Logga in
Logga ut

Att leva i total otrygghet

Söderköping För några veckor sedan hade jag nöjet att här på biblioteket, i Söderköpings föreläsningsförenings regi, lyssna på barnläkaren Henry Ascher från Göteborg. Han talade sakkunnigt om flyktingungdomarnas situation och villkor. Eftersom han själv är född av judiska föräldrar som med nöd och näppe klarade sig undan och fly från ett nazistiskt Wien fanns den personliga erfarenheten med som en fond till en strikt vetenskaplig föreläsning om vad som händer med barn på flykt.

Han betonade de möjligheter som ett hälsofrämjande flyktingmottagande betyder för att läka de trauman som många flyktingungdomar bär på. Säkerhet, trygghet och förutsägbarhet var de tre ledord som han lyfte fram för ett bra integrationsarbete. I det perspektivet är det olyckligt om uppehållstillstånden blir tillfälliga och inte permanenta, var Aschers något torra konklusion.

Situationen för flyktingungdomar har också uppmärksammats av nyhetsmedia häromdagen. Polisen i Göteborg och Västerås slog larm om att några hundratal afghanska flyktingungdomar nu är bostadslösa och lever i total otrygghet dag för dag. Dessa blir då ett lätt offer för knarkförsäljare och andra kriminella, och man tvingas själv in i kriminalitet för att få tak över huvudet. Även prostitutionen har ökat bland den här gruppen flyktingungdomar. 

Vår egen lokaltidning rapporterade också så sent som i dag, 15 december, om  flyktingungdomar som utnyttjas för svartjobb som städare under nätterna till minimal betalning.

Här i Söderköping har flyktingmottagandet hittills fungerat förhållandevis väl. Inte minst tack vare engagerade frivilliga som ställt upp med stöd vid läxläsning, svenskträning med mera, människor som varit gode män och kontaktpersoner för en symbolisk ersättning, något som nu har upphört. Många har dock fortsatt att vara goda vänner och trygga vuxenkontakter och också upplåtit sina hem när det behövts. 

Nu är risken stor att civilsamhället får spänna musklerna och försöka göra ytterligare insatser. Detta eftersom kommunen från och med 15 februari nästa år har sagt upp de 18 flyktingungdomar som bor i Väduren, en barack bakom Willys på Hamraområdet. Vad som ska ske är oklart, men formellt är beskedet att eftersom man nu har fyllt arton år så har kommunen inget ansvar längre för deras situation, oavsett om man fått uppehållstillstånd, oavsett om man går i skolan eller försöker skaffa jobb. Prata om att spä på otrygghet och ovisshet.

Vänsterpartiet tar upp detta i en interpellation vid nästkommande fullmäktige, onsdagen den 19/12, kl 13. Oavsett vad svaret blir kan man inte med bästa vilja i världen påstå att denna ytterligare osäkerhet beträffande boendet utöver ovissheten beträffande uppehållstillstånd är ett hälsofrämjande flyktingmottagande. Låt oss hoppas att ovissheten inte knäcker ungdomarna så att man i förtvivlan tar sitt liv eller hamnar i drogberoende och kriminalitet.

Det kan finnas anledning att avslutningsvis påminna om vad som står i paragraf 14.1 i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter;

- Envar har rätt att i andra länder söka och åtnjuta fristad från förföljelse.

Tack för mig

Söderköping Norrköpings Tidningar har beslutat att avveckla politikbloggen. Anledningen, påstås det, är att den inte når läsarna i den omfattning som man hade hoppats. Det kan möjligen också bero på att man inte har fått den sammansättning på bloggarna som man hade hoppats, misstänker jag. Visserligen finns Stjernqvist, Jarl med flera höjdare i Norrköping med, men flitigast är kanske förtroendevalda som inte tillhör de mäktigaste i respektive kommun. 

