Logga in

Debatt i radio

Just debatterat i P4 Radio Östergötland med Johan Andersson betydelsen av att den som får avslag på sin asylansökan lämnar landet. Ett nej måste vara ett nej, annars undergrävs hela asylsystemet och ett inhumant skuggsamhälle blir allt större. Det krävs fler poliser, fler förvarsplatser och fördubblad preskriptionstid (idag kan man söka asyl igen om man hållit sig undan i fyra år).

Till minne av Birger Hagård

Idag hölls begravningsgudstjänst i Vadstena klosterkyrka för fd riksdagsledamoten Birger Hagård (M). Jag talade vid minnesstunden och sade bland annat: När vi nu lyser frid över Birger Hagårds minne kan vi göra det med konstaterandet att Sverige och världen är mycket bättre nu än när Birger Hagård blev politiskt medveten för snart 70 år sedan. Birger Hagård använde sin mullrande stämma och sin kraftfulla retorik i frihetens och demokratins tjänst och han vann. Han var antikommunisten som överlevde Berlinmuren, Warszawapakten, Sovjetunionen och i varje rimlig mening också själva kommunismen. När segern är vunnen och stormen i den politiska hetluften har lagt sig infinner sig ett stort lugn. Birger Hagård kan nu gå till vila efter ett liv som han levde väl. Han var analytikern, debattören och idépolitikern som kämpade på den goda sidan i det kalla krigets episka konflikt och för det – och mycket annat – böjer vi idag våra huvuden i tacksamhet och respekt.”

 

Hela talet följer här:

Mina damer och herrar!

Jag heter Andreas Norlén och är moderat riksdagsledamot på östgötabänken, samma östgötabänk som Birger Hagård var en viktig del av i 16 år. Jag är också ledamot av riksdagens konstitutionsutskott, samma utskott som Birger Hagård var verksam i under alla sina år i riksdagen. Det känns därför både rätt och viktigt för mig att få säga några ord till hans minne idag. Jag talar dock inte enbart å mina vägnar, utan även för mina tre kollegor på den moderata östgötabänken och för Moderaterna i Östergötland.

 

När man blir invald i Sveriges riksdag vet man att stolen man sitter på i kammaren är till låns. Andra har suttit på den tidigare och andra kommer att sitta på den senare. Tiden i riksdagen kan bli lång eller kort, men den är alltid begränsad. Det avgörande är hur man förvaltar det förtroende man har fått av medborgarna under den tid man har förmånen att inneha det. Birger Hagård var en skicklig analytiker, en kraftfull debattör och en hedersman med stark övertygelse. Han förvaltade sitt förtroende på ett sätt som förtjänar vår tacksamhet och vår respekt idag. Låt mig säga några ord om i tur och ordning analytikern, debattören och idépolitikern Birger Hagård.

 

Det är svårt att tänka sig en mer lämpad ledamot av konstitutionsutskottet än Birger Hagård. Som disputerad statsvetare hade han djup kännedom om det politiska systemet och god vana att analysera även komplicerade frågor. Konstitutionsutskottet ska granska och bedöma hur regeringen och dess statsråd har hanterat enskilda ärenden. Det kräver en förmåga att analysera vad som skedde, varför det skedde och vilka rättsliga förutsättningar som förelåg, men också en integritet som gör det möjligt att göra självständiga bedömningar och vara beredd att rikta kritik även mot statsråd från det egna partiet. Analysförmågan och integriteten fanns hos Birger Hagård i rikt mått.

 

För att övergå till debattören Birger Hagård, tror jag att många förknippar honom med just hans stora retoriska förmåga, hans inlevelse, hans skickligt uppbyggda anföranden, hans malmklingande stämma. Ett av mina minnen av Birger Hagård utspelade sig på en länsförbundsstämma med Moderaterna i Östergötland i början av 1990-talet. Jag minns inte vad frågan gällde, men MUF i Östergötland hade lagt ett förslag som Moderaternas länsförbundsstyrelse inte höll med om. Det blev debatt och Birger Hagård talade med eftertanke och auktoritet för Moderaternas linje mot MUF – och han övertygade mig som ung medlem i MUF stödja hans uppfattning. Någon i MUF-distriktets ledning bad mig att rösta med MUF för att alla MUF-ombud skulle stå för samma linje, men jag sade nej. ”Jag tycker Birger Hagård har rätt”, svarade jag. Alla som har varit på en länsförbundsstämma eller partistämma vet att det är en imponerande retorisk prestation att lyckas övertyga en MUF-are att rösta med partiet.

