Logga in
Logga ut
Dödat en person i Afghanistan - beviljas ... Juristbloggen Juristbloggen
Vädersponsor:

Johan Levin

Juristbloggen

Bloggen kretsar kring rättsliga ämnen i allmänhet och i synnerhet rättsliga avgörande. Bloggen är privat och har ingen direkt relation till mitt arbete eller tidningen (annat än om ni vill kräva mig på skadestånd, då kommer jag hänvisa till tryckfriheten).

Banken ansvarig vid BankID-bedrägeri

Norrköping Fråga om kontohavarens ansvar för transaktioner som utförts av bedragare. Kontohavaren blev uppringd av någon som utgav sig för att arbeta på banken. Kontohavarna har lurats att legitimera sig genom sitt Mobila BankID. Till följd av detta har bedragarna kunnat föra bort pengar.

I sin anmälan till nämnden uppgav LH följande. Hon blev uppringd av en person vid namn Daniel som uppgav att han arbetade på banken. Han förklarade att hennes konto hade blivit kapat och uppmanade henne därför att logga in på sitt Mobila BankID för att spärra kontot och förhindra ytterligare kapningsförsök, vilket hon gjorde två gånger. Hon kontrollringde till banken strax efter samtalet med Daniel och fick då veta att hon blivit utsatt för bedrägeri. – Hon använder inte BankID för att logga in på internetbanken, utan använder det som identifieringsmetod i arbetssammanhang. Hon har inte heller sådana tekniska kunskaper som behövs för att förstå vad appen har för funktioner. I en pressad situation som denna var hennes agerande fullt naturligt. Det är inte någon ursäkt från bankens sida att man har gått ut med information i media och varnat kunder för bedragare. Det är uppenbart att banken har säkerhetsbrister.

Allmänna reklamationsnämnden, i utökad sammansättning, gjorde följande bedömning.

Är lagen om obehöriga transaktioner med betalningsinstrument tillämplig?

Lagen om obehöriga transaktioner med betalningsinstrument gäller kontohavares ansvar för belopp som belastar ett konto på grund av en obehörig transaktion med ett betalningsinstrument (1 §). Ett betalningsinstrument kan vara ett kontokort eller något annat personligt instrument eller en personlig rutin som används för att elektroniskt initiera en betalningstransaktion (2 § 1). Av lagens förarbeten framgår att ett BankID är ett sådant betalningsinstrument (se prop. 2009/10:122 s. 24). En obehörig transaktion är en transaktion som genomförs utan samtycke från kontohavaren eller någon annan som enligt kontoavtalet är behörig att använda betalningsinstrumentet (2 § 2). Parterna är överens om att LH blev kontaktad av en bedragare som genom användning av Mobilt BankID och Swish lyckades föra över 45 000 kr från hennes konto. Nämnden konstaterar att LH inte godkände Swish-överföringen och alltså inte samtyckte till transaktionen. Det är därför fråga om en obehörig transaktion i lagens mening.

När ansvarar kontohavaren för en obehörig transaktion?

En kontohavare är skyldig att skydda sin personliga kod och vid vetskap om att betalningsinstrumentet kommit bort eller använts obehörigen snarast anmäla detta till betaltjänstleverantören samt i övrigt följa de villkor som enligt kontoavtalet gäller för användning av betalningsinstrumentet (4 §). Om en obehörig transaktion kunnat genomföras på grund av att kontohavaren genom grov oaktsamhet åsidosatt sina skyldigheter enligt 4 §, ansvarar kontohavaren för beloppet. Om kontohavaren är konsument är ansvaret begränsat till 12 000 kr. Har kontohavaren handlat särskilt klandervärt ansvarar denne dock för hela beloppet (6 §).

Enligt lagens förarbeten tar bestämmelserna om grov oaktsamhet sikte på situationer då kontohavaren har varit obetänksam på ett sätt som inte kan ursäktas. Vid bedömningen ska särskild hänsyn tas till arten av de personliga säkerhetsanordningar som hör till ett betalningsinstrument och till de omständigheter under vilka det förlorades, stals eller missbrukades. En samlad bedömning får göras utifrån den miljö och situation kontohavaren befunnit sig i samt hans eller hennes möjlighet att skydda sig mot en obehörig transaktion. Det måste också tas hänsyn till om kontohavaren är en konsument. Personliga omständigheter kan ha betydelse för bedömningen, t.ex. kontohavarens ålder (se prop. 2009/10:122 s. 17 och 27 f.).

