Ledare Emellanåt framställs väljare nästan som en bräkande fårskock – lättskrämda och benägna att en masse rusa lite åt vilket håll som helst. Det heter också att väljarna bestämmer sig allt senare, underförstått att de nog inte riktigt vet vad de vill och att det till sist är en blandning av dagsform och slump som avgör vart rösten hamnar.

Vissa, till synes nog så övertygade, väljare riskerar emellertid framställas som dummare än andra. Sverigedemokraternas sympatisörer har framställts som först rasister, därefter globaliseringens förlorare och framför allt: lågutbildade. Att SD-väljaren eventuellt gjort ett övervägt val finns inte på kartan.

Fast på motsvarande infantila sätt förklaras KD:s till synes överraskande framgångar i opinionen de senaste veckorna. Ebba Busch Thor har synts mer i medierna än tidigare. Som om väljare annars skulle glömt bort att det fanns något sådant som kristdemokrater.

Busch Thor har verkligen tagit för sig när hon fått chansen, men förklaringen till KD:s uppgång kan vara mycket enklare. Taktikröstning. Vilket många rynkar på näsan åt, men som faktiskt kräver synnerligen övervägda val.

Om Kristdemokraterna åker ur riksdagen minskar chansen för en borgerlig regering. Vad vi talar om är vilket block som blir störst – för inget av dem lär få egen majoritet. Egentligen har det inte så stor betydelse, men Liberalerna och framför allt Centerpartiet vill bara bilda en ny Alliansregering om den borgerliga fyrklövern blir större än den rödgröna trojkan. Då behövs KD i riksdagen.

Moderaternas opinionsmässiga kräftgång kan förmodligen delvis förklaras med KD:s motsvarande framgångar, samtidigt som också Sverigedemokraterna för närvarande går relativt svagt (låt vara att det av olika skäl finns en stor osäkerhet kring SD:s siffror). Vi kan också notera att Liberalerna inte heller längre verkar riskera att åka ur riksdagen.

Lite svårare är det att förklara Miljöpartiets visserligen egentligen måttliga framgångar som uttryck för taktisk röstning, varför många istället talar om opinionsmässig uppryckning efter sommarens skogsbränder. Man har åtminstone haft det mediala utrymmet på sin sida! Men kanske finns det också i MP:s fall anledning att fundera på de taktiska förtjänsterna av en grön röst. Av allt att döma ämnar Stefan Löfven visserligen inte försöka bilda en ny rödgrön regering – han vill istället regera i ensamt majestät – men om Miljöpartiet skulle åka ur riksdagen, riskerar det att öka chansen/risken för en borgerlig regering. I den meningen finns det alltså röda skäl att rösta grönt.

Taktikröstandet bör inte överdrivas, men utvecklingen påvisar om inte annat att väljarna tar regeringsfrågan på största allvar.