Ledarkrönika Det sägs att européer inte löser problem, utan skapar organisationer för att göra det. I så fall är Eskilstuna kommun typiskt europeisk.

Det står nu klart att Eskilstuna får införa ett tillståndskrav för så kallad passiv pengainsamling – ett tiggeritillstånd. Förvaltningsrätten gav i dagarna kommunen ett positivt besked, efter Länsstyrelsens stopp. Och Eskilstuna-modellen har Norrköpings kommunalråd Lars Stjernkvist (S) uttryck intresse för.

Fast låt oss kalla det för vad det i praktiken lär vara – ett tiggeriförbud. Visserligen rör det sig i strikt mening inte om ett förbud. Men för att en person ska få tigga på allmän plats krävs ett giltigt tillstånd, som utfärdas av Polisen. Tillståndet behöver förnyas för varje nytt tillfälle, vilket i princip kan betyda varje dag. För att ansökan ska behandlas måste en avgift om cirka hundra kronor betalas och giltig id-handling uppvisas (Aftonbladet, 24/6). Att visa id-kort är dock svårt för många tiggare – eftersom många av dem är bulgariska och rumänska romer, som saknar personnummer och giltiga id-handlingar.

Tiggeritillståndet blir närmast ett förbud, när den svenska byråkratin lägger sin våta filt över hanteringen. Effekten lär bli att tiggarna söker sig till andra kommuner, vilket troligtvis är helt enligt plan.

De partier som har samarbetat kring förslaget i Eskilstuna är Socialdemokraterna, Moderaterna och Centerpartiet. Med stöd av Sverigedemokraterna röstades tiggeritillståndet igenom fullmäktige.

Numera står det tämligen klart att bakom det ökade tiggandet i Sverige finns många problem. Bland annat organiserad brottslighet, som rått utnyttjar människor. Vidare har det uppstått tiggarläger, som i sin tur har skapat sanitära problem.

Hur eller om tiggeriet ska hanteras kan samtidigt vara en laddad fråga. Det märktes för en tid sedan då en representant för Centerpartiet i Valdemarsvik tog till mycket hård retorik för att beskriva de partier i fullmäktige som ville införa ett tiggeriförbud i köpingen.

Och även om tonläget stundvis har varit hårt kring den sörmländska kommunens beslut har det trots allt varit lugnare än när skånska Vellinge klubbade igenom ett tiggeriförbud. Det verkar nästan som att när Socialdemokraterna är avsändare blir mottagandet mindre hätskt.

Samtidigt skickar tiggeritillståndet en del märkliga signaler. Kan tiggeri anses som en rimlig källa till försörjning, nu när en myndighet ska ge tillstånd till det? Kan vi få en utveckling där tiggeri med tiden ses som en alternativ försörjning?

Det raka tiggeriförbud som har införts på ett par avgränsade platser i Vellinge är mer ärligt. Dessutom lär bieffekter kring ändrad syn på försörjning utebli.

Om den styrande majoriteten i Norrköping gör slag i saken och föreslår att Eskilstuna-modellen införs även här återstår att se. Efter förvaltningsrättens beslut finns det i alla fall möjlighet att göra det.