Logga in
Knutbypastorn får fängelsestraff tidsbestä... Juristbloggen Juristbloggen
Vädersponsor:

Annelie Sjöberg (SD)

Förtroendevald för SD i Söderköping. Brinner för frågor som handlar om skola och utbildning samt barn och ungdomar. Min vision är ett tryggt och stabilt samhälle där skola och utbildning har en nyckelroll.

Vi behöver gränser

Söderköping I veckan som just gått har jag avverkat mitt första möte som ordinarie ledamot i Barn- och utbildningsnämnden för SD Söderköping. I veckan som kommer är det dags igen. Organisationen fungerar nämligen så att den ena veckan är det informationsmöte där tjänstemän och andra nyckelpersoner informerar om sådant som vi politiker behöver veta. Veckan därpå är det dags att fatta beslut. Inför varje möte har vi fått olika slags handlingar som vi förväntas läsa in oss på och som ligger till grund för de beslut som vi sedan fattar.

 

Att jag, som tillbringat mer eller mindre större delen av mitt liv inom skolans värld, först som elev och student och därefter som yrkesverksam lärare, skulle ta steget och bli politiker med ansvar för utbildningsfrågor, var långt ifrån självklart. Jag kan erkänna att jag tvekade och funderade både en och två gånger innan jag till slut bestämde mig. Att gå från ett "inifrånperspektiv" som lärare till att vara förtoendevald med ansvar för just de frågor som man brinner för, kräver både integritet och omdöme och att man kan se saker ur ett bredare samhällsperspektiv bortom sin egen horisont. Jag tvekade men inte särskilt länge. Jag tror att jag med den livserfarenhet jag har klarar av att anta ett "helikopterpserspektiv", d.v.s. att man lyfter och betraktar helheten men utan att förlora blicken mot marken eller verklighetskontakten om man så vill.

 

Att skola och utbildning är ett område som borde lyftas upp högt på den politiska dagordningen är många överens om och så tycker naturligtvis även jag. I skolan skapas förutsättningar för unga människor att forma resten av sina liv. Skolan har ett viktigt kompensatoriskt och demokratiskt uppdrag. I skolan bör alla elever ges möjlighet att sträva efter att förverkliga sina mål och drömmar. Därom är de flesta överens, åtminstone i ord och på pappret. Hur man når dit är vi däremot inte alltid helt överens om.

 

Skolan och ett välfungerande utbildningssystem är oerhört viktigt för ett lands välstånd och för vår konkurrenskraft i förhållande till andra länder. Men skolan är också en reflex av samhällsutvecklingen i stort. Tendenser i samhället liksom olika slags problem som finns runt omkring oss blir ofta först synliga och extra tydliga i skolans värld.

 

På lokal nivå här i Söderköping handlar skolpolitik ofta om högst konkreta saker. Det handlar t. ex. om behovet av nya och framtida skollokaler. Det handlar om att sätta upp lokala strävansmål och därefter mäta och utvärdera dem. Ytterst handlar det naturligtvis om fördelning av resurser och ansvara för att resurser används på ett ändamålsenligt sätt och att budget hålls.

 

På nationell nivå är däremot skolfrågan betydligt mer komplex än så. Ingen har väl undgått att höra debatten på senare år om svenska skolans fallande resultat, om segregation, ökade klyftor och brist på jämlikhet. Lärarbristen är redan ett faktum och situationen beräknas bli än mer akut inom några år. Vi hör och läser om våld, brist på ordning och disciplin. Elever lämnar skolan efter 9 eller i vissa fall 12 år utan tillräckliga kunskaper och med ofullständiga betyg. Många unga människor lider av psykisk ohälsa och elever med behov av stöd och hjälp ökar stadigt. Mycket tyder på att socioekonomisk bakgrund idag spelar större roll än någonsin.

 

Det är säkert lätt att känna missmod och undra hur det är ställt i svenska skolan egentligen. Sanningen är naturligtvis någonstans mittemellan och verkligheten är sällan svartvit och det gäller självklart även bilden av skolan. Mycket fungerar bra och särskilt för vissa elever och lärare men det finns också massor som kan förbättras i många avseenden för såväl elever som lärare vilket självklart gagnar oss alla och hela samhället i slutändan.

