Logga in
Logga ut
Krav på resenärerna i kollektivtrafiken Juristbloggen Juristbloggen
Vädersponsor:

Budgetar och annat.

Sverige

Med en övergångsregerings budget måste man acceptera reglerna.
De får inte budgetera med rent politiska nysatsningar.
Så när Alliansen och SD avsatte regeringen, utan att ha pratat färdigt med varandra, så skapades det en hel del problem. Som att det inte skulle finnas någon vanlig regering, utan bara en övergångsregering.

 

Den avsatta regeringen ville satsa på sänkt skatt för pensionärer, satsningar på polisväsendet, mer pengar till försvaret och mer pengar till kommuner och landsting. Nödvändiga satsningar som inte kan göras nu. Med lite tur, går det kanske att hitta någon oprövad juridisk gråzon som kanske kan hjälpa lite, men man ska nog inte hoppas på för mycket.

Det är alltså inte politikerna som styr dagordningen, utan lagarna!
Politikerna har ställt till det med att de positionerat sig ganska hårt med ultimata krav och det finns minst ett parti som absolut vill ha nyval, för de anser sig kunna tjäna på detta och saboterar mer än gärna.
(Avdelning krav på regeringen, så är det intressant att vare sig C eller V, som anser sig jämbördiga med MP i miljö- och klimatfrågor, har inte ställt några tydliga krav i Miljö- eller klimatfrågor, eller ens vill ingå i regeringen. Samtidigt vill MP fortsätta sitta i regeringen för att de stora satsningar partiet drivit igenom ska kunna slutföras. Ord och handling är olika saker!)

Nå, nu har jag gjort vad jag som politisk bloggare förväntas göra, skrivit om den situation som är så vanlig i demokratier idag med populistpartier som ställer till det. Minns att alternativet är minskad demokrati. Och om man inte tycker det är ett problem rekommenderas historieböckerna, ett sorglig bortglömd avdelning när det finns ”alternativmedia”.

MEN, för att byta ämne, till något som bara tangerar inledningen. När det kommer till budgetar i riksdagen finns det ett parti som profilerat sig.

Ett parti som ogillar invandrare, bland annat för att ett fåtal av dessa uppvisar egenskaper vi inte gillar:
Som att alla inte har ett demokratiskt sinnelag (enligt nordisk tradition).

Att vissa inte anser att alla är lika mycket värda, beroende på religion, etnicitet med mera.

Och det finns en del som anser kvinnor har lägre status.


Att enligt svensk tradition ogilla detta måste kännas tryggt, hur enkelt som helst att protestera emot, saker som ska motarbetas helt enkelt, punkt.

Å så kommer man till den tråkiga verkligheten, riksdagsbudgeten.
Sverigedemokraterna vill minska biståndet med 11 miljarder.

De saker de vill ta bort är:
Projekt om demokratifrågor.

Projekt om mänskliga rättigheter.

Projekt om jämställdhet.


Nämnde jag något om partier som pratar om en sak, fast egentligen inte gör så mycket åt det när de har chansen?

En 90-årig mus, mer än en seriefigur?

Ankeborg

Musse Pigg 90 år!

En ikon som lever fortfarande.

Få idag förstår hur stor seriefiguren var. Självklart kan alla se den gigantiska miljardindustri som finns idag, som skapats genom Musses succé för länge sedan, men själva figuren som sådan var en gång enorm som karaktär och konstnärligt skapande.

När Disney valde att släppa den andra tillverkade Mussefilmen (Steamboat Willie) som en introduktion av figuren som ljudfilm var succén given. Efter depressionen plötsligt en obotligt optimistisk äventyrare, med skojiga skämt, hög intensitet, bra karaktärer i övrigt och med det absolut nyaste i teknik, ljud. Filmindustrin var en massunderhållning på ett helt annat sätt än idag, på ett sätt som är svårt att förstå när vi har smartphones och oändligt med alternativ.

