Ledare Förra veckan skrev Socialdemokratiska ekonomklubben på Dagens Nyheters debattsida att det är dags för Socialdemokraterna att tänka om när det gäller hyresregleringen. Sakligt beskriver man hur dagens system ökar segregationen genom att starkt gynna den som redan är inne på bostadsmarknaden. Ungdomar och nyanlända hör till de mest missgynnade.

Genom hyresregleringen hålls hyror för attraktiva centrumlägenheter nere. Enda sättet att få en sådan lägenhet blir genom att stå 20 år i bostadskö. Har man väl fått ett förstahandskontrakt är det få som vill släppa det ifrån sig, oavsett hur ens livssituation förändras. Och på grund av hyresregleringen är lägenheter i mindre attraktiva ytterområden sällan billigare.

Ofta är det i stället nyproducerade lägenheter med höga hyror som har kortast kötid. Nyproducerade lägenheter är undantagna från hyresregleringen de första åren och hyresvärden kan ta ut en hyra som bättre motsvarar marknadsnivån. Omsättningen av dessa bostäder blir följaktligen högre, medan omsättningen i det äldre beståndet går långsamt. Folk får råd att bo lite större än de egentligen behöver när hyrorna regleras, och på så vis uppstår en brist på hyresrätter.

Hyresregleringen skulle motverka segregation sades det, men det har blivit precis tvärtom. Ändå har vänstern i Sverige hårt omfamnat hyresregleringen och hyresrätten. Hyresrätt anses vara vänster i Sverige, till skillnad från i de flesta andra länder. Så har det dock inte alltid varit. Socialdemokraterna under Per-Albin Hanssons ledning omhuldade det som kallades egnahem. Det ansågs viktigt att också arbetare skulle kunna äga egna bostäder och markplättar. Man ville distansera sig från 1800-talets dåliga hyresbostäder med höga hyror. Denna princip övergick sedan i gigantiska satsningar på hyresrätter genom miljonprogrammet. I många fall blev det själlösa bostadskomplex som kännetecknats av segregation.

Egentligen är hyresrätten den lyxigaste bostadsformen. Hyresgästen behöver inte lyfta ett finger när det gäller underhåll av bostaden. Sedan början av 1990-talet är det hög skatt på tjänster inom fastighetsförvaltning. Det är självklart att det kostar för fastighetsägaren, och i slutändan dyrare för hyresgästen. Samtidigt kan många av de som äger sin egen bostad se värdet öka i snabb takt, i synnerhet i storstäderna. Låga räntor, ROT-avdrag och bostadsbrist har gynnat de som kunnat köpa sig en bostad.

Vänstern i allmänhet och Socialdemokraterna i synnerhet borde bli mindre fixerade vid hyresrätter och dess hyressättning. I stället borde man dels avveckla hyresregleringen, dels eftersträva att fler ska få möjlighet att äga sitt boende. Det ger större frihet att utforma sin bostad och ofta lägre kostnader på sikt när man kan utföra underhållsarbete själv i stället för att betala för det i form av höga hyror.

Hyresrätten är en praktisk och exklusiv boendeform, men inte den enda, och sällan den mest ekonomiskt fördelaktiga för låginkomsttagare.

Per-Albins syn på det egenägda hemmet som en frigörelse förtjänar att återupplivas.