rekryteringsstrategi” för lärare och se till att alla undervisningslokaler senast 2020 är ”klimatsmart” är knappast åtgärder av den storleksordning och typ som OECD ser framför sig.

Att de borgerliga skolreformerna inte har någon vidare effekt är sant. Men bland de grundproblem som OECD pekat ut är bl.a. sjunkande disciplin. Respektlösheten sätter en ton som gör skolans bildnings- och fostringsuppdrag mycket svårt. Det var ett problem som Alliansen såg 2006, men som har varit svårt att komma åt i dagens skolkultur.

I grund och botten illustrerar väl sagan om Fridolins hundra dagar mer än något annat att skolan inte kan ”fixas” av växlande valmanifest med som bäst fyra års livstid, vare sig blå eller rödgröna. Skolans kris kräver politisk enighet och ett helhetsgrepp, som innefattar en uppgörelse med de pedagogiska grundsatser som har gällt sedan 70-talet. Problemet kanske är att dagens politiker – Sverige har världens yngsta politikerkår – själva har uppfostrats i att korvstoppning är något fult och att bildning är något jobbigt. Skolans bekymmer kommer fortsätta så länge denna insikt inte når fram.