 

Det som vi har allra störst anledning att minnas Birger Hagård för är dock kanske hans insatser som idépolitiker, som övertygad anhängare av den fria världen i det kalla krigets konflikt mellan friheten i väst och förtrycket i öst.

 

Jag tror att många av oss människor någon gång i livet ställs inför ett val som har avgörande betydelse för oss, för vårt liv, vår framtid eller vårt eftermäle. Det är inte alltid vi i stunden förstår de här valens betydelse eller ens deras innebörd, men när vi tittar tillbaka kan vi se att vi stod vid ett vägskäl och att det fanns ett tydligt val mellan rätt och fel. Ibland handlar det om val som avgör hur våra privata liv utvecklas, ibland kan det gälla val i yrkeslivet eller politiken som påverkar många människor. Birger Hagård stod inför ett val som delades av övriga politiskt aktiva i hans generation – valet av sida i det kalla krigets konflikt mellan frihet och förtryck, mellan demokratierna och kommunistdiktaturerna. Birger Hagård valde rätt.

 

Birger Hagård formade sin politiska åskådning redan på 1940-talet. Han har i intervjuer berättat om hur han som ung lärde känna människor som flytt från de baltiska staterna i samband med Sovjetunionens ockupation, och hur det bidrog till att han tidigt blev en övertygad antikommunist. Kampen mot förtrycket och diktaturerna på andra sidan järnridån var ett bärande element i hans politiska gärning, liksom arbetet mot socialism och kommunism i vårt eget
land. Det här var ofta en kamp i motvind.

 

Vänsterdominansen i den allmänna debatten var länge stor och det politiskt korrekta var att hävda att Sverige inte skulle ta ställning mellan väst och öst. Det accepterade aldrig Birger Hagård. Han vägrade vara neutral i valet mellan demokrati och diktatur.

 

Det som sedan hände visade att han hade rätt. Järnridån öppnades, Berlinmuren föll och på juldagen 1991 halades flaggan med hammaren och skäran för sista gången över Kreml i Moskva. Det berodde inte på dem som valde fel i sin generations stora moraliska fråga, kampen mellan demokratin och sovjetkommunismen. Det berodde i stället på sovjetsystemets mänskliga och ekonomiska haveri, och på dem som talade klarspråk om förtrycket i öst och satte hårt mot hårt när Sovjetunionen försökte dominera världen.

 

När vi nu lyser frid över Birger Hagårds minne kan vi göra det med konstaterandet att Sverige och världen är mycket bättre nu än när Birger Hagård blev politiskt medveten för snart 70 år sedan. Birger Hagård använde sin mullrande stämma och sin kraftfulla retorik i frihetens och demokratins tjänst och han vann. Han var antikommunisten som överlevde Berlinmuren, Warszawapakten, Sovjetunionen och i varje rimlig mening också själva kommunismen. När segern är vunnen och stormen i den politiska hetluften har lagt sig infinner sig ett stort lugn. Birger Hagård kan nu gå till vila efter ett liv som han levde väl. Han var analytikern, debattören och idépolitikern som kämpade på den goda sidan i det kalla krigets episka konflikt och för det – och mycket annat – böjer vi idag våra huvuden i tacksamhet och respekt.

Det här är en socialdemokrati som är kortsiktig, populistisk och impulsstyrd

Mitt anförande i dagens debatt om huruvida oppositionens förslag om att i efterhand bryta upp grunderna för statsbudgetens inkomstberäkning strider mot riksdagsordningen eller inte:

Idag debatteras konstitutionsutskottets ställningstagande i frågan om budgetramverket. Det är en dyster dag för alla oss som tycker att frågor som rör politikens spelregler ska avgöras i bred enighet över parti- och blockgränser. I Sverige har vi länge strävat efter samsyn när det gäller det politiska systemets organisation och funktionssätt. Det är mycket olyckligt att oppositionspartierna idag avviker från den långa traditionen och vill tvinga igenom en ändring av snart 20-åriga budgetregler med minsta möjliga marginal, mesta möjliga politisering och dessutom med argument som vilar på mycket osäker juridisk grund.