Och tajmningen var perfekt på alla sätt. Det tog inte många år, innan denna lilla modiga och äventyrliga mus vunnit allas hjärtan, fattiga, rika, revolutionärer, diktatorer, alla hittade de egenskaper hos musen de beundrade, och om inte annat, var filmerna fyllda med dråplig humor. Under kriget, kunde man finna Disneyfigurer på jaktplan, på bägge sidor av kombatanterna, även neutrala Sverige hade Disneyfigurer på J22-plan.


Karaktärssortimentet utökades med andra figurer, hundar, ankor, höns och så vidare och Disneystudions kvalitetsrykte blev känt, en utmärkt introduktion till yrket, även om personalpolitiken hade periodvis rejäla brister.

Efter kriget var det inte längre kris, utan optimism och framtidstro som tog över, och Musse lugnade sig direkt, färre äventyr och mer problem med brorsönerna Teddi och Freddi, Långben fick stå för det roliga och Mimmi Pigg med sitt temperament fick vara föremål för den lätt hunsade Musens beundran. En återspegling av samhället som sådant, inga större utsvävningar av impulsiv karaktär, de äventyr Musse ägnade sig senare åt var av deckarkaraktär och då var han smart, uträknande och återhållsam i slagsmål, och man tänkte inte så mycket på polisarbete, utan det var nästan mer åt FBI eller CIA man lutade åt, en återspegling av kalla kriget.

Efter kalla krigets upphörande fanns bara en lätt vilsen mus, utan större personlig karaktär kvar. Amerikanska Disney var bara en skugga av sitt forna själv när det kom till Musse, utan man hittade de bästa serierna i sydeuropa, latinamerika eller i spelvärlden. I USA är det superhjältar som gäller, med komplicerade figurer, tillkrånglad verklighet men vars slutlösning oftast bestod i rejält med våld. Så Disney köpte Marvel för att garantera inkomster och Disney har ett säkert fuktat finger i luften att känna av trender.

 

Så Musse kan man roa sig med att skåda samhällsutvecklingen i USA (och världen), obotlig optimism under depressionen, kämpatakter under kriget, vardagsproblem under ekonomiska boomen, deckarinställning under kalla kriget och efteråt en lätt vilsenhet, när många egentligen har allt de kan begära, utom psykisk hälsa. Då fanns det plötsligt inget utrymme för en ganska vardaglig mus, utan då var det bättre med någon halvrubbad superhjälte som vinner segrar under möda, inte optimistiskt, men nödvändigtvis för hälsans skull.

Men idag har det skett något märkligt, en återgång till en äventyrlig optimistisk mus med spontanitet och enklare personlighet, en återgång till den mus som behövdes under depressionen när folk deppade ihop. En tecknad optimism i form av djävlar anamma och kämpatakter.

Och det är även det nog en återspegling av dagens värld, med de saker som lett till Brexit, Trump, hot mot liberala idéer om individens frihet, hatiska nättroll som påverkar politik och värderingar i hela världen, och det systematiska spridandet av lögner som påverkar folk, inte bara i Sverige, utan överallt där det finns etablerade demokratier med fri press och åsiktsfrihet.

Fast Musen idag är inget annat än en seriefigur, den kan inte ta den kampen, det är upp till oss andra.
Så gör livet enkelt, skaffa jubileums-Musseboken och se hur en tecknad mus med lite djävlaranamma kan ta upp kampen för vad han tror på. Och inte behöver man vältra sig i andra tankar som jag gör, skapare som Gottfredsson, Murry, Ferioli med flera håller ännu för lite njutning i soffan, kanske kompletterat med en liten godispåse med blandgodis och lite läskeblask?

Dags att betala skatt, för alla!

Internet  

Ibland tänker man på konstiga saker.

Som när man på sociala medier ser personer som är oppositionsbildare, som drivits så långt i sina åsikter för att tillfredsställa sina ”följare”, att de inte längre har någon trovärdighet hos sina gamla inkomstkällor.

