Ledare En försvarsmakt som är ”stygg och farlig”. Chefen för försvarsmaterielutredningen, Ingemar Wahlberg, använder sig av en lite lustig retorik. Men bara lite, för inte bara dagens barn, utan också 1600-talets makthavare hade nog känt igen språkbruket. Vad är väl denna en redlig karls vältalighet annat än rätt och riktig!

Enligt försvarsmaterielutredningen krävs 168 miljarder kronor för att återställa vår avskräckningsförmåga (och då är ändå inte personalkostnaderna beräknade). Först därefter kan vi får en försvarsmakt som är ”stygg och farlig”.

Utredningen i veckan som gick följdes upp av Försvarsmaktens så kallade perspektivstudie. Bakom detta intetsägande namn, ryms så äntligen ambitionen att återupprätta vad som skändligen kastats i rännstenen: ett försvar för hela Sverige, som vi äga rätt att vara stolta över. Budgeten behöver successivt växa till åtminstone 75 miljarder kronor år 2025, för att slutligen uppgå till 115 miljarder tio år senare.

Även efter denna investering i vår säkerhet, kommer emellertid försvarsbudgeten inte att motsvara mer än knappt 2,5 procent av BNP. Det var vad vi lätt och ledigt kunde betala för under tidigt 90-tal.

För dessa 115 miljarder får vi, enkelt uttryckt, en dubbelt så stor försvarsmakt, med dubbelt så många stridsflygplan och nästan fyra gånger så många ytstridsfartyg. Betydelsen av det senare kan inte nog berömmas. Äntligen ges vi en flotta att inte bara försvara hela kuststräckan, utan visa vår makt och myndighet i större delar av Östersjön.

Ska vi tolka tidens tecken, förefaller vi äntligen röra oss bort från den bedrägliga pacifismen och den lika bedrövliga småstatsmentalitet som följt på vår självvalda avväpning sedan 90-talet. Under det kalla kriget visste vi att fylla vårt säkerhetspolitiska mått och kunde därigenom spela en förtroendegivande och krigsdämpande roll i Nordeuropa. Det gav oss handlingsfrihet och respektfullt bemötande, också i de storpolitiska salongerna.

Nu är det emellertid så att fan själv gömmer sig i detaljerna och detsamma gäller för den föreslagna upprustningen. Hur ska exempelvis Försvarsmakten kunna anställa långt fler visstidsanställda soldater och matroser, när man redan gått bet i frågan under åratal? Studien förtjänar att kritiskt nagelfaras, för dylika exempel på byråkratiserat önsketänkande kan vi icke tillåta oss.

Därtill börjar det politiska soldatprovet med ett enda steg, ett marschanträde som sätter takten. Det saknas redan under innevarande försvarsperiod (till 2020) sex miljarder. Dessa bör regering och riksdag skyndsamt tillföra. Verkställ!