Oavsett vilket, vill jag tacka för mig med den här bloggen och hänvisa de som är intresserade av mina inlägg att följa med till www.vansterpartiet.se/ostergotland. På vårt partidistrikts hemsida finns sedan en knapp för varje partiförening i distriktet, inklusive vänsterpartiet i Söderköping. Där kommer jag tillsvidare att med viss oregelbundenhet att skriva mina bloggar. Även på facebook finns Vänsterpartiet Söderköping med, där jag också kommenterar dagsläget i politiken.

Det kan i och för sig vara en lämplig - eller möjligen olämplig, beroende på hur man ser det - tidpunkt att avsluta NT-bloggandet. Vi har i dagarna fått en nygammal regering efter fyra månader, och i Söderköping har den nygamla majoriteten återupprättats.

Socialdemokraterna beskrivs ju som ett maktparti, beredda att överge många principer för att kunna vara med och styra. Det gick på nationell nivå, men inte lokalt i Söderköping. Här kunde den borgerliga alliansen skrapa ihop tillräckligt många röster för att bilda majoritet. Visserligen var det inte alldeles lätt. Men efter förhandlingar, som bland annat innebar att moderaterna ändrade sig rejält när det gällde synen på skattesatsen vi ska ha i kommunen, lyckades man komma överens. Moderaterna hade först tillsammans med socialdemokraterna föreslagit en krona i skattehöjning, men när valet hade genomförts och övriga borgerliga partier inte var med på en skattehöjning, så föreslog och drev man istället igenom oförändrad skatt. Det var en dramatisk kovändning, och innebär kraftiga besparingskrav och nedskärningar inom verksamheter som äldreomsomsorg, barnomsorg, skola, för att inte tala om sådant som kultur, idrott och fritid.

Vi - nya och gamla politiker - har i dagarna fått en genomgång av styrning och ekonomi i Söderköpings kommun. Jättebra föredragningar av Anna Thörn och Maria Fredriksson, kommundirektör respektive ekonomichef. Maria beskrev Söderköpings finansiella situation som  en ekomomi med i grunden goda förutsättningar, men en i det korta perspektivet synnerligen ansträngd likviditet och en hög belåning. En av anledningarna till att ekonomin och kommunen ändå får anses ha goda förutsättningar är att skattesatsen är förhållandevis låg. Det finns ett ekonomiskt utrymme att utnyttja genom att höja skatten utan att Söderköping därmed blir en högskattekommun. Det ska bli intressant att se hur långt man är beredd att driva nedskärningarna och ha som högsta prioritet att ha bibehållen skattesats. Medborgarna kan säkert ha bistra synpunkter om man inte lyckas lösa hemtjänstens problem eller om barngrupperna inom förskolan växer ytterligare.

Med dessa kommentarer, tackar jag för mig och hälsar er välkomna till www.vansterpartiet.se/ostergotland/soderkoping.

Tryck på gul knapp, Jonas

Söderköping Vänsterpartiet lär få avgörandet i sin hand - fälla eller tolerera Löfvén som statsminister och därmed en ny s-mp-regering. Alla verkar tro att det kommer attt bli en sådan regering när nu centern och sannolikt också liberalerna backar upp detta. Ledarskribenter och kommentatorer tycks ha glömt att det också krävs att vänsterpartiet är beredda att tolerera Löfvén. 

Uppgörelsen som de fyra partierna - s, mp, c och l - tycks bli överens om, är ett stort steg i nyliberal riktning. Dessutom med tydliga markeringar mot vänsterpartiet som inte ska ges något inflytande överhuvudtaget. Särskilt Annie Lööv ecellerar i markeringar mot vänsterpartiet.

Trots detta är det min mening att vårt parti ska tolerera Löfvén som regeringsbildare genom att inte rösta emot. Jag ska försöka ge mina viktigaste skäl:

Var går huvudmotsättningen idag?

Motsättningen idag går inte främst mellan en rödgrön vänster och en liberal-konservativ borgerlig höger. Snarare går motsättningen mellan demokratiska partier som står upp för mänskliga rättigheter och nationalkonservativa partier som spelar på människors rädslor och främligsfobier.