Från att ha ett bekräftelsebehov, till att vara ekonomiskt beroende av människor är inte bra. Ska man vara krass, så är det enklare för rika personer att ha åsikter som är tillspetsade, för de, kan för det egna egots kickar, betala hyra och mat vilka tokerier de än hittar på, utan att behöva bry sig om konsekvenserna.
Men de ”oberoende journalister” som fiskar pengar i trollsjön, får inga inkomster av lagoma åsikter, för där är det ingen som bryr sig och är absolut inte villiga att betala för nyanser.

Och då tigger man donationer, för att för att kunna fortsätta det enda alternativet som återstår. ”Swish” har finansierat mycket av halvfakta, halvlögner eller inte sällan, åsikter väl förankrade i tomma luften!

Och då känner jag att jag blir fundersam. Hur man än vänder sig, så är tiggande av pengar en inkomst. Och vi pratar inte om att sitta med en filt och en begagnad kaffemugg utanför ICA, utan personer som kan åka land och rike kring för ”undersökande journalistik” eller finansiering av någon bok, som ska bevisa vad nu fansen än vill läsa för att deras åsikter ska kännas bekräftade, oavsett vad riktig forskning än säger.
Hur jag än ser det, så är det en form av lön dessa får, och i vissa fall högre vad många heltidsarbetande skattebetalare har.
Och det är klart, får man pengar på kontot genom ett telefonnummer utan redovisningsskyldighet och inte tänker skatta för detta, borde det kanske inte vara läge att klaga på olika gruppers brottslighet, bristande samhällsengagemang eller annat, men självkritik ingår absolut inte i konceptet.

Så visst blir jag tillfredsställd att skattemyndigheterna tänker kräva in skatt på detta svartarbete. Jag vill inte skriva skadeglad, för det är jag inte, för i ett fungerande samhälle krävs att alla gör sin insats, eller åtminstone försöker efter förmåga.

Så, så småningom ser jag fram emot kränkta inlägg hur dessa opportunister ”straffats” för att de inte har ”PK”-åsikter och en bunt människor kommer roa sig med diverse mer eller mindre korkade konspirationsteorier. Fast de kanske skulle nöja sig med ett uppfriskande ärligt: ”Va’ fan, får man inte längre jobba svart i det här djävla landet?”

Och jo, då kanske det finns utrymme för lite skadeglädje, jag är trots allt inte mer än människa ...

Gustav avgår, jaha, och ..?

Sverige  

Den tråkiga verkligheten!


Nu har spekulationerna riktigt kommit igång varför Gustav Fridolin slutar som språkrör.

Han hade ställt sin plats till förfogande samtidigt som Åsa Romson, men övertalades att stanna kvar. Redan då spreds påståenden att Åsa ”offrades” och att språkrören ska egentligen bytas ut samtidigt, men att det gjordes undantag för det manliga språkröret.
Åsa slutade för att pressen blivit för jobbig, hon hade varit en duktig miljöminister och gjorde underverk i Paris när klimatavtalet slöts, men en folklig och politisk motvilja att uppskatta för det hon gjorde bra, och överdrivna reaktioner mot en ibland bristande förmåga att kommunicera på ett sätt som alla förstod, blev för mycket. Men det var ett eget val, och inget som Gustav var inblandad i, mer än som stöd till henne oavsett valen hon fattade. Och det har aldrig varit princip att byta bägge samtidigt, ibland det gjorts, ibland inte.


Och nu när Gustav ska lägga av, så gissas det hej vilt.

Måste erkänna, att personligen är jag förvånad när ledarskribenter gissar att det är ett resultat av ett dåligt val, att det är något som kommit utav massiv intern kritik eller för att öppna för mer samarbete med Allianspartierna.

Nu hade Gustav sagt redan i vintras före valåret, att han bara skulle vara kvar över valet för att ge en viss ”stabilitet”. Jag måste erkänna att jag var förvånad genom valrörelsen att hans kommande avgång aldrig nämndes, och lika förvånad nu med ledarskribenternas spekulationer om orsak. Om detta var ”hastigt beslut” och annat, så är det märkligt om ”hastigt” ska gälla 1,5 år. Om det var en hemlighet, så var den uselt dold, däremot verkar den snarast blivit ignorerad av de som inte ville tala om detta.

