Sverigedemokraterna har länge anklagats för att vara ett enfrågeparti. Men under en period då i princip inget etablerat parti ville prata om några som helst problem relaterade till den förda migrationspolitiken, behövde inte SD prata om något annat än denna fråga för att väljarna och journalisterna skulle lyssna nyfiket.

Med tiden har det blivit ofrånkomligt också för övriga partier att prata migrationspolitik och SD:s förslag på övriga politiska områden har därmed fått en mer framträdande plats. I en ny undersökning från Novus hamnar SD topp tre i nio av väljarnas tio politiska viktigaste frågor. Det är ett rejält kliv framåt.

Att SD har högt förtroende i frågor som integration/invandring och lag och ordning är inte särskilt överraskande. Desto mer förvånande kan det tyckas vara att SD hamnar högt i bland annat miljöfrågan. Men egentligen behöver det inte vara särskilt förvånande; SD får givetvis inte högt betyg för att de förespråkar en miljöpolitik à la Greta, utan just för att de är en röst för de människor som drabbas av snabbt ökande miljörelaterade skatter.

 

Det mest intressanta med undersökningen är dock att SD:s förtroende växer i fråga efter fråga trots att partiet inte har haft något nationellt politiskt ansvar över dessa frågor. Partiet har alltså lyckats bygga ett förtroende utan att ha varit tvungna att bevisa något. 

Den tidigare strategin från riksdagens övriga partier, att vägra sätta sig ned och förhandla med SD, har resulterat att partiet i år efter år kunnat kommunicera sin politik utan att tvingats till kompromisser eller brustna förhoppningar. Vid sidan av frustrationen av att inte få genomslag för sin politik är det ett guldläge för ett oppositionsparti att cementeras i den rollen. Från den positionen kan partiet rikta frän kritik mot de övriga partierna, utan risk för ett dåligt förhandlingsläge – för det bjuds aldrig in till förhandlingar.

Lyckligtvis har KD, men också M mjukat upp denna hållning. KD har vid flera tillfällen nyligen träffat SD för att diskutera sakfrågor, med syfte att få igenom sin egen politik. Vissa har skrikigt högt, men partiets väljare har länge varit positiva till just detta.

 

Det mest nyliga exemplet på förklaringen till SD:s växande förtroende är samtalen om den organiserade brottsligheten. Inrikesminister Mikael Damberg (S) var i SVT:s Agenda indignerad över att M och KD valt att lämna förhandlingsbordet, eftersom frågans dignitet borde få riksdagens partier att vara vuxna och kompromissa. Det är ju förtroendet för politiken som står på spel.

Vad han dock inte nämner är att SD inte var inbjudna till dessa samtal. Hyckleriet är slående. Och SD kan bygga förtroende utan att smutsa ner sina händer.