Ledare Själva är man de sanna Europavännerna. Alla andra (mer eller mindre) är Europafiender, för att inte säga extremister.

Så går det att sammanfatta riksdagens enda partiledardebatt inför Europavalet. Stefan Löfven satte tonen direkt, genom att varna för ”högerextremismen”, samtidigt som han sorgfälligt försökte ducka frågorna om vad han själv gör i kampen mot extremism inom SSU.

Det hyckleriet varnade Jimmie Åkesson för. Lagom till debatten hade han och Sverigedemokraterna släppt en valfilm, där han framställer sig som en sann ”Europavän”. De andra – de påstått hänsynslösa federalisterna – är istället Europas ovänner. Åkesson är för Europa, men mot EU – som man ändå inte vill lämna. Tja...

I ärlighetens namn fanns det faktiskt ansatser till vad EU faktiskt ska göra, inte bara vem som eventuellt har fel. Isabella Lövin föreslog till exempel en grön uppgörelse och jämförde med en ”new deal” av modell från tiden efter andra världskriget. Bra sagt! Eller åtminstone hade det varit bra, om det inte varit för att ”new deal” inte hade någonting med Europa att göra över huvud taget, utan var den amerikanske presidenten Franklin D Roosevelts program för att få ett krisande USA på fötter under 30-talsdepressionen.

Det kan vara svårt det där med historia.

Fast oavsett vad man kallar det, är det förstås bra med visioner och olika förslag för gemensam Europapolitik. Däremot kan man möjligen undra vart Sverige tagit vägen. Det vill säga, hur vill man – förvisso utifrån olika politiska utgångspunkter – stärka Sveriges ställning i EU? Jo, Liberalerna är förstås för ökat samarbete. Fast partiet säger ja till nära nog allt, prioriteringar är inte Liberalernas starkaste sida i valrörelsen. På den andra sidan säger Sverigedemokraterna visserligen numera ja till EU, men i praktiken nej till allt. Och när Ulf Kristersson höll ett visserligen sakligt tal, handlade det i stor utsträckning inte om vad unionen kan göra, utan vad vi vill göra själva istället.

Moderaterna går åtminstone till val på prioriteringar. För Sverige som nation är det viktigt att slå vakt om stärkt frihandel (inom och utom EU), att trygga de yttre gränserna och tillsammans bekämpa terrorismen. Att mer svensk kärnkraft vore till godo för oss själva och i nästa led skulle göra hela unionen lite mindre beroende av tyskt kol och rysk gas är ett bonus i sammanhanget.

Nåja, partiledardebatten var åtminstone inte avslagen. Alltid är något vunnet om valrörelsen fortsätter att hetta till.