Nu är det ju givetvis en ledarskribents uppgift att skapa intresse för det man skriver, och en viss alternativ tolkning av vad ”sanning” innebär har man vant sig vid, men därifrån till att visa genuin okunskap om saker förvånar mig, i synnerhet när en del har som yrke att veta saker för att ha en åsikt om det.

Så ibland är tillvaron så trist, att den enkla sanningen är det som gäller, Gustav Fridolin hade aviserat redan långt före valet att han skulle sluta för att ägna sig åt familj och en lugnare tillvaro, gärna fortsätta undervisa igen, och bereda tid och utrymme för sin efterträdare att vara inarbetad inför valet 2022.

Men visst, anser man att roliga lögner är skojigare än trista och ganska vardagliga sanningar, så är det snarast en tecken hur världen fungerar idag, där man måste skrika hela tiden för att höras.

Och att Miljöpartiet lyckats göra att regeringen gjort de största satsningarna på miljön någonsin, och framgångsrikt pådrivande i många frågor i EU-parlamentet samt stora insatser i Parisavtalets skapande är inget som belönat sig.

Fast jag måste erkänna att kommunikation långt ifrån är partiets paradgren, när det tar sådär 10 månader att få folk att förstå att världens sämst dolda hemlighet faktiskt var sann …

Regeringsbildande, det ska inte vara lätt!

Sverige  

Nu har Moderaterna gett upp att bilda regering.

Och det kryllar av folk som är upprörda, de som kletar ihop Alliansen till ett sorts enpartitänkande, nu lite förstärkt med ett högerpopulistparti (som säkert går att kontrollera på något sätt, kanske ...).

Fast Alliansen var en Tulipanaros, lätt att säga, svår att göra!
Att mixa fyra partier, som socialkonservativa Moderaterna, konservativa Kristdemokraterna med socialliberala Folkpartiet (Liberalerna) och (Ny)liberala, men pragmatiska, Centerpartiet hänger till stor del ihop med individerna som ledde partierna.
Reinfeldt ledde moderaterna som förvandlades till ett mer nyliberalt parti, och detta gick bra i ett parti, vant vid toppstyrning och ovant vid framgång. Hägglund hade KD:s kristna tradition att värna de svaga, flyktingar och annat, och prioriterade detta framför frågor som saknade utrymme för framgång, som abortfrågan och homosexuellas juridiska status. Alltså närmade sig de konservativa de liberala. Att Alliansen förlorade 2014 hängde mest ihop att regeringar får stryk, folkrörelsen ”Missnöjesgnäll” hade fått ökat utrymme, förstärkt genom påverkan utav krafter (Svenska och andra, som inte är "Sverigevänliga") och det var ganska uppenbart att Alliansregeringen var regeringstrött.

Och är man intresserad av politik och inte är infekterad med automatiskt politikerförakt (d v s inte gillar vad 40-50 000 personer ägnar sig åt på sin fritid), så var det ganska uppenbart att Alliansen är döende.

Och idag har den Moderata motreaktionen mot Reinfeldts styre gjort Moderaterna mer konservativa än innan han blev partiledare, och dessutom är partiets verbala förnyelse direkt obehaglig när de lyfter fram Bali och kompani. Kristdemokraterna har även de ändrats till mer amerikansk kristen högerretorik och populism. Det är inte min uppgift att recensera andra partiers politiska förändring, men jag tycker däremot deras retorik har fått en hel del brister, mer säljande populistisk yta än ärligt engagemang för sin ideologi.

Nu har vi landat varför Alliansen var körd efter ett tag, det enkla faktum att Konservatism och Liberalism inte går ihop under normala förhållanden, de är för olika helt enkelt.

Så, någonstans skär det sig när det finns folk som skriker att L och C sviker Alliansen, när de håller vallöftet att inte regera på Sverigedemokraternas nåder. Att själva tanken på att vara beroende av ett parti, som redan 2015 ansåg att ansvar för Sverige kunde sammanfattas med ”Give them hell” borde räcka, men det gör det inte i de lättkränktas värld.

