Ledare Frågan om dödshjälp är åter uppe till debatt. Nyligen skrev en rad kända namn, teologer, riksdagsledamöter och andra ett upprop för rätten till dödshjälp i tidningen Dagens Samhälle.

Undertecknarna av uppropet hänvisar till den så kallade Oregon-modellen. Det är en modell som ofta lyfts fram som ett bra exempel på hur dödshjälp kan fungera i Sverige. I korthet innebär den att dödshjälp ska vara begränsad till personer som har en obotlig sjukdom och beräknas dö inom sex månader, vilket ska bedömas av läkare. Om patienten begär det skriver läkaren ut ett kraftigt sömnmedel. Oregon-modellen har dock kritiserats för att vara bristfällig exempelvis när det handlar om hur vården ska komma fram till att någon faktiskt är obotligt sjuk och att detta ökar risken för att suicidala personer beviljas dödshjälp trots att de inte lider av en obotlig sjukdom.

Modeller för hur dödshjälp skulle kunna införas eller vad dessa har för nackdelar kan förvisso diskuteras, men hur en dödshjälpsmodell skulle se ut utgör inget som helst bidrag till den etiska debatten om dödshjälp överhuvudtaget bör införas i Sverige.

Rätten till liv är sedan länge den absoluta grundbulten när det kommer västerländskt rättighetstänkande, vilket framför allt grundar sig i kristen etik och människosyn. Människovärdet är unikt och okränkbart, varför någon som med berått mod utsläcker en annan människas liv begår ett allvarligt brott. Redan omkring 400-talet f Kr, när den moderna medicinens yrkeskod formulerades av Hippokrates, förbjöds dessutom uttryckligen dödshjälp i eden. Läkarens uppgift skulle vara att värna och rädda livet - inte att utsläcka det.

Till skillnad från den principiella frågan upplevs inte den medmänskliga frågan vara lika enkel. Att möta en lidande patient som av olika anledningar vill avsluta sitt liv är inte enkelt. Den allvarligt sjuka kan uppleva att den ligger anhöriga eller vårdpersonal till last, andra har helt enkelt gett upp hoppet. Men oavsett hur man vrider och vänder på det är döden ingen privatsak; det är en läkare som ska administrera dödshjälpen och anhöriga som också blir delaktiga i döden. Detta ställer också krav på hur samhället i stort hjälper den sjuka, i form av god palliativ vård och medmänsklig omsorg.

Införande av dödshjälp riskerar att relativisera människovärdet. Det avgörande steget är huruvida dödshjälp införs eller inte, vilken dödshjälpsmodell som ska praktiseras kan förändras under tid. I exempelvis Belgien har dödshjälp ökat betydligt under senare år och beviljas också till barn. Risken är att ett införande av dödshjälp i Sverige skulle leda till en utveckling där den sjuke känner sig tvungen att motivera för sig själv varför kostnadskrävande livsuppehållande insatser ska upprätthållas istället för att begära dödshjälp. Det är en djupt omänsklig utveckling. Sverige bör inte träda in på den vägen.