Krönika Hur ska man förhålla sig till sina politiska meningsmotståndare, särskilt sådana man anser djupt orättfärdiga, ja, rent av vedervärdiga? Få kan ha missat att detta är en tvistefråga i svensk inrikespolitik. Men problemet är politiskt allmängiltigt, och jag har grubblat över det medan jag läst den brittiske politikern Christopher Pattens självbiografi, utgiven förra året.

Patten är mest känd som brittisk minister för Nordirland medan konflikten mellan nordirländska katoliker och protestanter rasade som värst, samt som Hongkongs siste brittiske guvernör, under stadens övergång från kolonialstyre till självstyre.

På dessa poster mötte han politiska konflikter som i sanning sätter svensk politisk osämja i perspektiv. I Nordirland förhandlade han, själv katolik av irländsk börd, med företrädare för grupperingar som brukat besinningslöst våld. De människor han tvangs försöka förstå och köpslå med hade närmast bokstavligen blod på sina händer. Senare, inför Hongkongs självständighet 1997, förhandlade han med samma kinesiska regim som några år tidigare mördat sina egna medborgare på Himmelska fridens torg och som inte såg med blida ögon på Hongkongs demokratiska experiment.

Patten ställdes därför i sitt dagliga värv inför frågan om hur vi bör behandla våra politiska motståndare, och hans berättelse bär med sig lärdomar för svenska politiker. I Sveriges riksdag vägrar samtliga partier att förhandla med Sverigedemokraterna (ingen liknelse menad i övrigt), generellt med hänvisning till partiets värdegrund eller arv. Detta är en enkel hållning att inta, men är den ansvarsfull? Gjorde Patten fel när han förhandlade med nordirländare och kineser som knappast uppfyllt de mest basala värdegrundskrav? Eller tog han snarare ansvar i situationer där moralisk puritanism hade inneburit ansvarsflykt?

Fredsmäklande och koloniala avyttringar är tack och lov inte legio i svensk politik. Vår situation är en annan, osämjan mildare och insatserna lägre. Men Patten lär oss helt oavsett detta faktum något om moralisk integritet som är politiskt universellt: Den som känner sig själv och sina principer ängslas inte inför att samtala med meningsmotståndare, utan vet precis var gränsen går mellan det förhandlingsbara och det oförsvarbara. Den politiker som är trygg i sina värderingar förstår att han inte blir Sverigedemokrat för att han förhandlar med dem, lika lite som han blir maoist om han förhandlar med sådana.

Det kan invändas att risken för åsiktsförskjutning inte varit det enda skäl som angivits för karantänsättningen av Sverigedemokraterna. Det andra skälet har varit att förhandlingar skulle legitimera dem i väljarnas ögon. Detta argument var måhända trovärdigt en gång i tiden, men när SD redan attraherar nära en femtedel av väljarna har det knappast bärkraft. Därmed infinner sig oundvikligen frågan: Saknar våra politiker verkligen tilltro till sin egen – eller väljarnas – moraliska kompass i sådan mån som deras agerande verkar göra gällande?