Logga in
Logga ut
Kritiserar pappan - förlorar ensam vårdnad... Juristbloggen Juristbloggen
Vädersponsor:

Anders Bockgård (LPo)

Kluvet Land / Staffan Danielssons strider

Skrickerum  

Staffan Danielsson, 71 år ung,  är en centerpartistisk riksdagsman som i decennier stridit för svensk landsbygd och svenskt jordbruk och som ofta gått lite före, och därför inte alltid i takt med sitt eget parti. Han står för erfarenhet och realism och befinner sig nog i partiets mittfåra, om än inte i partiledningens.

I sitt kapitel Mina stider med landsbygd och lantbruk i fokus i antologin Kluvet Land, så redogör han kortfattat för sin bakgrund, sin ideologi och sitt engagemang och sina strider i bl.a. Centerpartiet och LRF. Hans minibiografi om både sak- och personstrider i bondeorganisationen borde ha varit intressant att ta upp och redovisa i LRF-media, men där rådde nästan total tystnad, vilket är både intressant och talande. Danielsson var bl.a. mycket kritisk mot det s.k. spårbytet, där LRF tidigt kastade in handduken och Sverige som enda land i Europa skulle genomföra ett marknadsliberalt experiment i full skala och göra en ensidig svensk avreglering av jordbruket. EU-inträdet kom emellan, men det är en annan historia.

Parallellt med sitt engagemang i LRF gjorde Staffan en karriär inom Centerpartiet med början som fritidspolitiker i Linköpings kommun. Efter att han lämnat sin plats i LRFS:s riksförbundsstyrelse kunde han satsa helhjärtat på partipolitiken och partiet fick med honom en riksdagsman som inte låter sig ledas i koppel. Sammanfattningsvis kan man väl säga att Staffan haft bättre stöd från partiets gräsrötter än dess ledning. Han skriver att hans värsta stund i Centerpartiets riksdagsgrupp var när Maud Olofsson utan förvarning informerade om att den jordbruksfientliga regeringen Reinfeldt som ett led i energiuppgörelsen skulle återinföra "ryggsäcken" med stegvisa dieselskattehöjningar.

Staffan Danielsson redogör vidare för "det stora livsmedelshyckleriet", närodlat framför eko, djurskydd, allemansrättens skyldigheter, natomedlemskap och hans kontroversiella åsikter om migration, som tidigare låg en bra bit utanför åsiktskorridoren.

I år återfinns Staffan en bit ner på Centerpartiets riksdagslista, han anses väl för gammal och mossig, men vädjar i en personvalskampanj för förnyat förtroende av östgötarna. Om fler centerpartister vore av samma skrot och korn som Staffan, så skulle knappast Landsbygdspartiet Oberoende behövas.

Kristi brud

Skrickerum  

Mittenpartierna vill inte acceptera valresultatet, men det är ju ingen nyhet. Det har vi vetat länge. Stefan Löfven, lite nedsättande svetsarn kallad, är egentligen underskattad och lite för smart för alliansens kuskar, som inte alltid verkar ha alla sina hästar hemma i hyrstallet.

Körkarlen Björklund är lika ståndaktig som en tennsoldat, och Annie Lööf både framträder och hyllas som en Kristi brud av många, fastän jag aldrig lärt mig att förstå hennes storhet.

Bästa lösningen i regeringsdramat vore väl att Löfven sitter kvar med sin expeditionsregering. Inga nya skadliga beslut kan tas på fyra år, och vi får lågsiktighet och stabiliet, vilket om inte annat uppskattas av näringsliv, kommuner och skattebetalare.

Vem tar vem

Skrickerum  

 

 

 

Att följa regeringsbildningen på temat tvsåpan Vem tar vem, är lika spännande som att sitta i dagar och titta på en stilleben eller lika upphetsande som att iaktaga när vatten fryser till is. Enda utbytet hittills har varit att studera de spartanska väggprydnaderna i talmannens rum där han bjuder på kaffe och onyttiga småkakor. Där hänger en bonde på väggen, sedan länge död. Jag tycker mig känna igen honom som en gigantisk mutkolv. Återkommer om och när identiteten blir med full säkerhet fastställd.

Inte nog med att det går trögt att hitta majoriteter på riksnivå. Kgl hufvudstaden är som vanligt stilbildande och småkommunerna vill inte vara sämre och tar efter. Inte heller Valdemarsvik vill vara bonniga eller provinsiella och sticka ut.

(Några timmar senare):

Till visshet gränsande sannolikhet är mannen på tavlan som jag misstänkte "Gamle Olle", dvs bondeståndets talman 1738-1765 och 1769, Olof Håkansson, som under detta århundrade kallades för "den namnkunnigaste bonden i världen". Men en mutkolv som sagt som kunde konsten att berika sig själv. Dåtidens europeiska stormakter stod i kö för att köpa hans lojalitet och bondeståndets röster.

Jag har förärat honom ett eget kapitel i min bok Bondungar, från Nils Dacke till Anders Wall (2012).

Biktstol för olämpliga närmanden

Skrickerum Det kärvar lite i regeringsförhandlingarna och det skulle nog kunna underlätta lite om alla kunde prata med alla. Men efter vad jag kan förstå så är man rädd för att ha dålig motståndskaft och vid för nära kontakter riskera att bli nersmittade med rasistbasilusker eller drabbas av kväljningar.

