Ledare Civilminister Ardalan Shekarabi (S) inledde sitt tal på första maj i Norrköping med att citera Olof Palme – som talade här för halvseklet sedan. Men det var inte något av Palmes mer eldfängda tal som citerades, utan hur han för 50 år sedan inledde med att framhålla att första maj var en högtid och tradition att slå vakt om.

Det säger något – både om dåtiden och samtiden. Första maj var mer högtid än revolt redan på 60-talet och Shekarabi får Palme att framstå som en traditionsbevarare. Minnet av fornstora dar påminner inte så lite om hur konservativa hyllade den gamla svenska stormakten vid förra sekelskiftet.

Men stormaktstiden var förstås historia under tidigt 1900-tal och den dåvarande högern fick ägna mödan åt att – ganska fruktlöst – hålla fast vid makten, ibland nästan för dess egen skull. Inte helt annorlunda än hur dagens socialdemokrater ofta främst tycks ägna mödan hur de ska kunna bevara det bestående.

Som vi alla kan ana lyste också den riktigt hårda vänsterretoriken med sin frånvaro under Shekarabis tal. Småtrevligt snarare än offensivt och med det centerliberala samarbetet i minnet, hade det helt enkelt passat sig illa att till exempel påpeka hur de elaka borgarna vill skada arbetsrätten och ta bort värnskatten...

Ändå var civilministern värd att lyssna på! Han uppehöll sig nämligen vid ”det starka samhället”. Inte den starka staten.

Det är ett intressant resonemang, som det i socialdemokratiska sammanhang visserligen finns anledning att vara misstänksam emot (minns hur Rörelsen försökte byta namn på offentliga sektorn till ”gemensamma sektorn”). Men även givet detta är det förstås, i grunden, viktigare att diskutera hur samhället bör se ut, än exakt hur staten ska organiseras.

Under många år var det en viktig borgerlig ståndpunkt, inte minst inom Moderaterna. Istället för att bara bygga vidare på den övertunga socialdemokratiska staten, skulle civilsamhället utvecklas. Huruvida det var detta Shekarabi tänkte på är nog tveksamt! Men för moderater finns det goda skäl att fortsatt fundera över hur ett starkt samhälle inte nödvändigtvis är detsamma som en stark stat. Tvärtom kan den senare som bekant ofta förkväva det förra.