Men Sverige ligger i toppen av det mesta av undersökningar, företagande, miljö (till stor del genom MP f ö), sjukvård, levnadsstandard, ekonomi osv, och det hänger ihop med den politik som bidrog till att bygga upp landet, från första världskriget och framåt. Och den politiken baserades på Socialdemokrati, Socialliberalism och folkrörelsepartiet Centerpartiet. Givetvis har det funnits kloka människor hos både dåvarande högern och kommunisterna, men knappast mer än enstaka insatser.

Och nu har vi en bunt upprörda personer, i M, SD och KD som anser sig vara det bästa för Sverige. Och C och L vägrar ge utrymme för SD, och då indirekt de andra.

Och nu först kommer jag till vad det handlar om (Jo, det var lite transportsträcka), SD är mycket uttalade motståndare mot de Liberala idéerna, oavsett ifall det rör sig om Socialliberalism, eller (i min smak), betydligt obehagligare Nyliberalism.
SD vill föra en politik som är extremt osvensk, med föredömen från exempelvis Ungern och Polen, som jämfört med Sverige har haft en extremt kort demokrati och då styrts att starka högerkrafter. Bönderna var förtryckta och folkrörelserna som var bas för många av de svenska sederna vi har idag, fanns inte. SD vill alltså ändra Sverige i grunden, till en form av styre som landet aldrig varit i närheten av, och utan de svenska traditionerna eller framgångarna . Ibland har det i andra länder funnits ”goda” högeransatser, men vareviga gång har det efterhand förvandlats till de styrandes och deras ekonomiska bundsförvanters särintressen, och gått ut över vanliga Svenssons, eller vad fok hetat i länderna som drabbats.

Så till försvar för L och C, så är jag glad över att de inte sålde sin själ och uppfyllde sina vallöften att inte regera på SD:s villkor. Men å andra sidan, så förstår jag inte varför det kryllar av folk som anser att de skulle göra detta? Styra på ett partis villkor vars främsta syfte är att utrota liberalernas grundideologi? Hur fan resonerar man då?

Alltså, jag är inte ett dugg upprörd av alla dessa turer för att skapa en ny regering, det är ett krångel som alla förutsatte skulle ske, i det läge som skulle uppstå efter valet.

Jag inser förstås att i ett land där man ser offerkoftor som en basvara, inte vill acceptera att politiker vill driva politik för vad de tror på. Socialliberalism, Socialdemokrati, Socialism, Konservatism, Grön Ideologi osv. Nedvärderande uttryck som ”maktkåta” ger i det närmaste antidemokratiska vibbar, men de som säger sådant skulle nog inte gilla alternativen som skulle uppstå om partierna, (som ibland faktiskt käbblar småfånigt, erkännes), försvann.

Och det finns partier som ogillar att ge regeringsmakt till ett parti som verkar ha devisen: ”Give them hell”.

Men borde inte det ses som ett sundhetstecken?

Jens Lindell


Informationssekreterare för Miljöpartiet Östergötland.


Facebook:


Jens Lindell MP


 


Informationssekreterare för Miljöpartiet Östergötland. Suttit i Norrköpings kommunfullmäktige och varitr ersättare i Östergötlands Regionfullmäktige. Sitter i socialnämnden. Nämndeman i Förvaltningsrätten. Är intresserad av sociala frågor, sjukvård för de absolut mest utsatta i samhället. Aktiv i rättsfrågor och långsiktiga politiska lösningar.
Privat seriesamlare/älskare, modellbyggare, Macanvändare, Science Fiction-biten och gillar motorcyklar, i synnerhet italienska. Betraktar mig som en obotlig nörd med samhällsengagemang.

  • Mest lästa bloggar
Fotbollsbloggen
Mattias Geving (S)

Sportbloggar

Kultur- & nöje

Livsstil

Övrigt

Politiker

Frågor om våra bloggar?

Behöver du komma i kontakt med oss angående våra bloggar?
Mejla till bloggar@ostgotamedia.se