Ledare Medan en bra motståndare kan vara något att be om, riskerar nära vänner att bli det farligaste som finns. I USA fick den gröne uppstickaren Ralph Nader visserligen mindre än tre procent år 2000, men det var just de rösterna den ideologiskt relativt närstående Al Gore hade behövt för att besegra George W Bush i det rekordjämna presidentvalet.

I årets Europaval hade den franske presidenten och hans parti La République En Marche en utomordentligt motståndare i Marine Le Pen och Rassemblement National (Nationell samling). Hade det bara inte varit för att de vanligtvis ganska beskedliga gröna i Europe Écologie Les Verts skulle göra ett kanonval och få över 13 procent. Precis de röster Macron hade behövt för att kunna utropa sig till segrare. Nu blev istället Nationell samling störst, om än med liten marginal.

Tur för Macron då att det traditionella gaullistiska högerpartiet Republikanerna (Les Républicains) gjorde ett katastrofval. Med tanke på att Nationell samling inte ens lyckades behålla alla väljare från förra Europavalet, kan samtidigt inte gärna många republikanska sympatisörer ha röstat på Le Pen. Istället röstade många typiska högerväljare denna gång på En Marche. Det kan få stor betydelse för exempelvis det stundande valet av EU-kommissionens ordförande.

Utåt har Macron talat sig varm för flera hugade, däribland Frankrikes inoficiella kandidat – Brexitförhandlaren Michel Barnier – men inte Europaparlamentets spetskandidat, den av Tysklands förbundskansler Angela Merkel frammatchade Manfred Weber. Denne anses av många ömsom för federalistisk, inte tillräckligt federalistisk, för konservativ, för osäker eller kanske helt enkelt för tysk... Där har vi förmodligen den springande punkten bakom Macrons kyliga uppträdande gentemot Weber, vilket också påvisar att Macrons Europapolitik är om inte mer högervriden, så åtminstone mer nationell än vad många liberaler i Sverige och andra länder inbillar sig.

Macron vet att Tysklands förbundskansler Angela Merkel är en lam anka, för att använda ett amerikanskt uttryck för att beskriva en avgående president. Det är ett utmärkt tillfälle för vilken fransk president som helst att visa vem som bestämmer!

Men nu råkar det också vara så att Macron inte alls uppskattar att Europaparlamentet försöker välja ordförande för EU-kommissionen. I rollen som fransk president vill Macron att Europeiska rådet (där medlemsländernas regeringar möts) även fortsättningsvis ska välja kommissionsordförande utan parlamentets onödiga inblandning.

Dessutom äger hypotesen om den stora vänsterkoalitionen – från Macron till Greklands vänstersocialistiske premiärminister Alexis Tsipras – bara riktighet så länge denna (eller vilken annan koalition som helst) gynnar Macron själv. Därtill är alltså Macron medveten om att många av hans väljare egentligen återfinns till höger, liksom för övrigt flera av hans egna statsråd – inklusive premiärminister Édouard Philippe.