Om kontohavaren varit grovt oaktsam, ska ställning tas till om hen kan anses ha handlat särskilt klandervärt. Enligt förarbetena kan så vara fallet om kontohavaren har agerat så klandervärt i förhållande till betaltjänstleverantören att det skulle vara stötande att denne behöver stå för någon del av den obehöriga transaktionen. Det ska närmast röra sig om fall där kontohavaren genom sitt handlande får anses ha varit likgiltig till risken för obehöriga transaktioner. Som exempel nämns att kontohavaren – trots villkoren – lämnar ett kontokort lättillgängligt och obevakat under en lång tid på en badstrand med mycket folk, i ett omklädningsrum eller i en garderob på en restaurang, eller att kontohavaren lämnar ifrån sig kortet på en nattklubb för löpande debiteringar under en lång tid (se prop. 2009/2010:122 s. 29).

Nämnden har i tidigare avgöranden ansett att konsumenter har agerat särskilt klandervärt när de, efter att ha blivit kontaktade på Facebook, har lämnat ut koder från sin bankdosa (ARN 2013-04700) eller har loggat in på sin internetbank med användande av sitt Mobila BankID (ARN 2017-02060). 

Avtalsvillkoren

Av bankens allmänna villkor för Mobilt BankID framgår att Mobilt BankID är att betrakta som en värdehandling och därför ska förvaras och hanteras på ett betryggande sätt (p. 4). I villkoren anges också att innehavaren står risken om någon obehörig använt Mobilt BankID (p. 4) samt att innehavaren ansvarar för alla förpliktelser som uppkommer som en följd av att Mobilt BankID används (p. 6). I det avseendet lägger villkoren alltså ett större ansvar på kontohavaren än vad som anges i lagen om obehöriga transaktioner med betalningsinstrument. Nämnden konstaterar att avtalsvillkor som i jämförelse med bestämmelserna i lagen är till nackdel för en konsument är utan verkan mot honom eller henne (3 §). Nämnda villkor ska därför lämnas utan avseende.

Nämndens bedömning

Det konstateras att en bedragare förmådde kontohavaren LH att använda sitt Mobila BankID till att identifiera sig/signera mot banken två gånger. Därigenom kunde bedragaren logga in på hennes internetbank och skapa ett nytt Mobilt BankID. Bedragaren skapade därefter ett Swish-konto, bytte telefonnummer för Swish och förde över 45 000 kr från LH:s konto via Swish.

Frågan är om LH:s agerande har inneburit att hon varit grovt oaktsam i lagens mening. Nämnden konstaterar att LH identifierade sig mot banken med hjälp av sitt Mobila BankID efter att ha blivit uppringd av en okänd person från ett skyddat telefonnummer. Nämnden anser att LH därmed inte hanterat sitt Mobila BankID på ett betryggande sätt i enlighet med avtalsvillkoren för Mobilt BankID. Nämnden anser, vid en sammantagen bedömning av omständigheterna i ärendet, att LH agerat på ett sätt som varit grovt oaktsamt. Hon ska därför enligt 6 § lagen om obehöriga transaktioner med betalningsinstrument i vart fall ansvara för förlusten till ett belopp om 12 000 kr.

Om LH dessutom ska anses ha agerat särskilt klandervärt ska hon ansvara för hela beloppet. Nämnden konstaterar att LH blev utsatt för ett förslaget bedrägeri. Hon trodde att hon pratade med banken och hon befann sig i en pressad situation. Hon trodde sig inte göra något annat än att identifiera sig mot banken med hjälp av sitt Mobila BankID. Det saknas utredning om vilken information som visades för LH i displayen när hon använde sitt Mobila BankID. Hon lämnade inte ut några koder till bedragaren. Nämnden konstaterar också att det inte finns någon möjlighet för konsumenterna att styra över bankernas säkerhetslösningar. Oavsett bankens varningar för bedrägerier, står det klart att LH som konsument inte förstod att hennes användning av BankID:t kunde få så långtgående konsekvenser. Nämnden bedömer att LH:s agerande inte har inneburit att hon var likgiltig inför risken för obehöriga transaktioner.

Nämnden anser att hon inte heller agerat på något annat sätt som medför att hon ska anses ha varit särskilt klandervärd. Banken ska därför ersätta LH för det obehöriga uttaget, med avdrag för 12 000 kr.

 

Dödat en person i Afghanistan - beviljas asyl

Norrköping

En 25-årig man sökte asyl med motiveringen att han är hotad efter att ha dödat sin kusin i samband med ett bråk om släktens mark i Afghanistan. Migrationsverket sa nej och beslutade om utvisning. Nu har Migrationsdomstolen rivit upp beslutet – och bestämt att mannen och hans familj ska få permanent uppehållstillstånd och anförde:

Migrationsverket har gjort gållande att NN ska uteslutas från att anses som alternativt skydds behövande, med anledning av att han begått ett grovt brott och erkänt att han dödat en annan person.

