När jag läser veckans nyheter hemifrån Sverige fastnar de inte riktigt. En femtonåring har mördats på en pizzeria. En pizzeria, som murriga Pizzeria Barcelona i min barndoms landsbygd? Jag läser vidare. En kvinna brutalt misshandlad vid busskur. Tankarna går till alla de Västtrafikbussar jag tagit över västgötaslätten. En busskur är en minnesbild av kylig ödslighet, morgontrötthet eller kittel inför tonårsfesten. Bilder från en barndom i ett land som förändrats.
För nu har ju den evigt omtalade svenska oskulden slutligen förlorats. Eller, den förlorades väl för ett tag sedan, efter Palme eller Husby eller Vårväderstorget eller Drottninggatan. Vad vi hört i veckan är månne begravningsceremoniens första psalm. Tidevarv komma, tidevarv försvinna, och mitt i sorgen och eländet famlar vi efter en ny berättelse om Sverige, efter en ny gemenskap för en ny tid.
Det är svårt, delvis för att vi har problem att ens beskriva vad vi har förlorat. Historiens gång har aldrig tvingat oss att formulera vår nationsberättelse i abstrakta ord och satser, som gjordes i USA och Frankrike. Liksom många andra europeiska länder plågas vi nu av vad som tidigare var en styrka. Att det sammanhållande kittet i vårt land länge bara var ett outtalat, självklart sammanhang, som luften vi andades. En tätt sammanvävd blandning av språk, kulturuttryck och leverne som aldrig uppenbart kunde, eller behövde, sammanfattas i en samling klara grundsatser.
Denna historia har lett ett alltmer heterogent Sverige till ett vägskäl. Å ena sidan kan vi försöka (om)formulera den gamla svenska gemenskapen på ett sätt som gör den mer begriplig och tillgänglig utan att helt urvattna den. Å andra sidan kan vi acceptera att den kulturellt sammansvetsade nationen är död, och i stället söka en gemensam berättelse grundad på liberala principer om demokrati och individuella rättigheter. I realiteten måste en lösning nog dra från båda dessa extremer, men jag vill här slå ett slag för det kulturella, snarare än det renartat liberala, alternativet.
För det första fördubblar det liberala svaret utmaningen. Inte nog med att nya grupper ska införlivas i Sveriges berättelse. Vi ska samtidigt övertyga majoritetsbefolkningen att besjälas av en för Sverige ganska främmande republikansk anda. Det finns ingen tradition av flaggviftande, liberal patriotism i Sverige, och man kan knappast förvänta sig att nyinflyttade ska kasta sig i armarna på ett ideal som gammelsvenskarna själva ger ett ljummet mottagande.
För det andra skulle en tunn liberal samhällsgemenskap ändå inte per automatik ersätta den existerande svenska kulturgemenskapen. Den senare skulle såklart leva kvar, seglivade som sådana konstruktioner har visat sig vara. Den liberala berättelsen riskerar då att i bästa fall framstå som en distraktion, och i värsta fall som en chimär rest i syfte att dölja den fortsatt otillgängliga, verkliga gemenskapen.
Slutligen bär den traditionella svenska gemenskapen i sig själv en liberal prägel, vilket kan hjälpa oss undvika att sökandet efter sammanhållning leder i auktoritär riktning. Respekten för den enskilde, självstyre, jämlikhet och egenmakt har djupa rötter i Skandinavien. Snarare än att blicka mot andra länders republikanska ideal, gör vi kanske bättre i att gräva där vi står. Inte bara för att det är enklast att gräva där man befinner sig, utan också för att vi står på bördig jord.