Parallellen med 1930- och 1940-talen är slående. Den växande nazismen och fascismen hade då växande sympatier bland delar av högern och bondepartiet, ledande kretsar inom militär, polis och andra delar av statsapparaten samt också delar av näringslivet. 

Tendensen är densamma idag och inte enbart i Sverige. Många tongivande ledarskribenter och politiska krönikörer gör denna bedömning. Det gäller därför att mobilisera alla humanistiska och demokratiska krafter mot de framvällande nationalkonservativa och flyktingfientliga krafterna.

Är den framförhandlade överenskommelsen alltigenom dålig?

Det är lätt att bli upprörd när överenskommelsen mellan Löfvén och Lööv nu blivit känd. Avskaffad värnskatt, tredubblat rut-avdrag, fri hyressättning i nyproducerade lägenheter, utökade undantag i turordningsreglerna, sämre arbetslöshetsförsäkring mm, - det främjar inte precis en jämlikhetspolitik eller bromsar ökade klyftor, tvärtom.

Å andra sidan finns det delar som det är lättare att känna sympati för - familjeåterförening för flyktingar blir en reell möjlighet och vapenexporten till länder som deltar militärt i Jemen ska upphöra. Detta är ett par exempel. Man kan också hoppas att migrationspolitiken kommer att bli mindre restriktiv, att miljöpolitiken blir mer än bara dokument och att landsbygdspolitiken blir mera substantiell. 

Vad är alternativet?

Om Löfvén fälls i riksdagen  ännu en gång blir det Kristersson som får ytterligare en chans att prövas i en omröstning.  Han skulle sannolikt gå på pumpen ännu en gång - om nu inte Lööv och Björklund skulle göra helt om denna gång. Det mest sannolika är att svenska folket får gå till valurnorna i ett extra val den sjunde april.

Båda alternativen är sämre än en s-mp-regering, sett ur mitt vänsterperspektiv. Kristersson skulle bli beroende av sverigedemokraterna i alla viktiga omröstningar. Detta skulle öppna dörren till inflytande på regeringspolitiken för detta främlingsfientliga parti. 

Ett extraval, å andra sidan, är ett stort lotteri. Framför allt skulle många väljare markera sitt missnöje genom att avstå från att rösta, med sämre demokratisk legitimitet som följd för regering och riksdag. 

Dessutom riskerar vänsterpartiet att bli boven i dramat om Löfvén fälls i riksdagen om någon vecka. Det är  ett högriskprojekt att vara det politiska parti som utlöser extraval. Därför Jonas, tryck på gul knapp.

Helgläsning

Söderköping Jag fick tag i en bok som fångat mig helt de senaste dagarna. Det är Hanne-Vibeke Holsts senaste roman Som pesten, som jag gärna rekommenderar, trots sitt omfång, drygt 800 sidor. Författaren är en av Danmarks mest lästa och älskade författare. Med romanerna och tv-serierna Kronprinsessan, Kungamordet och Drottningoffret nådde hon också en stor publik i Sverige.

Huvudpersonen i den här nya boken är den förhållandevis unga läkaren Karoline Branner. Hon har nyligen flyttat till Geneve med sin familj för att arbeta med pandemibekämpning för WHO. På sitt jobb möter hon oväntat motstånd i den stora organisationen där alla har sin egen agenda och hemma blir hennes man allt mer rastlös. Signaler om en ny influensapandemi är under uppsegling, med början i hennes hemland, Danmark. Vad gör ett pandemihot med ett samhälle, vilka val tvingas vi till? Det är frågor som står i focus i boken.

