Ledarkrönika Knappt har omvärlden hunnit inse att Donald Trumps överenskommelse med Kim Jong-Un kanske inte var så bra ändå, förrän EU:s handelskommissionär Cecilia Malmström varnar för nya amerikanska tullar. ”Det vore extremt allvarligt för det handlar om hundratusentals jobb i hela världen. Jag tror att han tänker försöka göra det” varnar Malmström för Trumps planerade tullar om 25 procent på bland annat bilar.

Som om inte allt detta är illa nog slutade som bekant det senaste G7-mötet i ett fiasko. Knappt var (det intetsägande) slutdokumentet undertecknat förrän Trump hoppade av. I sedvanlig ordning motiverade han sitt agerande i en tweet, som i detta fall gick ut på att Kanadas premiärminister Justin Trudeau uppträtt oschysst – ”oärlig och svag” enligt den amerikanske presidenten.

Allt Trudeau gjort var att i ganska allmänna ordalag kritisera den amerikanska handelspolitiken, men det räckte alltså för Trump att få frispel.

Eller fick han? Det är lätt att avfärda den amerikanske presidentens som en impulsernas slav, vilket både är att underskatta hans intelligens och långsiktiga mål. Snarare än ett självändamål bör förolämpningen av Trudeau ses som en ursäkt för Trump att hoppa av G7-resolutionen och därmed knäppa alla de andra G7-ländernas ledare på näsan. Den kanadensiske premiärministern var dessutom det perfekta mobbningsoffret: en socialliberal älskling som inte kan försvara sig.

För det är så psykologin ser ut och den är i grunden inte annorlunda än gruffet på skolgården. Trump besitter många av mobbarens ”kvaliteter”: hotfull och våldsam, men också manipulativ och uppbackad av en skränande svans. Fast därtill faktiskt ganska osäker. Mobbare ger sig bekant helst på de som garanterat är svagare, men blir nervösa när de ställs inför ett potentiellt farligare motstånd.

Nordkoreas diktator Kim var just en sådan fiende, som i värsta fall hotade att dra med sig hela Koreahalvön i ett kärnvapenkrig. På skolgården motsvaras han av enstöringen från en dysfunktionell familj som alla skrattar åt – men som också är ökänd för att bära kniv.

Trump insåg att ytterligare konfrontation med Kim kunde sluta illa, han blev osäker och bestämde sig för att sträcka fram kardan istället. På liknande sätt är det inte så märkligt att Trump emellanåt kan vara anmärkningsvärt hygglig gentemot Vladimir Putin och Xi Jinping. USA:s president – världens mäktigaste man – behöver dem som reflektionsytor för sitt ego. Tuffast bland de tuffa.

Det är orättvist! snörvlar Trudeau med blodig näsa. Han har förstås rätt och alla sympatiserar med honom. Men få vill för den skull konfrontera Trump. Det vet den amerikanske presidenten ack så väl.

Och när vi nu riskerar ett handelskrig mellan Europa och USA, är det många som frågar sig om politiken är värt sitt pris. Ja – Trump har fel. Men nej – två fel gör inte ett rätt och realpolitisk försiktighet talar för att fortsätta svälja harmen, att försöka kompromissa med Vita huset trots att några kompromisser knappast står att finna. Därtill är Förenta Staterna större än sin president, som dessutom inte kommer att sitta på sin tron i all evighet.

Resonemanget är tänkvärt och, till skillnad från den 72-årige tonåringen i Vita huset, uttryck för politisk mognad. Men tyvärr också undfallenhet.

Undfallenhet fungerar sällan – varken i det internationella umgänget eller på skolgården. Den som blir rädd, börjar gråta och vänder ryggen till får garanterat stryk. Trist nog kan också ett sturskare uppträdande sluta med detsamma. Fast inte nödvändigtvis. Just den utmaningen står Europa inför.

Att göra motstånd stärker inte bara det egna självförtroendet, det kan också få en antagonist ur balans. Och särskilt otrevligt är det om motståndet är kollektivt. När mobbaren inser att situationen riskerar att bli opålitlig brukar han falla undan, om än bakom en ridå av hot och spottloskor. På den globala skolgården går den utmaningen att hantera med skicklig diplomati. När väl respekten sitter där, brukar resten lösa sig.

Vill Europa undvika ett handelskrig ska man, paradoxalt nog, inte försöka undvika det. Och den som vill skaka (ett hårt) handslag med Donald Trump ska varken bli rädd för honom eller försöka fjäska sig ur situationen.