 

Mycket av skoldebatten har tyvärr på senare år kommit att handla om att man försöker leta syndabockar. Ibland är det elevernas fel. Eller så är det lärarnas fel. Eller rektorernas. Kanske föräldrarnas. Några menar att det är politikernas fel.

 

Jag tror inte det är en framkomlig väg att leta efter syndabockar eller försöka peka ut den skyldige när denne sannolikt inte ens finns.

 

Jag har kommit fram till slutsatsen att mycket handlar om att vi behöver sätta gränser. Alla behöver gränser och ingen mår bra av att leva i en gränslös tillvaro. Vi behöver gränser för att veta vad som är vårt ansvarsområde och för att veta vad som inte är det. Annars blir det alltid någon annans fel. Eller ingens. Det blir som att alla måste ta ansvar men ingen behöver göra det på riktigt.

 

Barn och ungdomar behöver gränser. De behöver gränser för vad de får göra och vad de inte får göra. De behöver gränser för vilka val och vilket ansvar de är mogna för och vilket ansvar som är bättre att överlåta till oss vuxna fram tills dess att de själva skaffat sig kunskap och livserfarenhet och kan ta konsekvenserna fullt ut för sina egna beslut och livsval. Elever behöver gränser för mobil- och datoranvändning, för hur man uppträder och beter sig mot andra, vad som är acceptabelt och rimligt och vad som inte är det.

 

Även vuxna behöver gränser. Lärare behöver gränser för vad som är deras uppdrag, vad de förväntas hinna med under en arbetsdag och vad som är en lärares arbetsuppgifter samt vad som inte är det. Likaså behöver föräldrar gränser. Gränser för var deras ansvar som föräldrar börjar och slutar när det gäller deras barn men också gränser för vilket inflytande och ansvar som de bör ha över sina barns skolgång.

 

Även politiker bör ha gränser. Vissa frågor bör man helt enkelt lämna över till yrkesfolk, i det här fallet lärare. Politiker kan och ska naturligtvis sätta ramar och mål men det är för det mesta människor inne i verksamheten som vet bäst hur man når dit. Dagens iver för kontrollsystem och behov av detaljstyrning är många gånger ett gissel, enligt min mening. Det skapar onödig byråkrati, är ofta kostsamt utan att nödvändigtvis bidra till högre kvalitet. 

 

Jag tror att vi alla behöver gränser helt enkelt!

 

 

 

 

NT:s politikerbloggar lägger ned

Söderköping NT har i dagarna meddelat att man avser att lägga ned politikerbloggarna fr. o. m. den 1 februari. Tråkigt tycker jag som just börjat blogga här för drygt en månad sedan och hade sett fram emot att få  fortsätta. Min avsikt och förhoppning med politikerbloggen var att ge människor inblick i vad vi förtroendevalda politiker sysslar med på lokal nivå samt sist men inte minst, berätta om vad SD står för och sannolikt slå hål på en och annan myt och fördom om vilka vi i SD är och vilken politik vi driver.

Nåväl, jag tänker varken älta eller beklaga även om NT har fattat ett i mitt tycke tråkigt beslut att lägga ned politikerbloggarna. Jag tror att det i tider som dessa är mer viktigt än någonsin att minska avståndet mellan politiker och väljare och media har där en viktig funktion att fylla. Det stämmer att en stor del av debatten och det politiska samtalet idag förs på sociala medier men där finns sällan utrymmer för nyanser, reflektioner och att man verkligen lyssnar på och samtalar med varandra. I tider av snabba flöden, upphaussade dagssländor där det ofta handlar om att höras mest och sticka ut samtidigt som algoritmer styr vad som dyker upp på vår skärm så har granskande och opartisk media en fortsatt viktig funktion att fylla.

Även om NT:s politikerblogg lägger ned kommer jag ändå fortsättningsvis vinnlägga mig om att vara en politiker som både lyssnar men också förhoppningsvis också ge röst åt dem som inte alltid hörs. Vilken plattform jag kommer att välja är oklart just nu men säkert är att jag kommer att lyssna, samtala med olika människor och föra fram mina tankar om hur vi bygger ett långsiktigt tryggt och hållbart samhälle med sammanhållning och bibehållen välfärd för alla oss här i Sverige.

