Först kom indianerna, så Leif Eriksson och till sist Christoffer Columbus. Amerika var upptäckternas kontinent, inte märkligt att dess mest framgångsrika nation – Amerikas förenta stater – skulle bjuda världshistorien på en upptäcksresa som överträffade det mesta. En resa som också gick över okända vatten, men inte på jorden utan i rymden. Till månen. I dag på kvällen för exakt 50 år sedan landade Örnen i Stillhetens hav på månen. Några timmar senare uttalade Neil Armstrong de bevingade orden: ”Ett litet steg för en människa, ett jättekliv för mänskligheten”.
Han hade naturligtvis rätt. Och med månlandningen skulle en ny era börja, en era då mänskligheten steg för steg erövrade rymden. Inte för inte släppte The 5th Dimension sin klassiker The Age of Aquarius just 1969. Övergången till Vattumanens tidsålder skulle förstås inte bara handla om rymdens erövring, utan om harmoni och förståelse, sympati och förtroende.
Så var 1969 också året för en annan ikonisk händelse – Woodstock. I augusti samlades över en halv miljon ungdomar tämligen spontant för att under tre dagar höra några av världens bästa artister. En megakonsert som började romantiseras bara några år efter tilldragelsen. Märkligt på ett sätt, för en så stor succé var egentligen inte Woodstock. Många kunde vittna om en kaotisk situation med allt från dålig akustik till överdoser, sanitära olägenheter och brist på såväl mat som vatten.
Men på ett annat sätt inte alls överraskande. Woodstock var nämligen finalen på 60-talets amerikanska ungdomsvåg, även om få insåg det där och då.
Den spontana kalabaliken till trots representerade Woodstock fortfarande hippievågens fredliga ideal. 3 days of peace & music, som det stod på den officiella affischen inför evenemanget.
I december samma år dog drömmarna, på Altamont Speedway Free Festival i Kalifornien. En festival som urartade i våld signerat Hells Angels. Mc-gänget hade bisarrt nog hyrts in som ett sort inofficiellt vaktbolag i en tid då vissa inbillade sig att dessa kriminella typer egentligen bara var frihetstörstande anarkister. Men vittnen kunde också berätta om en hatisk och hänsynslös attityd i publikhavet. Flera personer dog i olyckor och en 18-åring knivskars till döds.
Redan under Summer of Love i San Francisco 1967 hade emellertid hippieerans mörka sidor gjort sig tillkänna mitt ibland blommor och fri kärlek. Också Summer of Love har romantiserats, av de som gärna vill bortse från överdoser, sexuella övergrepp och allmän misär.
Från hippies till astronauter kan nu steget tyckas långt, i synnerhet som månprogrammet i bästa fall betraktades med ointresse av de förra. Fast på sätt och vis representerar båda dessa grupper 60-talets framtidsoptimism. Och även om månresorna avrundades lyckligare än den dåtida hippierörelsen, gick det att ana slutet redan samma år som Summer of Love.
Den tragiska branden ombord på Apollo 1 i januari 1967, i samband med prov på marken, kostade tre astronauter livet. Senare samma år skrotades planerna på ett framtida långt mer omfattande månprogram än vad som faktiskt utfördes. Nästan två år innan Armstrong satte ned foten på månens yta tycktes många makthavare mer än gärna vilja skrota hela programmet och kongressen var njugg med finansieringen. Sist och slutligen var det nog prestigen som räddade Apolloprogrammet, för hur hade det sett ut om man övergav John F Kennedys löfte om en människa på månen före decenniets utgång? Men astronauterna hade också en gemensam fiende tillsammans med hippierörelsen i det inte bara i människoliv utan också ekonomiskt oerhört kostsamma Vietnamkriget.
När 60-talet blev 70-tal hade erans zeitgast förändrats och världen kanske blivit lite mörkar. Hippies framstod inte bara ansvarsfulla flummare i största allmänhet, utan med Mansonfamiljens massmord som fond också som fanatiska och farliga. Samtidigt sjönk allmänintresset för rymdresor och den storpolitiska dimensionen upphörde då Sovjetunionen skrotade sitt blott halvfärdiga månprogram.
Den tredje månfärden med Apollo 13 bjöd visserligen på dramatik då en olycksam explosion halvvägs mellan jorden och månen försatte besättningen i livsfara, men gav också rymdfärdernas politiska motståndare vatten på sina kvarnar. Till dessa hörde på sätt och vis faktiskt Richard Nixon, som övervägde att stoppa programmet efter Apollo 15 men lyckligtvis övertalades av Caspar Weinberger (sedermera försvarsminister under Ronald Reagan) att åtminstone genomföra ytterligare ett par Apollofärder. De sista månlandningarna ställdes emellertid in, liksom alla påtänkta uppföljningprogram. Givet utvecklingskostnaderna en kapitalförstörelse utan like, men också talande för en sort mental isolationism och framtidspessimism – ack så ovärdigt USA.
En symbolisk tröst i denna till synes hopplösa tid – i en värld som bara tycks kunna drömma om 60-talsoptimismen – är dock att Vattumanens tidsålder kommer att vara ett par tusen år, så varför misströsta mellan vågrörelserna? Som av en tillfällighet var också den misslyckade Apollo 13:s månlandare döpt till Aquarius. Den blev den livbåt de tre astronauterna fick bemanna resan till hem till jorden igen efter att explosionen bland annat slagit ut delar av syreförsörjningen. Hoppet övergav aldrig trion, de förblev (realistiska) optimister. Och drömmen om nya månfärder lever fortfarande.