Ledarkrönika Förr i tiden visste man inte bara när ett slag började, utan också när det var slut. När solen gick ner.

Men under första världskriget föddes det moderna slagfältet. Och då kunde ett slag pågå veckor, ja till och med månader, och både dag och natt med varierande intensitet. Även om olika kampanjer avslutades innebar det sällan något omedelbart stopp för striderna, som snarare ebbade ut successivt.

I övermorgon är det exakt hundra år sedan ett av alla dessa världskrigets slag började och dessutom ett av stor betydelse. 8 augusti 1918 har gått till historien som den tyska arméns svarta dag. Slaget vid Amiens var början på hundradagarsoffensiven, som tvingade tyskarna långt bakom de skyttegravar de hållit ända sedan 1914.

6 augusti 1918 är det färre som kommer ihåg, helt enkelt eftersom det inte hände så mycket just den dagen. Men 6 augusti var på sätt och vis symboliskt viktigare, för då avblåstes formellt det andra slaget vid Marne. Tyskarna hade än en gång misslyckats med att nå Paris, precis som 1914. Och därmed var kriget i praktiken avgjort.

Redan på våren hade den tyska armén dragit igång flera stora och initialt framgångsrika offensiver. Genom freden med det nu bolsjevikstyrda Sovjetryssland hade Tyskland ryggen fri och kunde flytta hundratusentals man västerut. Och genom den nya taktiken med stormtrupper slog tyskarna hål på de franska, brittiska och amerikanska linjerna. Soldaterna klev äntligen upp från skyttegravarna.

Men i storpreussisk hybris hade den tyska krigsledningen också tagit för sig där man borde varit återhållsam. Sovjetryssland avträdde enorma landområden, som tyskarna var tvingade att försöka administrera. Ytterligare hundratusentals man som hade behövts på västfronten blev därför kvar i öst. De tyska reserverna höll på att sina, samtidigt som hemmafronten plågades av strejker och andra oroligheter i hungersnödens sällskap. Sedan 1914 var Tyskland försatt i blockad av den brittiska marinen och nu riskerade hela nationen att svälta ihjäl.

Frankrike och Storbritannien höll emellertid också de på att uttöma sina resurser. Även om ingen tog ordet kapitulation i sin mun låg en förhandlingsfred på tyska villkor och lurade bakom hörnet. Trots att Förenta Staterna under 1918 hunnit förstärka sina allierade med två miljoner man.

Det var nu eller aldrig för Tyskland. Det blev aldrig. Vid Marne lyckades framför allt franska styrkor än en gång rädda den europeiska civilisationen undan den preussiska militarismen. Priset var högt. Bara under detta det andra slaget vid Marne nästan 100 000 döda och sårade fransmän. Det kan var värt att minnas detta. Det första världskrigets vilhelminska kejsardöme kan inte jämföras med det andra världskrigets nazistiska barbari. Men för den skull var kriget inte en kamp mellan kålsupare. Det var en kamp mellan demokrater på ena sidan och tysk militärdiktatur på andra.

Som ledande tysk general insåg Erich Ludendorff nu katastrofens omfattning, för nästa år skulle amerikanerna föra över bara Gud vet hur många miljoner man i färskt soldatmateriel. Men det var inte därför han kallade 8 augusti för den tyska arméns svarta dag, inte för att de tidigare så framgångsrika tyska förbanden nu tvingades på reträtt längs hela fronten. Utan för att många tyska soldater kapitulerade mer eller mindre utan strid. Det var något tidigare okänt inom den tyska armén, men nu hade också de tyska soldaterna fått nog.

Nu gick det fort, åtminstone med första världskrigets mått mätt. De västallierade kunde sätta in hundratals stridsvagnar, inte minst de lätta men smidiga franska vagnarna från Renault. Segern vid Amiens följdes upp med nya anfall och i september tvingades tyskarna tillbaka till den så kallade Hindenburglinjen, ett egentligen formidabelt system av värn och skyttegravar. Men nu var de tyska soldaterna för få, utmattade och demoraliserade. Understödda av pansar tillämpade de allierade delvis samma taktik som tidigare de tyska stormtrupperna. Hindenburglinjen bröts ner överallt inom loppet av några veckor.

När kriget bröt ut fyra år tidigare, hette det att soldaterna skulle vara hemma innan löven hunnit falla av träden. Så blev det inte och hösten 1918 förberedde man sig för ytterligare ett tröstlöst krigsår. Men Frankrikes marskalk Ferdinand Foch, tillika allierad överbefälhavare, såg möjligheterna och på sätt och vis fungerade den gamla förkrigstida franska offensivandan äntligen i det nya och mer mekaniserade kriget. Lagom till månadsskiftet september/oktober insåg också militärledningen i Berlin att fredsförhandlingar på allierade villkor var nödvändiga och i slutet på samma månad hade nästan hela Belgien befriats från den tyska stöveln. Vilhelm II tvingades strax i holländsk exil och skulle aldrig få se Paris.