Ledare Varje år, särskilt under sommarlovet, förs många unga bort av sin familj för att tvingas till äktenskap i sina hemländer. Efter år av skriverier och alltmer uppmärksammade kampanjer har anmälningarna om äktenskapstvång börjat öka.

Svenska Dagbladet (28/7) rapporterar att 2015 gjordes 48 polisanmälningar om misstänkt äktenskapstvång. 2017 var det 104 och i fjol 131. Hittills i år har det gjorts 57 anmälningar.

Arbetet för att stävja tvångsgifte inleddes på allvar först 2014. Då infördes det särskilda brottet äktenskapstvång som kan ge upp till fyra års fängelse. Då inrättades även den nationella stödlinjen dit oroliga kan ringa. Telefonlinjen drivs av Nationella kompetensteamet mot hedersrelaterat våld och förtryck vid Länsstyrelsen Östergötland som haft nationella uppdrag som rör ämnet sedan 2005.

Men det är först på senare år som arbetet har intensifierats och gett verkliga avtryck. Omfattande informationskampanjer har genomförts riktade både mot anställda i olika verksamheter som kommer i kontakt med de unga i riskzonen samt mot ungdomarna själva och allmänheten. Experterna på området är enligt SvD tämligen överens om att det främst är detta som ligger bakom det ökande antalet anmälningar.

Samtidigt är det svårt att gå från anmälan till åtal och fällande dom. Det finns endast sex domar gällande äktenskapstvång, fem av dem är fällande. Problemet är att de som utsätts befinner sig i beroendeställning till förövarna, dennas släktingar och ofta nära familj. Dessutom gör samma hederskultur som leder till tvångsäktenskapet också att de inblandade inte vågar eller till och med ens vill prata med polisen.

Att motarbeta tvångsäktenskapen i sig är gunås inte tillräckligt. Hela hederskulturen måste angripas om vi ska kunna undvika skolbänkar som ekar tomma vid höstterminens start för att skolflickan som satt där i våras är kvar i Irak med sin nya make.

Alla i Sverige måste veta att samma rättigheter gäller dem lika mycket som alla andra, att de har rätt att få leva sina liv efter eget huvud och att samhället kommer att stå upp för dem när så krävs. Lika viktigt är att alla också vet att samma skyldigheter gäller för alla. Att ingen har rätt att på dessa sätt kontrollera sina familjemedlemmar och att samhället kommer att slå ned på detta på hårdast möjliga sätt för att skydda dem vi anser är mest skyddsvärda – våra unga.

Men det ställer också stora krav på samhället och framförallt på det offentliga. Det måste finnas resurser för att gå vidare i varje fall man får kännedom om och för att stötta och skydda varje utsatt ungdom. Allt annat är ett svek.