Jag vill med dessa rader tacka för mig och för den här tiden, till både NT och alla läsare.

Att våga ställa de obekväma frågorna

Söderköping Vad innebär det att vara förtroendevald politiker? Svaren man får om man ställer frågan varierar förmodligen beroende på vem man frågar. Några svarar kanske att det är de där människorna som sitter i kommunhuset och bestämmer allt bara för att jävlas med andra samtidigt som de tjänar massa pengar. De flesta inser dock säkert att riktigt så enkelt är det inte. Som tur är!

Sanningen är att som förtroendevald fritidspolitiker tjänar man inte särskilt mycket pengar. Inte heller bestämmer man allt eller svingar sitt magiska spö och får som man vill. I Sverige har vi representativ demokrati men majoriteten styr. Det vill säga, det är de röstberättigade medborgarna som väljer politiska företrädare men det är de som får flest röster som sedan styr men oftast krävs det numera att man skapar olika slags allianser och samarbeten för att få majoritet och därmed möjlighet att nå inflytande. Idag finns det inget parti i Sverige som av egen kraft når majoritet.

Naturligtvis blir man inte heller politiker för att roffa åt sig makt och därefter ägna sig åt att jävlas med folk så där i största allmänhet. Politikerförakt, hat, hot och våld mot förtroendevalda och människor som engagerar sig politiskt är ett av vår tids gissel och ett verkligt hot mot demokratin. Det måste stävjas och motarbetas på alla plan för annars kommer ingen till slut våga eller orka engagera sig politiskt. Detsamma gäller självklart olika slags försök att tysta människor och att bidra till att inte låta olika röster och åsikter höras och komma till tals. Botemedlet tror jag stavas att försöka minska avståndet mellan väljare och politiker och kommunicera med varandra. Kommunicera innebär att man både pratar och lyssnar. Vi måste lyssna på och prata med vanligt folk och alla, inte bara på dem som hörs mest eller sitter på makt eller olika mediala plattformar. 

Att vara politiker innebär för de allra flesta förtroendevalda att man valt att engagera sig politiskt för att man har en vision om vilket samhälle man vill ha. Man har identifierat olika slags problem och man har förslag på hur de kan lösas för att man ska nå sina egna visioner om ett bättre samhälle.

Oftast är visionerna mer eller mindre samma eller åtminstone likartade för flera partier men vägen dit är man däremot inte inte alltid överens om. Och där tvistar man. Hur når vi dit de flesta av oss vill? Med vilka medel och metoder?

Ytterst och rent konkret handlar politik givetvis om att sätta upp mål och riktlinjer men också fastställa regler och lagar samt fördela våra gemensamma resurser för att nå den vision man har om samhället. Det handlar också om att prioritera. Och prioritera handlar alltid i slutändan om att någon får del av resurserna på någon annans bekostnad. Hur gärna vi än önskar att vi kunde ge allt åt alla. Men så fungerar det inte tyvärr.

Men politik handlar också om att våga ställa frågor. Även sådana frågor som känns obekväma, osäkra, hypotetiska och kanske avlägsna just här och nu. Frågor som inte alltid har självklara svar men som vi ändå behöver diskutera

En sådan fråga handlar om demografi och befolkningsprognos. Demografi handlar förenklat om befolkningsstatistik och befolkningsprognos handlar om hypoteser om vår demografi i framtiden. 

Så gott som alla kommuner i hela Sverige vill växa och så vill även Söderköping. Man vill ha en ökad befolkning som vill bo och arbeta i kommunen och betala skatt för att bli en attraktiv kommun.

Enligt SCB förväntas Sveriges befolkning öka med ca en miljon nya invånare inom 10 år och Sverige beräknas ha 11 miljoner invånare runt år 2028. Det är framför allt ökad invandring till Sverige som kommer att stå för den största delen av befolkningsökningen. Det är ingen liten befolkningsökning vi pratar om här och den kommer att ställa höga krav på oss att vi förmår svara upp på den om vi vill bevara den välfärd som många av oss är vana vid

Samtidigt ökar den äldre delen av befolkningen och det kommer att födas allt fler barn. Den arbetsföra delen av befolkningen kommer med sannolikhet att minska vilket innebär att färre människor kommer att tvingas försörja allt fler.

