Ledare Igår, den 19 juli, inföll Skattefridagen. Det är den dag då en genomsnittlig löntagare i Sverige har betalat in all skatt som förväntas under året, och därefter får börja behålla sin inkomst. Den genomsnittlige svensken arbetar alltså större delen av året åt någon annan än sig själv.

Ett vanligt försvar för det höga skattetrycket är att det är nödvändigt för att finansiera vård, skola och rättsväsende. Problemet är att Sverige i internationella jämförelser varken har världens bästa skola, världens bästa sjukvård eller är världens tryggaste land. Pengarna används långt ifrån så effektivt som de borde. Däremot är Sverige föga smickrande det land inom OECD där utbildning lönar sig allra sämst för kvinnor. Löneskillnaden mellan en akademiker och en person som börjar arbeta direkt efter gymnasiet är betydligt mindre än i länder som Polen och Turkiet. För männen är skillnaderna något större, men fortfarande alldeles för små.

Begreppet ”vanliga löntagare” hörs ofta i den politiska skattedebatten. Som exempel på vanliga löntagare nämns yrken som sjuksköterskor och busschaufförer, med hänvisning till att dessa grupper tvingas betala för mycket i skatt i jämförelse med vad de får tillbaka i form av välfärdstjänster. Och visst är det så. Men vi har också ”ovanliga” löntagare som betalar alldeles för mycket i skatt. Människor som studerat avancerade utbildningar och tagit höga studielån. Entreprenörer som sliter sju dagar i veckan för att få sitt företag att gå runt, chefer med stort ansvar och hög lön som följd. Logiken är enkel. Om det inte lönar sig att vidareutbilda sig, varför ska man då göra det? Om det inte lönar sig att starta företag och skapa arbetstillfällen åt andra, vem ska då göra det? Om det inte lönar sig att ta en chefstjänst, vilka kommer då att vilja bli det? För på samma sätt som vi är beroende av sjuksköterskor och busschaufförer, är vi beroende av att det startas nya företag och av att det finns kompetenta rektorer i skolorna och dugliga chefer på sjukhusen.

När den så kallade värnskatten, en statlig inkomstskatt på höga inkomster, infördes på 1990-talet var den tänkt att vara tillfällig tills den då krisande svenska ekonomin hade återhämtat sig. Men värnskatten lever kvar två decennier senare. Den borde ha skrotats av den tidigare Alliansregeringen då ett avskaffande dessutom beräknas vara självfinansierande. Drygt 300 000 svenskar betalar värnskatt och studier har visat att ett avskaffande skulle leda till beteendeförändringar som ökad arbetstid och mindre skatteplanering hos dem som berörs. Det skulle alltså sannolikt smaka mer än det kostar att avskaffa denna för svensk arbetsmarknad mycket skadliga skatt.

Dessvärre tycks en skattesänkning vara långt borta. Den S-ledda regeringen går åt motsatt håll. 2017 har hittills varit ett skattehöjarår där fler än tidigare tvingats betala statlig inkomstskatt. Samtidigt har regeringen förberett för införande av flygskatt och vill se över möjligheter för införande av sockerskatt. Något som drabbar såväl vanliga som ovanliga löntagare. ”Vi under skatter digna ner” – som en vers i den bland socialdemokrater så populära sången Internationalen lyder.