Ledare En glädjande nyhet först: Karl IX:s oersättliga begravningsregalier har återfunnits. Att de råkade återfinnas ovanpå en soptunna är samtidigt en passande symbolik för hela historien. Att över huvud taget kunna stjäla dylika kulturskatter borde vara omöjligt, men så var långt ifrån fallet. Nu stals regalierna från Strängnäs kyrka, men som av en tillfällighet presenterar Riksrevisionen samtidigt kritik mot bristande säkerhet på de statliga museerna. I många fall saknas till och med fullödiga inventeringar.

Den som vill kan säkert se symbolik när vår kulturhistoria – under decennier föraktad från vänsterhåll – återfinns på soptippen. Samtidigt avslöjas säkerhetsbrister på helt andra områden, nog så upprörande.

Dagens Nyheter kan sålunda förtälja hur städpersonal som aldrig säkerhetskontrollerats jobbat på Arlanda flygplats – en arbetsplats som ständigt riskerar att utsattas för terrordåd. Det visade sig vara personer som fått avslag på upphållstillstånd, inte fanns registrerade hos Migrationsverket eller misstänktes för grov ekonomisk brottslighet. I flera fall handlade det om uzbeker. Det behöver inte betyda något i sig, men med tanke på den islamistiska terrorism som utgår från just Uzbekistan (Rakhmat Akilov är från landet) känns kopplingen särskilt olustig.

Vems var nu felet? Ja, säg det! Alla skyller som vanligt på varandra – flygplatsledningen, städbolaget och polisen. För gemene man är det svårt att avgöra exakt vad som inträffat och själva det polisiära ärendet är typiskt nog redan nerlagt. Det är typiskt nog också först när medierna började nysta i härvan som något börjar hända.

Samtidigt är situationen glasklar! Sverige har ofta anklagats hårt av övriga för EU för bristande gränskontroll. Händelserna på Arlanda påvisar hur lösa bolinerna är, hur sällan ansvar utkrävs. Det ska ses över rutiner och så vidare – men i praktiken händer inget och sällan behöver någon heller riskera sin position.

Det hela är djupt otillständigt och ytterst en fråga för regeringen. Finns bara viljan att ta tag i problemen och vid behov genomföra nödvändiga lagändringar, går det att komma långt. Det som är möjligt i andra europeiska länder borde vara möjligt också här eller är vårt påstått så effektiva samhällsbygge bara ett självspelande piano, inställd på en melodi oavsett omständigheterna?