(S)jälvmål som svider

Ledarkrönika Under loppet av någon vecka har Moderaterna presenterat det ena skarpa förslaget efter det andra. Slöjförbud i skolan bör utredas och invandringen stramas åt. Men när Ulf Kristersson höll sitt sommartal i Strängnäs under söndagen lät han detsamma domineras av brott och straff. Moderatledaren vill bland annat pröva anonyma vittnen vid rättegångar, slopa straffrabben för personer under 21 år och fördubbla straffen vid gängrelaterad kriminalitet.

Fast framför allt efterlyste han samarbete med Socialdemokraterna, eftersom ett sådant skulle öka möjligheterna att snabbt genomföra utredningar och lagändringar. Även om Stefan Löfvens initiala reaktion var menlös kontrade också inrikesminister Mikael Damberg (S) under kvällen genom att bjuda in alla partier till förutsättningslösa samtal om gängvåldet.

Ja, nästan alla partier det vill säga. För SD får naturligtvis inte vara med då ”vi har en annan värdegrund än Sverigedemokraterna” vars förklaringar till våldet dessutom är ”för grund”.

Det är samma trams som vi hört så många gånger förut och som rent ut sagt är uttryck för dubbelmoral. För samtidigt som SD avkrävs större ansvarstagande, bjuds alltså partiet inte in när det verkligen gäller. Inte ens med armbågen.

Opinionsmässigt gör det förstås inte Jimmie Åkesson så mycket, eftersom de flesta genomskådar fulspelet. Att tvingas stå vid sidan om och kritisera ”sjuklövern” (alltså de andra partierna) för att inte göra tillräckligt passar Sverigedemokraterna utmärkt, men borde oroa Löfven – för ett lämmeltåg av traditionella arbetarväljare håller på att hitta vägen från S till SD.

Den här gången fungerade inte heller Löfvens via Damberg förmedlade vuxenmobbning. För Kristersson röt till och kallade agerandet för ”respektlöst”. Han fick eldunderstöd från de andra borgerliga partierna – alltså också de Socialdemokraterna numera närstående Centerpartiet och Liberalerna. Det hade Löfven och Damberg säkert inte räknat med.

På det hela taget ett pinsamt självmål – fast i praktiken förstås mycket mer än så. För gängkriminaliteten handlar varken om principfrågor eller symbolpolitik, utan om ond, bråd död. Bokstavligen. Något har sönder i Sverige, som Socialdemokraterna tidigare gärna uttryckt det.