Ledare Efter ack så många om och men, efter veckor av spekulationer och kannstöpande är det äntligen dags. I morgon onsdag kommer riksdagen att få ta ställning till Ulf Kristersson som statsminister. Han har fått talmannens formella uppdrag att försöka bilda en regering, bestående av Moderaterna och Kristdemokraterna.

Det är i sig ett nederlag. Han borde företrätt ett borgerligt fyrpartialternativ, men Centerpartiet och Liberalerna vill inte vara med. Annie Lööf och Jan Björklund anser, eller inbillar sig snarare, att fyrklövern skulle bli allt för beroende av Sverigedemokraternas välvilja. Det kan mycket väl stämma! Men då får man acceptera en regeringskris senare under mandatperioden. Det finns ingen anledning att gå SD till mötes, men inte heller utlösa en senare eventuell kris i förtid. Det är vad Lööf och Björklund nu gör.

Om de inte vill bilda en borgerlig ministär med Kristersson och Ebba Busch Thor bör detta respekteras. Likaså om de i så fall inte heller garanterar stöd i budgetfrågor med mera senare under mandatperioden.

Däremot är det svårare att respektera om Centern och Liberalerna inte nöjer sig med att lägga ner rösterna till förmån för en mindre borgerlig regering (bestående av Moderaterna och Kristdemokraterna), utan väljer att aktivt rösta nej till densamma – vilket förmodligen blir fallet i morgondagens omröstning. På kuppen spräcker Lööf och Björklund definitivt Alliansen.

Men direkt märkligt blir det då dessa båda partiledare uppenbarligen inte heller är beredda att medverka till att Stefan Löfven kan sitta kvar som statsminister. Att stödja en sådan ministär vore visserligen ett valsvek, men givet uppträdande gentemot Kristersson ändock logiskt.

Istället säger de båda partierna i praktiken nej till både Kristersson och Löfven samtidigt! Just därför genomlider vi en utdragen politisk kris, där tankevurpor som Alliansen plus Miljöpartiet eller socialdemokratiskt stöd åt en borgerlig regering tenderar att förstärka den politiska huvudvärken.

Genom att blockera de realistiska alternativen, säger emellertid Centern och Liberalerna samtidigt ja till extra val. Att de vägrar erkänna det uppenbara, ändrar knappast de sakliga förhållandena.

Om Lööf och Björklund verkligen vill leva upp till vallöftena om en borgerlig regering, bör de om inte rösta för så åtminstone lägga ner sina röster när riksdagen röstar om Kristerssons statsministerkandidatur. I annat fall bör de vara ärliga nog att erkänna behovet – om än aldrig så konstlat – av ett extra val.