Ledarkrönika Knappt hade rösterna i Europavalet börjat räknas förrän det stod klart att slutresultatet skulle bli ett mer splittrat och därmed svagare parlament. Det kan få omedelbara konsekvenser också för valet av EU-kommissionens nye ordförande.

Sedan tidigare är den nominellt konservative, i praktiken lätt federalistiske, tysken Manfred Weber favorit, sedan han utsetts som spetskandidat av Europaparlamentet. Weber har nämligen stöd av en majoritet inom den största partigruppen – EPP, där också bland andra Moderaterna och Kristdemokraterna ingår.

Eller snarare hade stöd, för efter valet har EPP försvagats. Ett öde som visserligen också drabbat den näst största partigruppen – socialdemokratiska S&D – men den nya situationen väcker ändå förhoppningar om vad Bulgariens premiärminister Bojko Borisov passande nog kallar ”hästhandeln”. Utan att skämmas låter Borisov antyda att hans röst är till salu för högstbjudande, alltså att Bulgarien får något i utbyte.

Weber är knappast impopulär, men inte heller riktigt populär i något läger. Hans anses tråkig och anklagas ömsom för att vara för konservativ och för federalistisk, på ett egentligen ganska motsägelsefullt sätt. Men viktigare är att Europeiska rådet (där medlemsländernas regeringar är representerade) kan se en chans att bryta upp Europaparlamentets försök att utse ny kommissionsordförande, något Rådet vill göra utan inblandning.

Den franske presidenten Emmanuel Macron är en nyckelspelare efter valframgångarna för hans parti En Marche och det finns en potentiell kandidat i den franske Brexitförhandlaren Michel Barnier. Det är dock inte säkert att Macron vill se just honom på posten som EU-kommissionens ordförande eftersom presidenten då riskerar konkurrens på hemmaplan. Viktigast för Macron är att styra processen – och helst undvika en tysk som kommissionsordförande.

Den liberala parlamentsgruppen Aldes tidigare spetskandidat, danska Margrethe Vestager, har redan deklarerat sitt intresse för att ta över efter Jean-Claude Juncker, men så lär det inte bli. Hon är för liberal i många europeiska huvudstäder, EPP kommer inte att stödja henne och något pseudoliberalt vänsterblock i Europaparlamentet lär inte uppstå.

Däremot kan en annan nordbo kanske ha en chans, nämligen den tidigare finske statsministern Alexander Stubb från Samlingspartiet. Han förlorade den interna maktkampen inom EPP mot Weber, men skulle nu vara en utmärkt kompromisskandidat.