Logga in

Kvällspressens politiska reportrar?

Kan inte hjälpa det, men jag tycker det är väldigt störande att kvällspressens skandaljournalister anser sig vara riktmärke för den moral som ska gälla i Sverige.

Inte ens de gånger de har rätt...

Jaktlag

 

”Vildsvin? Nä, Juholt!”

 

 

Saker ni aldrig fick läsa

Östergötland  

 

Jaha, min sista blogg här, nu när NT ska lägga ned politikerbloggarna.

Lite trist.
Har inte alltid varit den flitigaste bloggaren, men det finns saker jag skulle gärna skriva om, kanske inte alltid intressant, men fördelen med bloggar är att man skriver saker man funderar på.

Skulle vilja skriva om hur C och L var större stöd för MP i förhandlingarna med S angående miljöfrågor än V. På det stora hela har nog V bättre miljöpolitik än de liberala partierna. Men i budgetförhandlingarna 2015-2018, så var V så säkra att MP skulle pressa på så mycket, så Vänsterpartiet struntade i att jobba för dessa frågor. De visste att de i alla fall kunde stoltsera med resultatet och kunde kräva andra saker.

Och det betalade sig, V blev ”bästa miljöparti” i undersökningar, för budgetkrav som MP jobbade häcken för, kunde V strunta i att argumentera för. Därmed inte sagt att allt V krävde för sin del var dåligt, men partiet tog kredd för allt ”bra”, men protesterade officiellt för ”dåliga saker” de faktiskt röstat för.

Hur C och L beter sig ska bli spännande!

Jag kan skriva hur jag som bloggare i början här för länge sedan, hotats och trakasserats i ökande omfattning, men sådant är principiellt inget man ska tala om, för det triggar andra idioter. Och det har inte blivit bättre, tvärtom, senaste valets facebooksidor som jag skött, kunde jag ta bort/blockera upp till ett tvåsiffrigt antal skribenter dagligen, alla med kopplingar till ytterkantshögern. Robotar, fakeprofiler och reguljära människor som uppmanats att trakassera politiska motståndare. Och eftersom jag skötte flera regionala sidor kunde jag notera att det fanns åtskilliga personer som inte bodde i länet som systematiskt trakasserade Miljöpartiets kommunala och personers sidor. Antar de gjorde samma sak över hala landet ...
Att hoten gått från misshandel till mordhot visar bara utvecklingen i samhället, och kontakterna med SÄPO och säkerhetsansvarig på olika ställen har aldrig varit så intensiv.

Jag kunde skriva om hur SD under 2014-2018 i länets 13 kommuner och i regionen bara klarat av det viktigaste i politiska verksamheten, nämligen budgeten (Där man talar om vad man vill och hur man betalar för detta) i EN (1) kommun alla fyra åren. SD har i vissa kommuner fått partistöd och arvoden i 12 år utan att göra en basfunktion, budgeten, en enda gång!

Interna bråk, styrning från SD-riks har krävts och till och med polisanmälningar skddet förra mandatperioder. Men icke. Och jag kan inte skriva att jag faktiskt pratat med åtskilliga Sverigedemokrater och bemött och bemötts med respekt och vänlighet. Innerst inne är vi alla människor, även om vissa har lite mer fel än andra (Jo, det är ironi) och jag fikar gärna med politiska motståndare.

 

Jag skulle kommenterat inför EU-parlamentsvalet, hur enkätundersökningar visat ett förväntat ökat stöd för SD. Och då givetvis hur SD systematiskt röstat emot alla sanktioner mot Ryssland för sitt pågående anfallskrig mot Ukraina.
Hur partiet utåt sett förnekar starka sympatier för Ryssland, så har de svårt att ta öppet avstånd från landets politik och i EU-parlamentet försöker hjälpa vårt mäktiga grannland med sin passiva aggression gentemot Sverige. SD:s beundran för de före detta kommuniststaterna som återgår till gamla ovanor med kvävd press, förtyck mot minoriteter, politiskt styrda domare och öppen rasism känns inte bra, för oss som lever i ett land som tillhör världens bästa när det kommer till demokrati, pressfrihet, levnadsstandard, miljösatsningar, företagsamhet och så vidare. Självklart är det lätt att klaga på de brister som uppstår i alla länder, men att utnyttja detta för att splittra landet, inte för att komma med lösningar gör en fundersam vems ärenden vissa prioriterar.