Det allvarliga ekonomiska läget i början av 90-talet medförde ett stort förändringsarbete. Krisen motiverade den tidens politiker att samverka över partigränserna. Budgetprocessen reformerades i brett samförstånd och rambeslutsmodellen infördes. Då fick samsyn och ansvarstagande vara vägledande. Nu är kortsiktighet och maktspel ledord för S, SD, V och MP.

Tidigare var budgetprocessen långdragen och splittrad. Ett syfte bakom rambeslutsmodellen var att riksdagens beredning av alla förslag om inkomster och utgifter skulle samordnas. Partiernas samlade budgetalternativ skulle ställas mot varandra. Det skulle bli svårare för oppositionspartierna att bilda tillfälliga majoriteter mot regeringen om enskilda anslagsbeslut.

Rambeslutsmodellen, som regleras i 5 kap. 12 § riksdagsordningen, har två steg. Först fattas ett enda beslut om en beräkning av statens inkomster samt ramar för de 27 utgiftsområdena. Då antas normalt också ändringar i skattelagstiftningen som påverkar inkomsterna. I steg två fastställs anslagen inom utgiftsområdena, till myndigheter, bidragssystem och mycket annat, genom ett beslut per område.

 

Beslutet i steg ett fattades i riksdagen den 20 november. Där ingick en lagändring om en höjning av brytpunkten för betalning av statlig inkomstskatt. Den ingick i underlaget för inkomstberäkningen.  Oppositionspartierna i finansutskottet tog sedan ett utskottsinitiativ för att ändra tillbaka skattelagen och därmed bryta upp grunderna för inkomstberäkningen. Betänkandet var uppe för omröstning i kammaren i torsdags, men talmannen vägrade att ställa förslaget under proposition, eftersom talmannen ansåg att förslaget stred mot riksdagsordningen. En majoritet av kammarens ledamöter krävde att förslaget ändå skulle bli föremål för omröstning. I det läget ska talmannen hänvisa frågan till konstitutionsutskottet för avgörande. KU har därför prövat om förslaget strider mot riksdagsordningen. Oppositionspartierna, som har majoritet i utskottet, säger nej och det kommer därför att bli omröstning om förslaget i eftermiddag. Vi från allianspartierna svarar däremot ett tydligt ja – förslaget strider mot riksdagsordningen och borde inte ställas under proposition. Det är samma slutsats som riksdagsförvaltningens jurister kom till i sin utredning. Även andra tunga jurister har samma uppfattning, bland andra professorn och tidigare justitierådet Fredrik Sterzel.

 

Det finns ett antal juridiska argument till stöd för denna ståndpunkt. 5 kap. 12 § riksdagsordningen säger att inkomstberäkningen och utgiftsramarna ska fastställas genom ett enda beslut i det första steget av budgetprocessen. Att därefter genom ett nytt beslut ändra en lag som var en viktig del av inkomstberäkningen strider mot bestämmelsens ordalydelse. Då fattar man två beslut och inte ett. Egentligen kunde diskussionen sluta där.

 

Men låt mig även framhålla att konstitutionsutskottet vid ett flertal tillfällen har uttalat sig om möjligheten att ta utskottsinitiativ och då betonat att möjligheten ska användas med varsamhet och att politisk enighet ska eftersträvas när initiativ kommer i fråga. Möjligheten har använts sparsamt och då främst för att hantera riksdagsinterna frågor samt för att göra korrigeringar och kompletteringar av lagteknisk natur. Utskottsinitiativ har aldrig använts för att, under stor politisk oenighet, driva igenom beslut som innebär att inkomstberäkningen bryts upp efter att den fastställts i steg ett av budgetprocessen. Det finns inget i riksdagsordningens förarbeten som stödjer att initiativmöjligheten är avsedd att användas på det sättet. Tvärtom finns det gott stöd i förarbetena för att hävda att initiativmöjligheten inte bör användas som ett verktyg i en sakpolitisk strid.