Branner är en engagerad läkare där läkaretik och vård efter behov är självklara grunder för arbetet. Emot sig, när pandemin utvecklas, finns tveksamma politiker som vägrar ta signalerna om pandemi på allvar. Dessutom ekonomiska intressen hos läkemedelsindustrin, där oligopolmarknaden bjuder att inte börja producera nödvändig medicin förrän utbrotten är uppenbara och paniken sprider sig. Och då sker det i otillräcklig omfattning, allt för att garantera maximal profit.

Konsekvenserna blir att det är svårt att hävda principen att de mest utsatta - i det här fallet unga människor med sitt ursprung i Afrika - ska ha förtur till de medicindoser som ändå kommer ut på marknaden. I stället blir det de länder och människor som kan betala mest som får tillgång till medicinerna. Konsekvenserna blir även upplopp i hundratals städer runt om i världen, framför allt i de invandrartäta ghettona, flyktingströmmarna till Europa och USA ökar också dramatiskt

Boken är både underhållande och ställer relevanta och aktuella frågor kring behovsprincipen contra profitintresse, läkaretik i förhållande till politiska realiteter. Boken avslutas trots allt i en optimistisk, och kanske inte helt realistisk, upplösning. Men den åskådliggör att det är viktigt att göra vad man kan, och att exemplets makt har betydelse.

 

 

Demokratin jubilerar

Söderköping Vi hade fullmäktigesammanträde igår, onsdag 20 december. Livlig debatt och förhållandevis många åskådare. Det är ett sundhetstecken att detta forum fungerar förhållandevis bra runtom i 290 kommuner i Sverige. Det är något att vara rädd om, men inte att ta för givet. Man ska ha en beredskap att försvara rösträtten inklsive öppna sammanträden, detta viktiga sätt för medborgarna att vara med. Alla får tyvärr inte plats, men det går att följa fullmäktigedebatten på webben, gå in på kommunens hemsida, www.soderkoping.se, sök på kommun och politik.

Häromveckan firades 100-årsjubiléet av beslutet om allmän rösträtt. Det var ett stort framsteg, men det var knappast så att rösträtten blev allmän och lika för alla vuxna vid det tillfället. Det dröjde ända tills 1945 innan inkomststreck, socialbidragstagare, omyndigförklarade och folk som inte betalt skatt fick vara med och rösta. Det var en betydande inskränkning, som riktades mot den fattiga delen av befolkningen. Först 1989 togs de sista inskränkningarna bort gällande de som omyndigförklarats. Rösträtten kan såväl utvidgas som inskränkas, det visar historien.

Det finns en annan inskränkning som Göran Greider berörde i sin ledare i tidningen Etc igår, 19/12. Bakgrunden till hans argumentation är den kraftiga urholkningen av jämlikheten. Och det är ett fåtal rika som på basis av sitt kapital drar ifrån kraftigt. Men inte nog med detta - makten ligger också hos detta fåtal. Makten över grundläggande levnadsomständigheter för de många ligger i slutändan hos det fåtal kapitalägare som har möjligheten att besluta om nedläggningar, omstruktureringar och ägarbyten. En kapitalmakt som påverkar livet för människor i hela samhällen och städer.  

Nu senast har detta aktualiserats genom försäljningen av det ABB-ägda kraftöverföringsföretaget Power Grids till det multinationella företaget Hitachi. En av männen bakom beslutet är Christer Gardell, riskkapitalist och en av Sveriges rikaste. Avgörande för hans beslut är strategiska - det gäller att förmera sitt kapital, knappast livsvillkoren för människorna i Ludvika och Västerås. 

Vad som händer i dessa samhällen efter försäljningen kan varken den vanlige arbetaren eller de politiska företrädarna i dessa städer göra något åt. Detta är en grundläggande inskränkning i demokratin. Och det är en orättvisa av stora mått. Greider avslutar sin ledare: "Världens rikedomar är en kollektivt skapad produkt. Men de ägs av några få. Det perspektivet får aldrig gå förlorat."

Björn Grip, Vänsterpartiet, är ledamot i  kommunfullmäktige i Söderköping.

Bloggar

Sportbloggar