Vi kommer alltså  med nuvarande befolkningsprognos behöva både barnomsorgspersonal, förskolepersonal, lärare och personal inom vård och äldremomsorg i en sådan omfattning så att vi just nu inte riktigt vet om vi klarar det. Lägg därtill bostäder, infrastruktur och övrig samhällsservice.

Faran som jag ser det ligger i att betrakta varje människa enbart som en påse pengar. En människa är betydligt mer än innehållet i en plånbok och hennes värde kan inte mätas i kronor och ören. Risken finns, om vi inte klarar att möta dessa utmaningar, att vi får ett segregerat och ojämlikt samhälle. Följden av ökade sociala, ekonomiska men också kulturella klyftor i samhället innebär risk för ökad otrygghet, kriminalitet, social och ekonomisk utslagning och ökade kostnader både mätt i pengar och personligt lidande. I värsta fall riskerar vi att grupp ställs mot grupp på ett sätt som nästan ingen av oss i Sverige är riktigt vana vid. Det låter kanske som en domedagsprofetia men riktigt så illa är det inte om vi bara är beredda att möta utmaningarna och hitta de klokaste lösningarna. Men jag tror vi måste våga ställa några obekväma frågor och söka ärliga svar:

- På vilket sätt kommer den demografiska utvecklingen påverka vårt samhälle i framtiden?

- Vilket samhälle vill vi ha och hur når vi dit?

- Vilket samhälle fick vi ärva från tidigare generationer och vilket samhälle vill vi lämna över till nästkommande generation? Till våra barn och barnbarn?

Vi måste våga ställa de obekväma frågorna och diskutera dem även om svaren inte alltid är givna eller självklara!

Nu börjar det på riktigt!

Söderköping Så har vi gått in i ett nytt år 2019 och likt många andra i min ålder undrar jag vart åren tagit vägen. Hur kunde det går så här snabbt? 19 år sedan vi hade millenieskifte och mina barn som jag tyckte att jag hämtade på dagis igår är numera vuxna. Jag misstänker att det här året kommer gå lika fort som det förra.

För SD:s del innebär årskiftet att vi hädanefter tar plats i nämnder och styrelser. Det är alltså nu det riktiga arbetet börjar på allvar. Några av oss har viss erfarenhet av politiskt arbete sedan tidigare medan andra är helt nybörjare och har massor av nytt att lära sig och sätta sig in i.

Att vara kommunpolitiker är varken särskilt glamouröst men inte heller så tråkigt som kanske några tycker att det låter. Tvärtom! Det är både spännande och intressant men framför allt förenat med ansvar. Det betyder att man är med och förhoppningsvis kan påverka politiska beslut i rätt riktning. Vi i SD sitter ju i opposition och har därmed liten möjlighet att få igenom vår politik jämfört med om vi skulle vara del av den styrande majoriteten. Men att vi nu finns representerade i såväl fullmäktige som nämnder och styrelser innebär att vi får insyn och vi kommer att arbeta för att för att försöka få genomslag för så mycket som möjligt av vår politik samt att vara vaksamma så att majoriteten inte fattar beslut som leder kommunens utveckling i fel riktning.

Att bedriva oppositionspolitik  är också en viktig del av demokratin. I Söderköping finns inte en enad opposition utan flera. S med sina 8 mandat är det största oppositionspartiet men därefter kommer SD med 5 mandat. Att bedriva opposition, om man tar sitt uppdrag på allvar, fordrar mycket tid som inte enbart ryms på fritid, kvällar och helger utan kräver betydligt mer än så.  Majoritens förslag till revidering av reglemente för arvodering av politiska uppdrag innebar inga garantier för att SD som näst största oppositionsparti hade fått del av oppositionsresursen. Övriga oppositionspartier, dvs  S, V, MP och LPO har ju ingått valteknisk samverkan men SD står alltså helt utanför ett sådant naturligt samarbete. Det är därför inte rimligt med hänsyn till valresultatet och av respekt för våra  väljare att inte SD också får del av oppostionsresursen. Att inte ge  SD som näst största oppositionsparti möjlighet att bedriva politik på samma villkor som andra partier är knappast rättvist ur demokratisk synvinkel. Andra kommuner har lyckats hitta lösningar och det återstår nu att se om Söderköping också kan respektera valresultatet och demokratins spelregler på lika villkor för alla partier. Eftersom förslaget återremitterades på senaste fullmäktigemötet i december finns det ännu tid att hitta konstruktiva förslag och lösningar