Och nog kan jag tala om, hur Miljöpartiet, som styrde i 19 utav 21 landsting och regioner samt en drös kommuner trodde sig vara beredda att regera med ett parti som anser sig vara det primärt statsbärande, hur smärtsamt uppvaknandet blev. Att gå från litet oppositionsparti, till ett svagt regeringsparti var ingen rolig resa. Politiska motståndare, ledarskribenter, lobbygrupper och sociala medier såg direkt var regeringens svaga länk var. Verbala grodor och misstag är en sak, men motståndares överdrifter, missförstånd, avsiktliga misstolkningar och inte sällan direkta lögner är svårt att hantera, i synnerhet när ytterst få är intresserade av att lyssna. Om många påstår samma sak, då måste det väl vara sant, eller?


Blev inte bättre att samarbetet med S på regeringsnivå var något som sossarna inte gillade, de träffar avtal genom utdragna processer och motstånd (avtal de för övrigt brukar stå för när de väl landat), men ha en regeringspartner, det var inget de gillade alls. Ordet ”Solidaritet” som de gärna använder, var inget som praktiserades gärna när dreven kom igång, även när dessa baserade på rena lögner. Blev lite bättre efterhand, men men …

Kan hålla på med saker jag inte kommer skriva om här, men nope, fast roat mig med att läsa gamla inlägg, en del var ju nästan bra, och en del var ”mindre” bra!

 

De tre eller så som läser mig här, kan hitta mig på Facebook där jag är mindre mångordig, på ”jens Lindell mp”
https://www.facebook.com/jenslindellmp/

 

Välkomna, det har varit trevligt att vara här, men nu är det slut!

Lite bakgrundshistoria till dagens problem

Sverige  

Lite blandat om förutsättningarna för regering

 

Många har irrriterats över den långa regeringsprocessen.
Personligen har jag inget emot att det tar tid, det ingår i demokratin. Tyvärr har inte folk förstått att det komplicerade som sker, är ett sätt att hejda svaga regeringar och i praktiken skydda medborgarna.

Förunnat har man hört hur folk som röstat på Sverigedemokraterna pratat om ”mobbning” och ”odemokratiskt” med att SD inte får vara med och ”bestämma”. Givetvis får de med och bestämma, de har all rätt att rösta i riksdagen, motionera och göra utskottsarbete som alla andra.

Att man inte förhandlar med dom, har väl med att göra med att de ställer ultimata krav redan från början, och gillar de andra partierna inte dessa, finns det inget att förhandla om. Att SD dessutom är notoriskt opålitliga i riksdagen med ständiga inre konflikter bidrar inte heller på ett positivt sätt. I praktiken drabbas SD av att dom är ett enfrågeparti, med förmåga att säga populistiska saker i andra ämnen, men kan byta åsikt ganska snabbt och rösta emot vad de själva sagt till väljarna eller andra partier.

Men ovanstående är enbart en pusselbit.

Att S och MP förhandlat med C och L är bra. Blockpolitik är en sak, men man får minnas att Alliansen var en ”Tulipanaros”.

Bakgrunden var att efter 2002 års val så var S lite väl självsäkra på att få makt och visste att de kunde räkna med V, men behövde MP. De erbjöd, ”på nåder” några tjänstemän mot fyra års stöd i riksdagen! Givetvis nobbade MP, vara röstboskap mot liten ersättning är inte kul.
På motsvarande sida gjorde M ungefär samma sak mot de tre små borgerliga småpartierna, som blev lika sura och nobbade.
Dödläge, men då kom FP (nu L) till MP och föreslog en småpartiregering. MP var tveksam mot att ingå i en regering med KD, för deras inställning i abortfrågan och om homosexualitet. Men KD insåg att de i alla fall inte skulle vinna den segern, oavsett regering, och sa att de inte skulle driva de frågorna. De fyra partierna förhandlade med framgång, tills Centern hoppade av!