 

Till detta kommer att 5 kap. 12 § riksdagsordningen innebär en begränsning av möjligheten till utskottsinitiativ. Enligt vedertagna principer vid lagkollision går speciallag före generell lag och nyare lag går före äldre lag. Budgetreglerna måste ses som speciallag i förhållande till de generella reglerna om utskottsinitiativ, samtidigt som budgetreglerna tillkom på 1990-talet, medan utskottens initiativrätt i sin nuvarande form infördes 1971. Alltså går reglerna om den sammanhållna budgetprocessen före reglerna om initiativmöjligheten.

 

I svensk rätt anses en lagstiftnings förarbeten ha stor betydelse för hur lagen ska tolkas. I budgetreglernas förarbeten är det tydligt att det ska vara fullständiga alternativ som ställs mot varandra i budgetprocessen. Ett separat beslut som det nu aktuella innebär att alternativen inte ställs mot varandra i sin helhet. I stället finns det en risk för att hoppande majoriteter skapar motstridiga beslut. Det skulle vara oförenligt med syftet bakom budgetreglerna, nämligen att hålla ihop budgetprocessen.

Utöver att lagtexten och förarbetena talar ett tydligt språk kan man också åberopa riksdagens egen praxis, det vill säga hur budgetreglerna har tillämpats i riksdagen under de snart 20 år som gått sedan de infördes. Praxis innebär att budgetbesluten fattas samlat. Något beslut som det nu aktuella har aldrig tidigare fattats under den tid som rambeslutsmodellen tillämpats.

 

De juridiska argumenten är mycket tunga för att det är förbjudet att i efterhand bryta sönder budgetens inkomstsida. Ska vi då inte följa lagen? Socialdemokraterna tycker uppenbarligen inte det, men går ändå så långt att de säger att rättsläget är oklart. Men gör det saken bättre för dem? Om de nu anser att rättsläget är oklart, är det i så fall ansvarsfullt att chansa på att de har rätt och juristerna fel? Borde man inte ha precis motsatt inställning när man har med författningsfrågor att göra? Borde man inte vara helt säker på att det man gör är förenligt med spelreglerna innan man rusar iväg?

Budgeten består på inkomstsidan av fler än 100 poster. Initiativet gör att det i princip blir möjligt att, efter att inkomstberäkningen fastställts av riksdagen, genom ett eller flera beslut förändra samtliga inkomstposter uppåt eller nedåt. Riksdagsordningen gör ingen skillnad mellan inkomstbeslut utifrån deras effekter på budgetsaldot. Förslaget innebär alltså en betydande förändring av budgetprocessen. Om budgetprocessen ska ändras borde det ha skett i bred enighet och efter noggranna överväganden, inte under stora motsättningar och på osäker juridisk grund. Det är djupt beklagligt att Sveriges långa tradition av bred samsyn om politikens spelregler nu bryts.

 

Låt mig kommentera ett par av de argument som oppositionspartierna har anfört i höstens debatt. De har sagt att riksdagen vid ett tidigare tillfälle ändrat i regeringens budgetproposition. Det skedde hösten 2010 när anslaget till Regeringskansliet minskades med 300 miljoner kronor. Situationerna går dock inte att jämföra. Det handlade den gången om statens utgifter, medan vi nu debatterar en fråga som rör inkomsterna. Utgiftssidan och inkomstsidan är olika till sin karaktär. Beslutet hösten 2010 fattades också som ett led i steg två av den ordinarie budgetprocessen, inte som nu som resultatet av ett utskottsinitiativ utanför budgetprocessen. Vidare påverkade inte beslutet de av riksdagen i steg ett av budgetprocessen antagna utgiftsramarna. Ramarna låg fast och pengarna hade kunnat användas till andra anslag.

 

Oppositionspartierna hänvisar också till ett yttrande av finansutskottet från 2007 som de menar stödjer deras sak. Att de gör så stort nummer av det här yttrandet visar dock bara att de inser att de är ute på mycket osäker juridisk grund och med ljus och lykta söker efter något uttalande som går i deras riktning. När jag åberopar lagtexten, förarbetena och riksdagspraxis – tunga juridiska argument – kommer de med en mening i ett uttalande från finansutskottet, ett uttalande som avsåg en annan situation än den som nu är aktuell och därtill ett uttalande som sakligt sett är tveksamt och ofullständigt.  