Slutligen finns det anledning att nämna den medarbetarenkät som nyligen presenterades. Kommunens roll som arbetsgivare är naturligtvis oerhört viktig och här finns goda skäl att ta alla medarbetares synpunkter på största allvar. Glädjande nog är många av kommunens medarbetare nöjda och trivs med sitt arbete som de upplever som både meningsfullt och viktigt. Ändå finns det några enkätresultat som sticker ut och ger viss anledning till att vara uppmärksam och ta resultaten på allvar. Det handlar om att endast 28 % anser att Söderköpings kommuns ledning är öppen och ärlig i sin kommunikation och endast 34 % är nöjda med Söderköpings kommuns ledning. Ett så pass lågt förtroende hos medarbetarna är naturligtvis allvarligt och en indikation på att något inte står rätt till. Att tolka statistik är inte alltid lätt och världen är sällan svartvit . Att 65 % totalt sett är nöjda med sin arbetssituation är naturligtvis glädjande men hur upplever de övriga 35 % sin arbetssituation? Vad kan göras för att de ska uppleva större tillfredställelse i sitt arbete? Naturligtvis ska man inte leta efter fel och att man är mindre nöjd kan självklart ha flera orsaker. Men som arbetsgivarare bör man lyssna inte enbart på de som är nöjda utan även på de personer som av någon anledning inte är lika nöjda. Kanske finns där förbättringspotential som många skulle ha glädje av? Det är dessuton bättre att stämma i bäcken och ta reda på orsaker och åtgärda eventuella problem innan de hunnit bli större.

Att som arbetsgivare ha glad och nöjd personal är en väl satsad investering som lönar sig på både kort och lång sikt. Och mycket tyder på att känslan av delaktighet och att kunna påverka sin arbetssituation spelar en avgörande roll för hur man trivs med sitt arbete. Glada och nöjda medarbetare som trivs har dessutom den fördelen att det lätt smittar av sig på omgivningen.

Så nog finns det en hel del för oss i SD Söderköping att ta tag i under 2019. Det är nu det börjar på riktigt! 

 

 

Årets sista fullmäktigemöte

Söderköping Då har vi avverkat årets sista fullmäktigemöte och för vår del var det vårt tredje KF denna höst sedan SD tog plats i Söderköping med 5 mandat.

Gårdagens möte blev en långdragen tillställning men med många tillfällen till stundtals livlig debatt där vi ibland var överens för att i nästa stund vara rörande överens om att vi inte alls var överens! Det senare ser jag inte alls som ett problem. Tvärtom! Det är vitaliserande för demokratin att debatten lyfts, att flera perspektiv och åsikter kommer fram, att saker stöts och blöts och ventileras för att man sedan slutligen kan fatta ett förhoppningsvis välgrundat beslut. Åtminstone i den bästa av alla världar.

På dagordningen fanns en rad ärenden men livligast debatt blev det kring de motioner och interpellationer som Vänsterpartiet hade ställt.

En interpellation handlade om situationen för hemtjänstpersonalen i Söderköping med anledning av införandet av nya s. k. hälsosamma scheman. I samband med mötet hade ett flertal anställda inom hemtjänsten  i Söderköpings kommun anordnat ett fackeltåg upp till kommunhuset för att framföra sin protester mot vad de anser är kraftigt försämrade arbetsvillkor för kommunanställd vårdpersonal.

