Ledare Väljarna är rationella. Politikerförakt och ökade spänningar mellan stad och land uppstår inte ur tomma intet, utan går att spåra till politiska beslut.

Senast i raden är den fortsatta politiseringen av Skogsstyrelsen. Till den högsta ledningen har den rödgröna regeringen återigen utsett motståndare till den skogspolitik som folket – genom riksdagen – har beslutat om.

Nyligen utsåg den rödgröna regeringen ledamöterna i styrelsen för Skogsstyrelsen. Flera fick förnyat förtroende i ytterligare tre år.

Två namn som även den här gången väcker frågor är Mikael Karlsson, docent och tidigare ordförande för Naturskyddsföreningen, samt Håkan Wirtén, generalsekreterare för Världsnaturfonden WWF. Det är två kritiker av svensk skogspolitik, som ges styrelseplats i den myndighet som ska förverkliga den skogspolitiska vision som de motsätter sig.

När Karlsson och Wirtén nyvaldes till styrelsen år 2016 kallade ordföranden i LRF Skogsägarna, Sven Erik Hammar, beslutet för ”uppseendeväckande”. Karlsson och Wirtén kan ses som representanter för dem som vill förflytta balanspunkten mellan produktions- och miljömål från mitten till miljösidan. Vilka som skulle få bära den ekonomiska kostnaden för en sådan nyordning riskerar dock att bli de många privata skogsbrukarna, eftersom staten redan i dag har visat sig sakna kapacitet att fullt ut ersätta markägare som får se sin äganderätt inskränkt.

Principiellt väcker också regeringens utnämning en del frågor. Varför ska det förekomma intresserepresentation i toppen på statliga myndigheter? Det är visserligen en ordning som har gällt en längre tid, men som framstår allt mer opassande. Intresseföreningar ska inte i kraft av sin storlek ges en räkmacka. Blotta misstanken om att intresserepresentanterna kan färga myndighetsbesluten bör vara skäl nog för regeringen att avstå från den typen av utnämningar i statliga styrelser.

Men om vi ända stannar vid den korporativistiska idé som regeringen verkar följa i utnämningen så är den särskilt svår att tillämpa på skogsområdet. Att ge en del miljöorganisationer monopol på miljöperspektivet är ett sätt att förenkla verkligheten till en grad som är direkt skadlig.

Bland de ”intressen” som brukar återfinnas i skogliga sammanhang finns överlappningar. Skogsägaren, jägaren, vandraren och medlemmen i miljöorganisationen sitter ofta på flera stolar.

Många markägare prioriterar naturvård och skydd av hotade arter i skogen. Miljörörelsen i sin tur är uppdelad. Frilufts- och turismintresset kan variera. Skogsbruk kan ligga på kollisionskurs med jaktintresset.

Balansgången mellan de olika intressena har samtidigt på en övergripande nivå redan hanterats av riksdagen. Den avvägningen bör inte överprövas genom utnämningar.