Därför bör man eftersträva närhet, men ändå inte fysisk kontakt eller ögonkontakt. Jag föreslår därför att talmannen i samråd med de vice talmännen tar kontakt med Sancta Birgitta klostermuseum i Vadstena, och till den Kungliga huvudstaden inlånar en präktig biktstol, där dessa eftersträvansvärda kontakter utan större risk bör kunna genomföras. Ty de gamla hedervärda bikstolarna uppfyller kravet på både närhet och avskildhet och avhåller parterna från olämpliga närmanden..

Tredje statsmakten, eller första?

Skrickerum  

Jag har alltid varit intresserad av medias makt, och det var naturligt att jag skulle skriva kapitlet om den tredje statsmakten i antologin Kluvet Land. Alla är sig själv närmast och ingen kan krypa ur sitt eget skinn och vara helt objektiv, inte ens jag.Toppolitikerna och storstadsjournalisterna lever i ett närmast symbiotiskt och incestuöst förhållande. De förstnämnda lever sitt liv genom media, och journalisternas filter bestämmer vad som skall stanna hos dem och vad som skall strila ner till oss medborgare. Vad tål vi höra, vad är olämpligt och vad skall förses med varningstext.

Journalistkåren har dock under senare år blivit en mer självständig maktfaktor med ambitioner och ett självförtroende som kan skrämma slag på den mest hårdhudade partigängare. Ambitionen är inte bara att skildra verkligheten, utan även att forma den. De flesta i den svenska journalistkåren har medelklassbakgrund och har sällan eller aldrig varit egna företagare och bor inte på landsbygden. Istället är det så att hälften av alla journalister i landet bor i Storstockholm och en stor del av dessa i några kvarter på Södermalm. I de stökiga mångkulturella förorterna i de tre storstadsregionerna bor inte många journalister. Dessa förorter kan i mycket tyckas vara landsbygdens motpol, men delar många av landsbygdens problem och utanförskap. Bägge saknar makten att ange dagordningen i den offentliga debatten.

För ett antal år sedan gjordes en enkätundersökning av partisympatier i den svenska journalistkåren. Där finns det siffror som verkligen sticker ut. 41 % av de tillfrågade som svarat tyckte att det lilla gröna Miljöpartiet var det parti som var bäst och ytterkantspartiet Vänsterpartiet fick 15 % av deras sympati. På Sveriges Television var slagsidan ännu kraftigare och det fanns inte en enda kristdemokrat och självklart ingen sverigedemokrat att räkna in.

Är journalisterna så professionella i sin yrkesutövning, så att deras personliga tyckande och tänkande inte spelar någon roll? Kanske något för inte minst SVT:s journalister att fundera lite över.

En tveksam karaktär

Skrickerum  

 

Det är dags för konsumentupplysning så här inför valet så att ingen köper grisen i säcken. Jag är inte född med segerhuva, men väl genom en onormal förlossning på Valdemarsviks BB för många år sedan. Hela mitt liv har jag sedan varit lite eljest och gjort nästan allt fel ur storsamhällets synvinkel och måttstock.

På 1960-talet, den stora urbaniseringens decennium under holmqvisteran, "när en bonde var en skråpuk, en rest från forna dar" fick jag för mig att bli just bonde trots viss studiebegåvning, och propagerade för ekologisk jordbruk. Då var man så ute i kylan och marginaliserad som man bara kunde bli när jordbruket skulle tvingas att industrialiseras.

På 1970-80-talet fick vi fyra söner som vi inte släppte ifrån oss till kollektiv barnuppfostran, med för dem känt resultat och till på köpet ringa sjukpenning och pensionspoäng för min hustru. I slutet av 1980-talet var jag med och startade det kommunala partiet Kommunal Samverkan, som åstadkom närmast blodstörtning hos de etablerade politikerna och kanske någons för tidiga död. Under samma årtionde högg jag ner stora områden 5:3 skogar med nyckelbiotoper och torrlade våtmarker, allt med statliga bidrag.

På 1990-talet tog jag initiativ till start av friskolor i Tryserum och Hannäs och retade gallfeber på politiker och tjänstemän, inte minst i Åtvidabergs kommun, och det hamnade till slut i knät hos bl.a. JO.

Jag har under årtionden haft betesdjur som både rapar och fiser och förstör klimatet. Jag har eldat med omoderna vedpannar och jag har aldrig ägt någon ny bil utan kört omkring med gamla risiga tunga dieselbilar. Jag målar inte med moderna plastfärger utan med gamla utgående lösningmedelsbaserade färger.  På senare tid har jag byggt strandnära som försvårar för det rörliga friluftslivets fria rörelse och allemansrättsliga ianspråktagande, och dessutom ifrågasatt så väl artskyddsdirektivets legitimetet som den förda rovdjurspolitiken.

Med andra ord en i många avseenden tveksam karaktär.

Anders Bockgård, 68 år, jord- och skogsbrukare på en släktgård i Tryserum sedan medeltiden, entreprenör, historiker och författare Ledamot i kommunfullmäktige i Valdemarsvik för Landsbygdspartiet Oberoende (LPo).


 

Sportbloggar

Kultur- & nöje

Livsstil

Övrigt

Politiker

Frågor om våra bloggar?

Behöver du komma i kontakt med oss angående våra bloggar?
Mejla till bloggar@ostgotamedia.se