Det finns många andra uttalanden av riksdagsorgan som går på tvärs mot det finansutskottet sade den gången. Ett exempel. Tidigare i år sade en enig utredning där alla partiers gruppledare ingick så här:

”…det är angeläget att utskotten i sin beredning av olika ärenden är medvetna om och beaktar tidigare riksdagsbeslut. Beslut som fattas under budgetprocessen måste respekteras. Det finns annars en risk för att fördelarna med en samordnad budgetprocess motverkas”.

 

Eftersom yrkandet som riksdagen ska rösta om i eftermiddag strider mot riksdagsordningen borde proposition inte ställas på yrkandet. Nu har minsta möjliga majoritet i konstitutionsutskottet under mesta möjliga politisering beslutat motsatsen. Därigenom fullföljs ett avsteg från svensk konstitutionell tradition som alla i den här kammaren har anledning att beklaga. För denna olyckliga händelseutveckling bär Socialdemokraterna det tyngsta ansvaret. Man kan inte kräva att ytterkantspartier på var sin sida av det politiska spektrumet ska ta ansvar för några konstitutionella traditioner. Vänsterpartiet har ogillat budgetramverk och budgetdisciplin från första stund. Sverigedemokraterna har populism som affärsidé. Man kan inte heller förvänta sig något ansvarstagande från Miljöpartiet.

 

Men Socialdemokraterna – det parti som styrde när rambeslutsmodellen infördes, det parti som regerade i minoritet i årtionden och på nära håll såg svagheterna med den gamla budgetordningen, det parti som för inte så länge sedan sågs som statsbärande. Hur är det möjligt att Socialdemokraterna går i spetsen för det här angreppet på den sammanhållna budgetprocessen och den svenska samsynen i författningsfrågor? Min enda slutsats blir att det här är en annan socialdemokrati än den som svenska folket tidigare lärt känna. Det här är en socialdemokrati som är kortsiktig, populistisk och impulsstyrd. En socialdemokrati som varit borta från regeringsmakten så länge och bytt ut så många ledande företrädare att minnet av maktutövning, minnet av ansvarstagande, minnet av långsiktighet har bleknat. En socialdemokrati som längtar efter makt så mycket att det gör ont, men som har glömt hur makt måste utövas – ansvarsfullt, genomtänkt, långsiktigt. En socialdemokrati som offrar allt för en billig poäng, en rubrik, några sekunder i tv. Det beklagar vi. Det bådar illa för framtiden. Demokratins spelregler förtjänar bättre.

Löfven ger inte besked i regeringsfrågan

Sällan har någon använt så många ord för att säga så lite. Det var min reflektion efter att ha hört S-ledaren Stefan Löfven i SVT:s Agenda i söndags, när han jobbade hårt för att inte svara på frågan vem han vill regera med efter valet 2014. Det är nu helt tydligt: Oppositionspartierna är splittrade och det enda samlade regeringsalternativet är Alliansen.

När socialdemokraterna i förra veckan meddelade att de skulle lämna besked i regeringsfrågan var det nog många som väntade sig att Stefan Löfven skulle peka ut vilka partier han vill samarbeta med. Det är väl ungefär det som är att ge besked i regeringsfrågan. Så blev det dock inte. I stället förde Löfven ett ordrikt resonemang som väl i princip gick ut på att socialdemokraterna går till val ensamma och kan tänka sig att regera med vem som helst efter valet. En tolkning är att det innebär att en röst på Löfven kan vara en röst på vilken regeringskoalition som helst och vilken politik som helst.

Om man å andra sidan betraktar läget i svensk politik på ett realistiskt sätt kan man konstatera att "vilken koalition som helst" inte står till Löfvens förfogande. Både Annie Lööf (C) och Jan Björklund (FP) har tydligt avvisat Löfvens inviter om ett regeringssamarbete över blockgränsen. Alliansen går till val som ett samlat regeringsalternativ och om Alliansen inte blir större än S, MP och V så kommer regeringen att avgå och de nuvarande regeringspartierna kommer att gå i opposition. Det innebär att i praktiken har Löfven bara Miljöpartiet och Vänsterpartiet att vända sig till om han vill bilda regering. Det vill han dock för liv och pina inte säga - för då kommer raskt följdfrågan: Jaha, du vill bilda regering med MP och V, vad ska ni driva för politik tillsammans? Och den frågan är mycket farlig för den socialdemokrat som vill vinna val. Löfven och hans partikamrater minns hur det gick våren 2010, när de tre rödgröna partierna presenterade gemensam ekonomisk politik. De rödgröna, som fram till dess hade haft ett stort övertag i opinionen, rasade i opinionsmätningarna och förlorade valet några månader senare. Väljarna såg plötsligt framför sig, dels hur politiken faktiskt skulle komma att se ut, dels att Lars Ohly och andra vänsterpartister skulle komma att ta plats i en eventuell rödgrön regering.

