Stefan Löfven har begärt och fått ytterligare betänketid av talmannen. Det talar för att förhandlingarna mellan Socialdemokraterna, Centerpartiet och Liberalerna går framåt, att vi snart kan få en ny regering. Eller?
Löfven har ibland beskrivits som en mästerförhandlare. Det ligger lite i det. Framför allt är han skicklig på att skrämmas. Hotet om extra val för fyra år sedan tvingade fram Decemberöverenskommelsen. Löfven tackade och tog emot. Miljöpartiet hamrades målmedvetet ner under mandatperioden, fick gå med på en strängare invandringspolitik och nöja sig med subventionerade elcyklar i utbyte. Trots alla Vänsterpartiets krav på vinstförbud i välfärden, blev det inte mycket av det hela i slutändan.
Nu har Annie Lööf och hennes knähund Jan Björklund presenterat ett antal radikala krav, därtill med uttalat liten förhandlingsmån. Men skulle verkligen Löfven gå med på en politik som, för att citera Jonas Sjöstedt, står till höger om den som Fredrik Reinfeldt drev på sin tid?
Naturligtvis inte.
Istället syftar förhandlingar dels till att om möjligt mjuka upp de centerliberala linjerna, att förhandlingsvägen pressa fram rimligare överenskommelser. Väl att lägga märke till kan Löfven kosta på sig att "välvilligt" försöka lösa frågorna senare under mandatperioden. Det blir förstås inget av det, men den tiden den sorgen. Nu gäller det först och främst att återövra statsministerposten och knäcka borgerligheten på kuppen.
Dels syftar förhandlingarna till att vinna tid. Densamma talar möjligen för ett extra val, men oavsett vilket till Socialdemokraternas fördel. Det är förstås ett risktagande, men på en synnerligen relativ skala ändå jämförelsevis litet. Nu framställer Löfven sig som förhandlingsvillig och om samtalen bryter samman blir det lätt att skylla på framför allt Lööfs kompromissfientlighet.
Och då väntar förmodligen extra val, även om det finns en liten chans för Ulf Kristersson att trots allt lyckas erövra statsministerposten. I båda fallen innebär utvecklingen uppenbara nederlag för framför allt Lööf – och detta samtidigt som folk i gemen lika uppenbart börjar tröttna på henne. Till sist verkar inte ens det devota stödet från DN:s ledarsida räcka, hon sjunker som en sten i opinionsundersökningarna i alla fall! Sålunda åtnjuter hon nu lika stort, eller smått, förtroende som Jimmie Åkesson. För Björklund går det ännu sämre, han är bara populärare än i dessa sammanhang skäligen bortglömda gröna språkrör.
För Liberalerna, men i tilltagande utsträckning också Centern, framstår inte extra val som särskilt attraktivt. Det vet Löfven. Han vet att den utdragna politiska processen på samma relativa skala som ovan är till hans fördel. Det är inte hans manöverutrymme som riskerar att krympa.