När jag besökte en flygbas i samband med försvarsmaktsövningen Aurora 17 tidigare i höst, mötte jag inte bara hemvärnssoldater och andra från det svenska försvaret. Också Finland deltog, med ett par helikoptrar. Inget konstigt med det – i dag. Sverige samarbetar, öppet, med Finland. Våra länder har till och med slutit avtal.
Så har det emellertid inte alltid varit. Under det kalla kriget förekom inget försvarssamarbete över Bottenhavet. Det vill säga, inget officiellt samarbete.
Ändå har det alltid förekommit rykten. Om hemliga möten och mystiska flygplan. Båda sidor, men i synnerhet finländarna, har alltid avvisat dylika påståenden som just rykten och hjärnspöken. Något man kan le eller rentav skratta lite dystert åt.
Men när den tidigare svenske försvarsministern Anders Thunborg (S) 1992 (alltså efter kalla kriget) hävdade att det länge förekommit ett hemligt samarbete mellan Sverige och Finland, ja då höll skrattet på att fastna i halsen på många. Finlands dåvarande försvarsminister Elisabeth Rehn satte sin ära i pant på att något samarbete aldrig förekommit. Hela den finska försvarsledningen ska ha bedyrat detsamma och vår egen dåvarande statsminister Carl Bildt avfärdade uppgifterna som ”rent skitsnack”. Thunborg vidhöll emellertid sin uppfattning och backades upp av exempelvis den finske författaren och riksdagsledamoten med mera Jörn Donner, som påstod sig ha bevis – vilka han dock bara var beredd att vidarebefordra ”under tortyr”!
Saken rann ut i sanden och snart hade Europa annat att tänka på. Inbördeskrig bröt sönder Jugoslavien och hundratusentals människor tvingades på flykt. Frågan om det hemliga samarbetet mellan Sverige och Finland förblev obesvarad.
Fram till nu.
I boken Sverige och Finland under kalla kriget (Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek) presenterar författaren Sten Ekman uppgifter så många och så trovärdiga, att det fortsättningsvis blir helt omöjligt att avfärda desamma som obekräftade rykten. Det är helt uppenbart att samarbetet existerade och att det åtminstone delvis var sanktionerat på högsta ort.
En del har varit känt sedan tidigare. Till exempel har journalisten Mikael Holmström (numera på Dagens Nyheter) redogjort för den mystiska ”Flygstyrka 66”, som officiellt inte existerade. I Ekmans bok framkommer nya uppgifter. Med nedsläckta civila flygplan och helikoptrar flögs personal in och ut från Finland. Det handlade om underrättelsearbete – ofta i FRA:s regi – men också skarpa övningar. Inte bara svensk personal övade på finländskt territorium, också norrmän (alltså från ett Nato-land!) deltog. Dessutom förekom flygningar in över den sovjetiska gränsen.
Det är fullt begripligt om den finska statsledningen under dylika omständigheter vägrade all kännedom, utom möjligtvis, för att citera Donner, under tortyr. Och att skräcken för ”ryssen” satt i också efter Sovjetunionens fall.
Finland har kallats för de ofullbordade katastrofernas land. Man har flera gånger varit ytterst nära att gå under som självständig nation under 1900-talet. Efter att fred slutits med Sovjetunionen 1944 tvingades till exempel finska politiker och myndigheter under flera år leva med den sovjetiska så kallade kontrollkommissionens arbete. Det finska försvaret kartlades i detalj, varpå bland annat flera hemliga vapengömmor uppdagades.
Fast redan då förekom hemligt samarbete över Bottenhavet. Operation Stella Polaris innebar att finskt underrättelsemateriel (och personal) fördes över till Sverige. Den operationen är numera relativt välkänd. Men inte vad som hände sedan.
Officiellt var Finland tvångsallierat med Sovjetunionen genom den så kallade VSB-pakten. Den finska neutralitetspolitiken var till skillnad från den svenska därför både Moskvavänlig och påtvingad till sin natur, vilket till och med kunde påverka den rena inrikespolitiken. Genom ett relativt starkt försvar skulle Finland fungera som en sovjetisk buffert i händelse av storkrig – och i bästa fall slippa bli indraget självt. Politiken var så hårt knäsatt att företrädare för det finska försvaret till och med var försiktiga i umgänget med sina nordiska kollegor (Danmark och Finland var ju Nato-medlemmar).
Det var den officiella sidan, men det fanns också en inofficiell – som gick att tillämpa i umgänget mellan svenskar och finländare. Den innefattade diskreta möten mellan inte bara de högsta företrädarna för försvarsledningarna, utan också statsledningarna. Båda länderna hade anledning att försvara grannlandets neutralitetspolitik – och reagera på hot mot densamma. Det är talande att den erkänt neutralistiske utrikesministern Östen Undén (S) vid ett möte med Sovjetunionens stockholmsambassadör i lagom diplomatiska ordalag, hotade med ett svenskt Nato-inträde om Moskva utövade allt för hård press på Finland!
Sverige hade förstås intresse av att förbereda sig också för det värsta: ett sovjetiskt anfall mot Sverige över Finland. Därför förekom allt från ”civila” rekognoseringsresor i Finland, till svenska jägarförband som övade spaning under skarpa former på andra sidan gränsen. Allt skedde i största hemlighet, men kan knappast ha undgått lokalbefolkningens uppmärksamhet eller de finska myndigheternas vetskap. Men alla höll tyst. Alla var medvetna att om storpolitikens realiteter och hur värdefull den svenska hjälpen skulle kunna bli i händelse av krig.
Sverige och Finland under kalla kriget är välskriven, någorlunda befriad från militärt fikonspråk och sätter de små händelserna i ett större sammanhang. Till exempel framstår den finska undfallenhetspolitiken gentemot Moskva – den så kallade finlandiseringen – som den potemkinkuliss den i grund och botten var. Den svenska neutralitetspolitiken framstår samtidigt som långt mindre ideologiskt än dåtidens retorik gav intryck av, men däremot realpolitiskt berättigad.
Det kalla kriget borde numera vara historia, men har i nygammal skepnad återuppstått de senaste åren genom den allt aggressivare ryska utrikespolitiken. Därför kan man misstänka att Sverige och Finland under kalla kriget fortfarande är att betrakta som litterär nitroglycerin. Därför bör alla säkerhetspolitiskt intresserade läsa den från pärm till pärm.