The house that Boris built

Ledarkrönika Det är lätt att dra historiska paralleller till den kalabalik som brexit utvecklats till. Vissa har till exempel jämfört den brittiske premiärministern Boris Johnsons beslut att tillfälligt suspendera parlamentet med Karl I:s försök att köra över samma parlament på 1600-talet. Skillnaden mellan nu och då är förstås att dagens Storbritannien trots allt inte står på randen av ett inbördeskrig. Johnson riskerar inte heller likt Karl I att avrättas. Men precis som kungen kan han bli en förlorare. Att utmana underhuset kostar nämligen på i ett land med månghundraåriga parlamentariska traditioner.

Följaktligen lyckades underhuset – som för närvarande annars tycks vara oense om det mesta – att tvinga på Johnson en lag som förbjuder nationen att lämna EU utan avtal. Många konservativa parlamentsledamöter bytte rentav sida för att stoppa sin egen premiärminister, däribland en så prominent person som Winston Churchills barnbarn Nicholas Soames. I likhet med sin morfar skulle Soames kunna konstatera att det är bättre att byta parti för sin övertygelses skull, än övertygelse för sitt partis. Tillsammans med de andra 20 frondörerna har nämligen Johnson slängt ut Soames från partiet. Något som med rätta väckt bestörtning bland konservativa.

Istället får Johnson skylla sig själv. Under sin hittills korta (men i praktiken ändå allt för långa) karriär som premiärminister har hans diplomatiska manövrerande varit lika framgångsrik som en ångvält i en lerig uppförsbacke. All kraft till trots slirar det mest.

Istället för att utestänga underhuset från allt reellt inflytande under veckorna fram till den svarta torsdagen 31 oktober – då landet tvingas lämna EU, med eller utan avtal – lyckades han reta upp parlamentsledamöterna, ja svetsa samman en ohelig men fientlig majoritet mot sig själv. Och istället för att ena de konservativa, är partiet snarast mer splittrat än någonsin.

Ändå är tågordningen i Johnsons (och andras) självradikalisering uppenbar. Johnson valde inte ens sida förrän kort före folkomröstningen om EU-medlemskap. Han sade då nej till unionen, men framstod länge som en inte bara skojfrisk utan också relativt moderat röst. Det var under Theresa Mays premiärministerskap Johnson började odla sin framtoning som hårdför brexitör. Han blev den främste talespersonen för ”berget” – för att låna en term från franska revolutionen. Det är en jämförelse vilken precis som i fallet med Karl I inte bör dras för långt, men som ändå pekar i riktning mot intressanta psykologiska likheter och utvecklingslinjer.

På ”berget” satt revolutionens värsta radikaler, vilka länge bara utgjorde en ganska liten minoritet. Men genom fanatisk hängivenhet, andras splittring och händelsernas egen dynamik lyckades dessa radikaler ändå utmanövrera alla motståndare.

I dag kan vi konstatera att de hårda brexitörerna inte bara lyckats utmanövrera mer moderata röster bland de konservativa, utan bidragit till hur det politiska spektrat skiftat nyans. Före (och strax efter) folkomröstningen förespråkade de flesta EU-motståndare ändå en mjuk brexit. Bara vettvillingar kunde ens tänka sig tanken att lämna unionen utan avtal.

I dag är vi där, men kanske går historien trots allt igen ytterligare en gång. Den franska revolutionen urartade i skräckväldet, men genom den så kallade Thermidorreaktionen störtades extremisterna i det fördärv de själva skapat. Ledaren Robespierre avrättades – vilket visserligen är ett öde Johnson knappast riskerar. Men möjligen kan man ändå se veckans omröstningar i parlamentet som tidpunkten när det vände. Ett utträde utan avtal borde inte finnas på den politiska kartan.