Ledare Resultatlöst i halvtid. Så kan man sammanfatta situationen efter att Stefan Löfven förbrukat en av de två veckor han har fått för att försöka bilda regering. Vad som kärvar i samtalen mellan Löfven och i första hand Annie Lööf kan vi egentligen bara spekulera kring. Men vissa tendenser är tydligare än andra.

Enligt Svend Dahl på Liberala nyhetsbyrån är Lööf paradoxernas mästare (DN 22/10). Hon påstår sig å ena sidan vilja hålla samman Alliansen, å andra sidan är hon inte främmande för en regering mellan Socialdemokraterna och Moderaterna. Ingen har gjort så många hårda utspel i olika riktningar – samtidigt som hon fortsatt framhåller tanken på en Alliansregering med stöd av SAP. ”Nu kan man undra om hon själv tror på det” frågar sig Dahl.

Eller väntar Lööf bara på att få presentera sig själv som statsministerämne?

Den potentiella lööfska regeringsbildningen framstår dock som osannolik. Det räcker inte ens med Socialdemokraterna lägger ner sina röster på samma sätt som när Ola Ullsten valdes till statsminister 1978 – och varför skulle S avstå från att rösta nej? Moderaterna har hur som helst ingen anledning att rösta ja eller ens lägga ner sina röster till förmån för en eventuell Lööf-ministär. Hon var ju beredd att rösta nej till Ulf Kristersson, så varför skulle han reagera annorlunda?

I själva verket är det inte ens säkert att talmannen ger Lööf något sonderingsuppdrag, det kan lika gärna gå tillbaka till Kristersson.

Men om Lööf då fortsätter att säga nej till varje alternativ både till höger och vänster som av en eller annan anledning inte faller henne i smaken? Lööf förefaller utnyttja sin vågmästarroll maximalt, men inte nödvändigtvis effektivt. En del talar för att vi redan går mot ett extra val.

För vissa vore en sådan utveckling ett skräckscenario, till exempel Lööfs vapendragare Jan Björklund. För Liberalerna har helt enkelt inte råd med ytterligare en valrörelse.

Andra har däremot anledning att med viss förnöjsamhet följa utvecklingen från åskådarplats. I Novus första opinionsundersökning efter riksdagvalet är förändringarna små jämfört med valresultatet men Centerpartiet tycks åtminstone inte ha vunnit något på kalabaliken. Notabelt är istället hur Sverigedemokraterna går fram, om än inte så mycket.

Jimmie Åkesson är garanterat beredd på att riskera ett extra val, som sannolikt kommer att befästa SD:s ställning ytterligare. Alliansens kollaps och Löfvens hittillsvarande tillkortakommande gynnar Sverigedemokraterna. Men framför allt har Åkesson anledning att vara särskilt tacksam mot en partiledare, som faktiskt gett den partitaktiska manipulationen ett ansikte. Annie Lööf.