Ledare Kärt barn har många namn. Och i Europavalet är det populärt att, framför allt från vänster, varna för högerpopulism, högerextremism eller bara nationalism i största allmänhet. Intervjuad i Svenska Dagbladet 23/5 uppehåller sig Stefan Löfven åter vid detta mantra, men det kan diskuteras vem som egentligen förtjänar ledartröjan i grenen populism.

Statsministern vill nämligen tvinga EU:s medlemsländer att fördela asylsökande mellan sig. Ett gammalt önskemål som är populärt från svenskt håll eftersom vi tidigare varit den största mottagaren per capita, men impopulärt framför allt bland de östligare medlemmarna. Löfven vill inte ha någon frivillighet, han vill tvinga motsträviga medlemmar att ta emot asylsökande – trots att han vet (eller borde veta) hur små de legala möjligheterna är. Invandringspolitiken är i stort en nationell angelägenhet och den politiska vinden blåser dessutom i fel riktning.

Löfven kan emellertid tänka sig att försöka tvinga bort motståndarstater från Schengen-samarbetet. En politiskt tveksam lösning, vars juridiska behandling under alla omständigheter skulle ta lång tid och samtidigt förgifta relationerna inom EU. Därtill med potentiellt farliga konsekvenser också för Sverige.

Vad många glömmer är nämligen att Sverige är en fördragsbrytare! Vi har inte någon formell rätt att behålla kronan, vi måste strikt juridiskt anamma euron. Med sedvanlig diplomatisk smidighet har få hittills kritiserat detta särskilt hårt i Bryssel, men om inte länder som Polen och Ungern skulle äga sin invandringspolitik måste detta naturligtvis gälla för Sverige och den svenska kronan också.

Löfven gör sig alltså inte bara skyldig till önsketänkande, utan också dubbelmoral, därtill sällan ifrågasatt i under dessa omständigheter ganska hovsamma svenska medier. Inte blir det bättre när han låtsas som om den sociala pelaren – införd med starkt stöd av de svenska Socialdemokraterna – inte skulle påverka oss. På kontinenten tas detta från vänsterhåll självklart som intäkt för att till exempel införa minimilöner, vilket riskerar att spoliera hela den svenska modellen.

I Norrköping talar Löfven sig dessutom varm för en gemensamt beslutad koldioxidskatt – men densamma måste på något sätt ändå vara frivillig, skatten får inte "flytta till Bryssel". Löfven vill alltså både ha kakan och äta upp den, han hyllar påstått gemensamma beslut som i praktiken ändå inte ska vara obligatoriska, men vill samtidigt tvinga andra länder att dansa efter svensk pipa i exempelvis asylfrågan.

Så talar en ärkepopulist.