Att ge besked i politiska sakfrågor är svårt nog. Så länge man - som Löfven - försöker att ge så otydliga besked som möjligt i sakfrågor kan var och en av väljarna ladda partiet i fråga med sina egna önskemål och förväntningar. I det ögonblick partiet börjar ge tydliga besked kommer människor att bli besvikna och inse att partiet inte tillgodoser de egna drömmarna. Att ge besked om vem man vill regera med kan dock vara ännu svårare - i vart fall om det enda svar man kan ge är "Jonas Sjöstedt". De flesta väljare ser att Vänsterpartiet och Sjöstedt befinner sig långt ut på vänsterkanten och inser att om Sjöstedt hamnar i regeringen så kommer politiken att kantra åt vänster. Eftersom Stefan Löfvens uppdrag är att vinna tillbaka tidigare S-väljare som i de två senaste valen har röstat på Moderaterna har Löfven inte råd att förknippas med en ytterkantspolitiker som Sjöstedt.

Problemet för Löfven är bara att Sjöstedt inte är beredd att hålla sig lugn fram till valet. Sjöstedt ställer krav. I tisdags skrev Sjöstedt: ”Den tid då ett parti ensamt kunde styra landet är över för överskådlig framtid. Nästa regering kommer att behöva flera partier för att kunna regera. Vi vill ta fullt regeringsansvar och ha vänsterpartister som ministrar.” Han skrev också: ”Vi kommer inte att vara ett stödparti efter valet 2014. Antingen regerar vi – eller så är vi i opposition. Vi vill inte tillbaka till de oklara ansvarsförhållanden som samarbetet med Socialdemokraterna och Miljöpartiet gav före valet 2006. Vi vill regera.” Hela artikeln finns här:

http://www.dagensarena.se/opinion/vansterpartiet-vi-vill-regera/

Vänsterpartiet ställer alltså tydliga krav på ministerposter. Det innebär att Stefan Löfven måste ha ett svar på frågan om han är redo att bilda regering med Jonas Sjöstedt. I en opinionsmätning nyligen ansåg två tredjedelar av väljarna att det är viktigt att före valet få veta hur regeringsalternativen ser ut. Men lika viktigt som att få veta vilka partier som vill regera ihop är rimligen att få veta vilken politik som dessa partier vill föra. Alliansen kommer, precis som 2006 och 2010, att presentera ett gemensamt valmanifest, som ger ett tydligt besked om hur allianspartierna vill utveckla Sverige om Alliansen får förnyat förtroende. Om S, V och MP inte tänker presentera någon gemensam politik före valet kan resultatet bli nästan vad som helst efter valet, om de ska förhandla ihop ett regeringsprogram. En chockad allmänhet kommer att få se resultatet efter några veckors nattmangling mellan partiledarna - och det kan bli något helt annat än väljarna trodde att de röstade på före valet. De tre rödgröna partierna är mer splittrade än på länge, men en sak har de gemensamt: De vill se kraftiga skattehöjningar.

Socialdemokraterna vill höja skatterna med 30 miljarder kronor per år, men om Stefan Löfven vill bilda regering måste han även ta hänsyn till V:s och MP:s kravlistor - men det vill han inte erkänna före valet. Det handlar om skattehöjningar på upp till 75 miljarder. Kravlistorna omfattar bland annat nya miljöskatter, höjd bolagsskatt, återinförd fastighetsskatt, förmögenhetsskatt och arvs- och gåvoskatt. Det här är en politik som skulle vara mycket skadlig för Sverige.