Det är Migrationsverket som har bevisbördan för att visa att det finns synnerlig anledning att anta en utlänning har begått sådant grovt brott som utgör grund för uteslutande enligt 4 kap. 2 c § första stycket 2 utlänningslagen. De faktorer som bör beaktas vid bedömningen av om ett brott är grovt är typ av gärning, faktisk skada som tillfogats, form av förfarande vid åtal, form av påföljd och om de flesta jurisdiktioner skulle betrakta gärningen som ett allvarligt brott. Mord, våldtäkt och väpnat rån betecknas utan tvekan som allvarliga brott (jfr MIG 2014:24).

Migrationsdomstolen bedömer att det inte finns synnerlig anledning att anta att NN har gjort sig skyldig till ett grovt brott. Domstolen beaktar i bedömningen följande omständigheter.

NN har erkänt att han brukat våld på ett sådant sätt, som resulterat i döden för en farbrors son i samband ett slagsmål med mannen och två andra personer. Han har uppgett att han tog den sten han använt som tillhygge för att försvara sig och att han inte hade avsikt att skada någon. Han anför att han inte gjort sig skyldig till brott utan har endast handlat i nödvärn. Någon nödvärnsexcess har inte förekommit. Även om det ligger i sakens natur att någon objektiv beskrivning av händelseförloppet inte går att uppbringa och därmed vissa oklarheter föreligger anser domstolen att Migrationsverket inte har uppfyllt sin bevisbörda att visa att det finns synnerlig anledning att anta NN har begått brott som utgör grund för uteslutande enligt 4 kap. 2 c § utlänningslagen. Därmed saknas anledning att utesluta NN med anledning av att han orsakat sin farbrors sons död.

 

 

 

 

 

"Ouppnåeliga krav" från kontrollerande föräldrar

Norrköping Nämnden ansöker nu om att N ska beredas vård med stöd av 2 § LVU samt yrkar att en dom ska gälla omedelbart.

Nämnden anför i huvudsak följande. N har bl.a. berättat att hon vid några tillfällen blivit utsatt för våld. Hon har även berättat att hon har blivit kallad kränkande ord hemma. Skolan har tidigare rapporterat att N har ett självskadebeteende. Föräldrarna ställer ouppnåeliga krav på Nora. Hon ställs inför svåra valsituationer och har orimliga förväntningar på sig. Hon hämmas från att ta sig in på arbetsmarknaden och har fått sin skolsituation försvårad. Dessutom känner hon sig exkluderad i hemmet. Sammantaget är föräldrarna extremt kontrollerande, vilket inte är adekvat i förhållande till N:s ålder och mognad. N har inte tillgång till egen hemnyckel, bankkort eller ID-kort. N har inte heller tillgång till den dator som finns hemma eller till internet, vilket gör att hon måste göra allt skolarbete i skolan eller hos en kompis.

Vårdnadshavaren och styvpappan har inte bedömts mottagliga för det stöd som har beviljats. N önskar inte stöd i hemmet utan vill placeras utanför hemmet. Hennes hälsa och utveckling riskerar att allvarligt skadas i den miljö och de relationer som nu föreligger. Hon är i behov av en placering utanför hemmet. Vårdnadshavarens/mammans samtycke bedöms inte som tillförlitligt, utan som vacklande. Behövlig vård måste ske enligt LVU.

Förvaltningsrätten anförde.

I målet är alla parter inte eniga kring delar av det som kommer fram i socialtjänstens utredning och kring vad som hänt vid specifika tillfällen. Förvaltningsrätten kan och ska inte fastställa exakt vad som hänt, men ska grunda sin bedömning mot bakgrund av allt som kommit fram i målet.

Frågan som förvaltningsrätten ska ta ställning till är om det finns förutsättningar för att bereda N vård enligt 2 § LVU.

Förvaltningsrätten ifrågasätter inte att mamman i grund och botten vill Ns bästa. Utredningen i målet stödjer dock att N har kontrollerats och behandlats på ett hårt och ofördelaktigt sätt, inte minst av hennes styvpappa. Av den medicinska utredningen i målet framgår inte att det förekommit fysiskt våld mot N. I vilken utsträckning det förekommit sådant våld framstår som osäkert. Vad som dock framstår som uppenbart är att N befinner sig i en miljö som åtminstone psykiskt är mycket påfrestande för henne, där hon utsätts för beskyllningar och orimliga krav. Förvaltningsrätten har ingen anledning att ifrågasätta Ns upplevelser som exkluderad i familjen och ser allvarligt på att ett barn hyser sådana känslor i sitt eget hem. Det är tydligt att hela situationen nu är så konfliktfylld att N inte mår bra av att befinna sig hemma. Vidare anser förvaltningsrätten att mamman uppvisar en viss frånskyllande attityd och att hon inte fullt ut inser sina egna tillkortakommanden när det kommer till att tillgodose Ns behov.