För de ville inte ge Miljöpartiet legitimitet, eftersom partierna har till viss del samma väljare ...

Det blev en S-regering 2002, men de borgerliga partierna med nya M-ledaren Reinfeldt förstod att även 2006 skulle samma sak upprepas om man inte gjorde något. Alltså samlades de fyra borgerliga partiledarna och började prata.
Och Alliansen föddes och regerade sig i åtta år.


Men man ska inte underskatta svårigheterna, ett socialliberalt parti som Folkpartiet (nu Liberalerna) är absolut ingen vän av konservativa krafter hos Moderaterna eller Kristdemokraterna. Centern som gammalt folkrörelseparti, (som då började gå åt mer marknadsliberalt håll), har i sin historia mer gemensamt med Socialdemokraterna än de andra.
Men saken löstes, Reinfeldt (M) målade betongbunkern ljusblå, Hägglund (KD) var pragmatisk och lyfte snarast de humanistiska delarna hos KD, skapat genom föregångaren Alf Svensson och Olofsson (C) och Björklund (FP) var trötta på att vara i opposition, och då var de värsta stöttestenarna borta. Så vi fick en borgerlig regering, på gott och ont (Det onda var mestadels utförsäljning, på alla tre nivåerna, av skattebetalarnas ägodelar såsom lägenheter, vårdcentraler, dagis, skolor och bolag, till groteska underpriser).

Fast alliansen, med dessa i grunden olika ideologier, hade ett ”bäst-före-datum”, förr eller senare måste man göra mer än att sänka skatter och sälja ut saker, och då tröt idéerna och Alliansen förlorade valet 2018.

Och Alliansen dödförklarades 2019, men den var redan död. Den styrdes av fyra olika partiledare som var pragmatiskt lagda och undvek de svåra politiska skiljaktigheterna. Kommunikatören Reinfeldt försvann som en avlöning och ersattes av en högermoderat som inte utmärkt sig på ett positivt sätt tidigare i sin karriär. Trevliga Hägglund (KD) ersattes av Ebba Busch Thor, som mer påminde om amerikanska högerkyrkor i sin retorik, med populism som maktmedel, än som hos de mer ”lagoma” svenska frikyrkorna vars medlemmar utgör grunden i partiet. Annie Lööf är uppenbart intelligent, men verkar vara en skapelse av Stureplanscentern, och man funderar på vad Fälldin skulle sagt idag. Björklund (FP/L) som är den enda kvar av gamla Alliansen, är som gammal mlitär en person som ”håller ställningarna” och inte flyttar sig i onödan. Och man måste minnas att M var större än de småpartierna tillsammans, så i speciella frågor krävde småpartierna hjälp av MP, när M ville förhandla med S. Ett exempel är migrationsfrågan som MP fått skit för efteråt, det var alltså småpartierna som ville ha det som blev med hjälp av MP, för moderaterna var splittrade i rksdagsgruppen i frågan, det var ett sätt för M-toppen att skylla på Miljöpartiet som egentligen bara hade marginell påverkan. Tyvärr fortsatte de borgerliga skylla på MP efteråt, för den politik den drev men efteråt inte ville stå för.

Man får nog köpa att Alliansen som fanns var ett ”one-night-stand” som man kan minnas med ett leende, men det var inte mer än så. För förutsättningarna för mera försvann. Liberala partier har ingen naturlig koppling med konservativa partier som flyttar sig högerut. Självklart fortsätter det finnas gemensamma frågor, så är det alltid, men man måste också förstå att högerpartiernas flirt med SD är ett rött skynke.