När Stefan Löfven säger att han är emot blockpolitiken menar han egentligen att han tycker att Socialdemokraterna alltid ska styra Sverige och ibland söka stöd från vänster och ibland från höger. Tänk efter, det var ju så Socialdemokraterna styrde i årtionden. Ibland gjorde man upp med VPK, ibland med ett eller flera borgerliga partier. Egen majoritet hade S nästan aldrig, utan styrde för det mesta i minoritet med hoppande majoriteter. När Alliansen bildades och svetsade samman de borgerliga partierna stängdes plötsligt Socialdemokraternas möjlighet att styra genom att söka stöd än här och än där. Plötsligt var det bara V och MP kvar. Självklart drömmer sig Löfven tillbaka till den tid då S var det givna navet i svensk politik, solen som alla andra partier kretsade omkring, men den tiden är förbi. Socialdemokraterna är ett 30-procentsparti som drömmer sig tillbaka till fornstora dagar, men ett 30-procentsparti kan inte styra på egen hand och ett 30-procentsparti som inte berättar vem man vill regera med har ingen trovärdighet som regeringsalternativ, eftersom, som Sjöstedt så riktigt påpekar, "den tid då ett parti ensamt kunde styra landet är över".

Nya Moderaterna står för en inkluderande politik

Har idag en replik på Brännpunkt i Svenska Dagbladet med anledning av att två socialdemokrater svarade på min artikel om Nya Moderaternas inkluderande arbetarbegrepp. Jag skriver bland annat så här:

Huvudpoängen med min debattartikel var att Nya Moderaterna har definierat ett inkluderande arbetarbegrepp, som bygger på att Moderaterna är partiet för alla som arbetar och alla som vill arbeta, oavsett om man är anställd eller företagare och oavsett vilket yrke man har – eftersom alla dessa människor har tydliga, gemensamma intressen (Brännpunkt 29/10). Detta står i skarp kontrast mot vänsterns gamla, konfrontatoriska, klasskampsfärgade arbetarbegrepp, som definierade arbetare som en motpol till företagare och akademiker. När Anders Österberg (S) och Mattias Vepsä (S) svarar på artikeln vädrar de mest sina fördomar om moderater och sprider felaktiga påståenden om verkligheten (Brännpunkt 6/11).

/.../

Österberg och Vepsä sluggar alltså osakligt om det mesta, men skriver inte ett ord om det som var mitt huvudbudskap: Att alla som arbetar – såväl företagare som anställda i alla yrken – har många gemensamma intressen. Det är talande att företrädare för det gamla arbetarepartiet är helt ointresserade av att diskutera det arbetande folkets intressen – att man ska kunna försörja sig själv och sina närmaste genom eget arbete, att det ska vara lätt att skapa jobb genom att driva företag och att många måste jobba för att Sveriges välstånd ska säkras, så att vi med skattepengar kan hjälpa dem som behöver stöd.

För mig är deras artikel ännu ett bevis på att det är just Moderaterna som har formulerat en bred, inkluderande arbetarpolitik, som verkligen är en politik för hela folket.

Hela artikeln finns här:

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/nya-m-star-for-en-inkluderande-politik_8715032.svd

Ett illdåd och ett hjältedåd i Ljungsbro

Det genomfördes ett illdåd i Ljungsbro i fredags natt, men också ett hjältedåd. Den som tror att det inte finns hjältar i vår tid bör rikta blicken mot Ljungsbro. Den 57-åriga kvinnan och hennes sambo riskerade sina liv för att hjälpa en medmänniska och det slutade med att kvinnan dödades. I Sverige drar vi oss ofta för att använda det vi uppfattar som stora ord, men kvinnan och hennes sambo gjorde en hjältemodig insats – de var hjältar. Under dagarna och veckorna framöver kommer mycket fokus att riktas mot gärningsmannen, men det är inte han som förtjänar att bli ihågkommen – det är kvinnans namn vi ska minnas och förknippa med mod och medmänsklighet. Jag hoppas och tror att det finns en särskild plats i himlen för hjältar och att det tändes ett nytt ljus där i fredags natt.

Andreas Norlén är riksdagens talman.


* Juris doktor, född 1973, bosatt i Norrköping.


* Har tidigare bland annat arbetat som lärare och forskare i affärsjuridik vid Linköpings universitet.

  • Twitter
  • Andreas Norlén

Bloggar

Sportbloggar