Ledare Folkhälsominister Gabriel Wikström (S) har på kort tid profilerat sig som regeringens förbudsminister nummer ett. Nyligen lät han meddela att hans nya stridsfråga är stillasittandet. Det är, enligt Wikström, ”bland det farligaste som finns” och ska nu bekämpas med statliga verktyg.

Kanske är förmyndarminister en ännu mer träffsäker titel för Gabriel Wikström än förbudsminister. Sett till vad han hittills åstadkommit har det visserligen handlat om flera onödigt hårda restriktioner mot rökning och etiketter på snusdosor, men framför allt verkar Wikström vilja agera som hela svenska folkets förmyndare och lägga sig i det mesta som rör våra levnadsvanor.

Det stora problemet som då uppstår är den viktiga gränsdragningen mellan politikers klåfingrighet och vanliga människors köksbord. Gabriel Wikström må tycka att vi svenskar rör oss för lite, men hur långt är han beredd att gå för att ändra på den saken? Nästa år ska Folkhälsomyndigheten och Livsmedelsverket redovisa förslag för att få oss att motionera mer och äta mindre salt och socker. Det är ytterst tveksamt om dessa förslag kommer att stanna vid informationsinsatser. Få människor i detta land lär ha undgått upplysningen om att det är dåligt att äta för mycket socker och bra att motionera. Det vet folk redan. Men vi fortsätter ändå att äta godis, dricka vin och värna vårt fredagsmys i soffan. Ett val som måste vara upp till var och en. Vuxna människor måste få vara vuxna. De flesta klarar trots allt av att hålla godisätandet, vindrickandet och travspelandet på en rimlig nivå. Den minoritet som missbrukar ska naturligtvis få stöd och hjälp. Men när utgångspunkten blir att ministern alltid vet bäst och när stillasittande likställs med att vara storrökare har det gått för långt. Kommer vi snart att få statliga påbud om dagliga intag av morgonjuice gjord på broccoli följt av tio armhävningar, under övervakning av folkhälsoministern själv?

Vanligtvis är det svårt att bygga en politik kring något som går ut på att ge folk dåligt samvete, se bara på klimatfrågan. Det tycks dock inte vara något som hindrar Gabriel Wikström.

”Jag är stolt över att ha blivit en person som väcker reaktioner” sa Wikström till Aftonbladet i lördags apropå epitetet förbudsminister.

Ministern ser alltså ett egenvärde i att vara provokativ. En hållning som man får hoppas inte smittar av sig på allt för många statsråd i regeringen. I stället för att längtansfullt sukta efter nya kvällstidningsrubriker borde Wikström ta itu med de riktigt stora utmaningarna på folkhälso- och sjukvårdsområdet. En minister måste nämligen prioritera. Tid, pengar och utredningar kan inte läggas på alla frågor samtidigt under en mandatperiod. Och nog finns det mer angelägna samhällsproblem för Wikström att hugga tag i. De narkotikarelaterade dödsfallen har ökat med 50 procent sedan 1997. Det är en fråga som folkhälsoministern borde prioritera framför att hetsa mot att medelsvensson inte springer tillräckligt många maratonlopp.