Då återvänder vi till utgångspunkten, ideologi.
Sverigedemokraterna avskyr Miljöpartiet som parti, och socialliberalismen som ideologi. Om M och KD vill ha stöd av de liberala partierna C och L, och i praktiken med SD, (som är L/C:s största fiende mer än mot S och V), så vore det direkt korkat för småpartierna att ge utrymme för högerpartierna.

Så därför såg Jimmie Åkesson ut som en mätt gräddstinn och belåten katt på presskonferensen.. Han älskar denna röra som partiet bidragit till, med att ställa en massa omöjliga krav på kommande regeringar, oavsett färg. Han inser givetvis att de liberala partierna kommer få stryk nästa val genom denna röra.

Lägg märke till att han dessutom uttryckte ett han ville skapa ett konservativt block, (inte borgerligt), där M och KD ska vara stödpartier till SD, så borde Moderaterna och kristdemokraterna fatta en sak, innan det är för sent:

Det är dumt att erbjuda förrätt till vargen som vill äta dom!

Budgetar och annat.

Sverige

Med en övergångsregerings budget måste man acceptera reglerna.
De får inte budgetera med rent politiska nysatsningar.
Så när Alliansen och SD avsatte regeringen, utan att ha pratat färdigt med varandra, så skapades det en hel del problem. Som att det inte skulle finnas någon vanlig regering, utan bara en övergångsregering.

 

Den avsatta regeringen ville satsa på sänkt skatt för pensionärer, satsningar på polisväsendet, mer pengar till försvaret och mer pengar till kommuner och landsting. Nödvändiga satsningar som inte kan göras nu. Med lite tur, går det kanske att hitta någon oprövad juridisk gråzon som kanske kan hjälpa lite, men man ska nog inte hoppas på för mycket.

Det är alltså inte politikerna som styr dagordningen, utan lagarna!
Politikerna har ställt till det med att de positionerat sig ganska hårt med ultimata krav och det finns minst ett parti som absolut vill ha nyval, för de anser sig kunna tjäna på detta och saboterar mer än gärna.
(Avdelning krav på regeringen, så är det intressant att vare sig C eller V, som anser sig jämbördiga med MP i miljö- och klimatfrågor, har inte ställt några tydliga krav i Miljö- eller klimatfrågor, eller ens vill ingå i regeringen. Samtidigt vill MP fortsätta sitta i regeringen för att de stora satsningar partiet drivit igenom ska kunna slutföras. Ord och handling är olika saker!)

Nå, nu har jag gjort vad jag som politisk bloggare förväntas göra, skrivit om den situation som är så vanlig i demokratier idag med populistpartier som ställer till det. Minns att alternativet är minskad demokrati. Och om man inte tycker det är ett problem rekommenderas historieböckerna, ett sorglig bortglömd avdelning när det finns ”alternativmedia”.

MEN, för att byta ämne, till något som bara tangerar inledningen. När det kommer till budgetar i riksdagen finns det ett parti som profilerat sig.

Ett parti som ogillar invandrare, bland annat för att ett fåtal av dessa uppvisar egenskaper vi inte gillar:
Som att alla inte har ett demokratiskt sinnelag (enligt nordisk tradition).

Att vissa inte anser att alla är lika mycket värda, beroende på religion, etnicitet med mera.

Och det finns en del som anser kvinnor har lägre status.


Att enligt svensk tradition ogilla detta måste kännas tryggt, hur enkelt som helst att protestera emot, saker som ska motarbetas helt enkelt, punkt.

Å så kommer man till den tråkiga verkligheten, riksdagsbudgeten.
Sverigedemokraterna vill minska biståndet med 11 miljarder.

De saker de vill ta bort är:
Projekt om demokratifrågor.

Projekt om mänskliga rättigheter.

Projekt om jämställdhet.


Nämnde jag något om partier som pratar om en sak, fast egentligen inte gör så mycket åt det när de har chansen?

En 90-årig mus, mer än en seriefigur?

Ankeborg

Musse Pigg 90 år!

En ikon som lever fortfarande.