Vi i SD välkomnar interpellationen och tycker att det är viktigt att frågan ställs. Kommunen som arbetsgivare har ett ansvar gentemot sin personal och det har under senare tid framkommit att många anställda känner sig överkörda, att de inte känner sig delaktiga i beslut och omorganisation och att det införs besparingar i smyg samtidigt som de förväntas sköta samma sysslor som tidigare men med mindre tid för återhämtning och förutsättningar att få ägna sig åt det som de ser som sin huvudsakliga arbetsuppgift, nämligen ta hand om våra gamla och sjuka.

Att arbeta inom vården är sannerligen inget enkelt yrke. Man arbetar med människor och det krävs både utbildning, kompetens och lämplighet men också rimliga arbetsvillkor. Det är dessutom ett bristyrke där behovet av utbildad och erfaren personal kommer att öka i framtiden i takt med en åldrande befolkning. Om man vill höja yrkets attraktionskraft och status samt få människor att stanna kvar i yrket men också locka unga människor att söka sig till vårdyrken är det verkligen inte särskilt smart att förämra arbetsvillkoren. Det är dumsnålt och den notan riskerar att bli dyr i framtiden. Och sist men inte minst är det ett ansvar som vi har inom varje kommun gentemot den del av befolkningen som är i behov av vård och omsorg. De har rätt att mötas av personal som arbetar under rimliga arbetsförhållanden.

Slutligen handlade en av punkterna på dagordningen om revidering av reglemente för arvodering av politiska uppdrag. Förslaget att ta ställning till innebar i korthet att majoriteten ökade den totala kostnaden för arvoderade politiska uppdrag till sin egen fördel och därmed minskade oppositions resurser i förhållande till majoritetens. Samtidigt gav man uppdrag till en långt ifrån enad opposition att fördela resterande resurser sinsemellan. I oppositionen finns 5 partier varav 4 har ingått valteknisk samverkan: S, V, MP och LPO. Med det förslag som fanns hade SD blivit helt utan oppositionsresurs trots att vi är näst största oppositionsparti i kommunen och står utanför valteknisk samverkan. Det är naturligtvis inte något vi kan stödja eller acceptera. Våra väljare har rätt att företrädas av politiker som ges samma förutsättningar och villkor att bedriva politik och opposition som övriga partier.

SD:s  ursprungliga förslag under beredningsprocessen var att man skulle sänka den totala kostnaden för arvoderade politiska uppdrag men samtidigt säkerställa att de skulle fördelas mer rättvist utifrån mandat och valresultat mellan olika partier. Det förslaget fick tyvärr inget gehör.

Efter debatt och diskussion hamnade vi slutligen i ett förslag där LPO yrkade på återremittering vilket övriga oppositionen ställde sig bakom och som även vi i SD röstade för och som därmed gick igenom. 

Nu är det upp till såväl majoriteten och den övriga oppositionen att söka dialog, finna kompromisser och konstruktiva lösningar vilket jag är övertygad om att man kommer att göra om man menar allvar med att man i Söderköping står upp för representaiv demokrati. Vi i SD har i alla fall med tydlighet signalerat att vi kan prata med alla och kommer att göra allt vi kan för att företräda våra väljare.

Jag kommer sannolikt få anledning att återkomma i frågan som kommer att avgöras nästa år.

Med dessa rader vill jag önska er alla en skön och fridful jul. Ta hand om varandra!

Mitt namn är Annelie Sjöberg och jag sitter sedan hösten 2018 som förtroendevald för SD i Söderköping. Jag är född och uppvuxen i Söderköping och utbildad gymnasielärare i svenska och franska.

Jag brinner för frågor som handlar om skola och utbildning samt barn och ungdomar. Min vision är ett tryggt och stabilt samhälle där skola och utbildning har en nyckelroll. Alla elever ska ges rätt till likvärdig utbildning av hög kvalitet och ingen elev ska behöva lämna skolan utan att vara rustad med såväl kunskaper som en tilltro på sig själv och sin egen förmåga. Andra prioriterade frågor är vård och omsorg, landsbygd samt småföretagande. Mitt motto är att en politikers uppgift är att se till att skattepengar används varsamt och ansvarsfullt samt att människor i möjligaste mån bör ha rätt och möjlighet att påverka sina egna liv.

Mina personliga intressen är språk och kultur, djur och natur och min fritid ägnar jag helst till att umgås med mina barn och nära vänner.

Bloggar

Sportbloggar