Få idag förstår hur stor seriefiguren var. Självklart kan alla se den gigantiska miljardindustri som finns idag, som skapats genom Musses succé för länge sedan, men själva figuren som sådan var en gång enorm som karaktär och konstnärligt skapande.

När Disney valde att släppa den andra tillverkade Mussefilmen (Steamboat Willie) som en introduktion av figuren som ljudfilm var succén given. Efter depressionen plötsligt en obotligt optimistisk äventyrare, med skojiga skämt, hög intensitet, bra karaktärer i övrigt och med det absolut nyaste i teknik, ljud. Filmindustrin var en massunderhållning på ett helt annat sätt än idag, på ett sätt som är svårt att förstå när vi har smartphones och oändligt med alternativ.

Och tajmningen var perfekt på alla sätt. Det tog inte många år, innan denna lilla modiga och äventyrliga mus vunnit allas hjärtan, fattiga, rika, revolutionärer, diktatorer, alla hittade de egenskaper hos musen de beundrade, och om inte annat, var filmerna fyllda med dråplig humor. Under kriget, kunde man finna Disneyfigurer på jaktplan, på bägge sidor av kombatanterna, även neutrala Sverige hade Disneyfigurer på J22-plan.


Karaktärssortimentet utökades med andra figurer, hundar, ankor, höns och så vidare och Disneystudions kvalitetsrykte blev känt, en utmärkt introduktion till yrket, även om personalpolitiken hade periodvis rejäla brister.

Efter kriget var det inte längre kris, utan optimism och framtidstro som tog över, och Musse lugnade sig direkt, färre äventyr och mer problem med brorsönerna Teddi och Freddi, Långben fick stå för det roliga och Mimmi Pigg med sitt temperament fick vara föremål för den lätt hunsade Musens beundran. En återspegling av samhället som sådant, inga större utsvävningar av impulsiv karaktär, de äventyr Musse ägnade sig senare åt var av deckarkaraktär och då var han smart, uträknande och återhållsam i slagsmål, och man tänkte inte så mycket på polisarbete, utan det var nästan mer åt FBI eller CIA man lutade åt, en återspegling av kalla kriget.

Efter kalla krigets upphörande fanns bara en lätt vilsen mus, utan större personlig karaktär kvar. Amerikanska Disney var bara en skugga av sitt forna själv när det kom till Musse, utan man hittade de bästa serierna i sydeuropa, latinamerika eller i spelvärlden. I USA är det superhjältar som gäller, med komplicerade figurer, tillkrånglad verklighet men vars slutlösning oftast bestod i rejält med våld. Så Disney köpte Marvel för att garantera inkomster och Disney har ett säkert fuktat finger i luften att känna av trender.

 

Så Musse kan man roa sig med att skåda samhällsutvecklingen i USA (och världen), obotlig optimism under depressionen, kämpatakter under kriget, vardagsproblem under ekonomiska boomen, deckarinställning under kalla kriget och efteråt en lätt vilsenhet, när många egentligen har allt de kan begära, utom psykisk hälsa. Då fanns det plötsligt inget utrymme för en ganska vardaglig mus, utan då var det bättre med någon halvrubbad superhjälte som vinner segrar under möda, inte optimistiskt, men nödvändigtvis för hälsans skull.

Men idag har det skett något märkligt, en återgång till en äventyrlig optimistisk mus med spontanitet och enklare personlighet, en återgång till den mus som behövdes under depressionen när folk deppade ihop. En tecknad optimism i form av djävlar anamma och kämpatakter.

Och det är även det nog en återspegling av dagens värld, med de saker som lett till Brexit, Trump, hot mot liberala idéer om individens frihet, hatiska nättroll som påverkar politik och värderingar i hela världen, och det systematiska spridandet av lögner som påverkar folk, inte bara i Sverige, utan överallt där det finns etablerade demokratier med fri press och åsiktsfrihet.

Fast Musen idag är inget annat än en seriefigur, den kan inte ta den kampen, det är upp till oss andra.
Så gör livet enkelt, skaffa jubileums-Musseboken och se hur en tecknad mus med lite djävlaranamma kan ta upp kampen för vad han tror på. Och inte behöver man vältra sig i andra tankar som jag gör, skapare som Gottfredsson, Murry, Ferioli med flera håller ännu för lite njutning i soffan, kanske kompletterat med en liten godispåse med blandgodis och lite läskeblask?

Dags att betala skatt, för alla!

Internet  

Ibland tänker man på konstiga saker.

Som när man på sociala medier ser personer som är oppositionsbildare, som drivits så långt i sina åsikter för att tillfredsställa sina ”följare”, att de inte längre har någon trovärdighet hos sina gamla inkomstkällor.

Från att ha ett bekräftelsebehov, till att vara ekonomiskt beroende av människor är inte bra. Ska man vara krass, så är det enklare för rika personer att ha åsikter som är tillspetsade, för de, kan för det egna egots kickar, betala hyra och mat vilka tokerier de än hittar på, utan att behöva bry sig om konsekvenserna.
Men de ”oberoende journalister” som fiskar pengar i trollsjön, får inga inkomster av lagoma åsikter, för där är det ingen som bryr sig och är absolut inte villiga att betala för nyanser.

Och då tigger man donationer, för att för att kunna fortsätta det enda alternativet som återstår. ”Swish” har finansierat mycket av halvfakta, halvlögner eller inte sällan, åsikter väl förankrade i tomma luften!

Och då känner jag att jag blir fundersam. Hur man än vänder sig, så är tiggande av pengar en inkomst. Och vi pratar inte om att sitta med en filt och en begagnad kaffemugg utanför ICA, utan personer som kan åka land och rike kring för ”undersökande journalistik” eller finansiering av någon bok, som ska bevisa vad nu fansen än vill läsa för att deras åsikter ska kännas bekräftade, oavsett vad riktig forskning än säger.
Hur jag än ser det, så är det en form av lön dessa får, och i vissa fall högre vad många heltidsarbetande skattebetalare har.
Och det är klart, får man pengar på kontot genom ett telefonnummer utan redovisningsskyldighet och inte tänker skatta för detta, borde det kanske inte vara läge att klaga på olika gruppers brottslighet, bristande samhällsengagemang eller annat, men självkritik ingår absolut inte i konceptet.

Så visst blir jag tillfredsställd att skattemyndigheterna tänker kräva in skatt på detta svartarbete. Jag vill inte skriva skadeglad, för det är jag inte, för i ett fungerande samhälle krävs att alla gör sin insats, eller åtminstone försöker efter förmåga.

Så, så småningom ser jag fram emot kränkta inlägg hur dessa opportunister ”straffats” för att de inte har ”PK”-åsikter och en bunt människor kommer roa sig med diverse mer eller mindre korkade konspirationsteorier. Fast de kanske skulle nöja sig med ett uppfriskande ärligt: ”Va’ fan, får man inte längre jobba svart i det här djävla landet?”

Och jo, då kanske det finns utrymme för lite skadeglädje, jag är trots allt inte mer än människa ...

Jens Lindell


Informationssekreterare för Miljöpartiet Östergötland.


Facebook:


Jens Lindell MP


 


Informationssekreterare för Miljöpartiet Östergötland. Suttit i Norrköpings kommunfullmäktige och socialnämnd och fick inte ställa upp i omval genom partiets max tre mandatperiodersregel. Varit ersättare i Östergötlands Regionfullmäktige. Nämndeman i Förvaltningsrätten, tidigare Kammarrätt och Tingsrätt. Är intresserad av sociala frågor, sjukvård för de absolut mest utsatta i samhället. Aktiv i rättsfrågor och långsiktiga politiska lösningar.
Privat seriesamlare/älskare, modellbyggare, Macanvändare, Science Fiction-biten och gillar motorcyklar, i synnerhet italienska. Betraktar mig som en obotlig nörd med samhällsengagemang.

Bloggar

Sportbloggar