Sammantaget bedömer förvaltningsrätten att det föreligger sådana omsorgsbrister och hemförhållanden som avses i 2 § LVU och att dessa brister och förhållanden är av sådan art och omfattning att det finns en påtaglig risk för att Ns hälsa och utveckling skadas. I enlighet med föreslagen vårdplan anser förvaltningsrätten att behövlig vård endast kan säkerställas genom placering utanför det egna hemmet.

Kammarrätten anförde.

Kammarrätten gör samma bedömning som förvaltningsrätten, att det på grund av brister i omsorgen finns en påtaglig risk för att Ns hälsa och utveckling skadas. Hon behöver därför vård utanför hemmet. Till sådan vård finns inget samtycke från mamman, varför tvångsvård är nödvändig. Överklagandet ska därmed avslås.

 

 

"Tyst överenskommelse" tillräckligt för dold samäganderätt till fd sambos fastighet

Norrköping Maria och Ulf har levt i ett samboförhållande.

De köpte år 2005 fastigheten. Där fanns bland annat två bostadshus med olika adresser. De bosatte sig i bostadshuset. Han är näringsidkare och äger en hyresfastighet. Inför fastighetsköpet hade han och Maria fått rådet att utelämna honom som formell köpare. Rådgivaren, tillika säljarens make, hade själv varit näringsidkare men hamnat på obestånd vilket riskerat hans och hustruns bostadshus. Denne ville skydda dem från ett liknande scenario. De lydde rådet, och endast Maria kom att upptas som formell köpare av fastigheten. Paret bodde i huset i sju år. De separerade år 2012. Maria stannade i huset medan han flyttade till det andra huset. De bor fortfarande kvar i husen och har idag ingått nya förhållanden.

Tingsrätten anförde.

Sammantaget finner tingsrätten att omständigheterna vid köpet har varit sådana att det får anses ha funnits en tyst överenskommelse om gemensamt ägande. Vad Maria anfört om parternas agerande efter separationen är inte tillräckligt för att motbevisa påståendet om dold samäganderätt. 

Hovrättens bedömning.

Eftersom fastigheten har köpts för gemensamt bruk och i syfte att fungera som parternas gemensamma bostad och då Ulf bidragit till köpet får det i enlighet med praxis och som tingsrätten anfört, presumeras att avsikten var att fastigheten skulle ägas gemensamt. Det ankommer på Maria att med sin bevisning bryta den presumtionen. Hovrätten instämmer i tingsrättens värdering av Marias bevis med följande tillägg. NN har under ed berättat att Ulf till honom vid flera tillfällen ska ha sagt att han inte ägde något på fastigheten och att han av den anledningen inte ville lägga ned några pengar på gården. Uppgifterna från NN ska beaktas med viss försiktighet då han numera är Marias sambo. Dessutom är de uppgifter som Ulf ska ha lämnat till NN uttalade i tiden efter parternas separation. NN:s uppgifter ger därför endast ett mycket svagt stöd för Marias påstående om hur avsiktsförhållandet såg ut vid köpet.

Som tingsrätten redovisat har Ulf åberopat bevisning som med viss styrka talar för att parterna vid tidpunkten för fastighetsförvärvet var överens om ett gemensamt ägande. Detta gäller inte minst vittnesuppgifterna från NN2 och NN3. Maria har i hovrätten framhållit att den konflikt som finns mellan NN2 och NN3 å den ena sidan och Marias far K å den andra, minskar bevisvärdet av deras utsagor. Även med beaktande av denna konflikt utgör vittnesmålen enligt hovrättens mening ett relativt starkt stöd för att parterna faktiskt var överens om ett gemensamt ägande. Ulfs bevisning i denna del är inte så stark att en sådan partsavsikt kan anses styrkt, men hans motbevisning ökar kravet på den bevisning som Maria måste prestera för att bryta presumtionen om gemensamt ägande.

Sammantaget finner hovrätten, i likhet med tingsrätten, att Maria inte förmått bryta presumtionen om gemensamt ägande. Tingsrättens dom ska därför fastställas.

Kommentar: För att dold samäganderätt ska föreligga krävs att tre kumulativa kriterier är uppfyllda:

1) en egendom är förvärvad i ena sambons eller makens namn för det gemensamma bruket,

2) den andra sambon eller maken har bidragit ekonomiskt vid förvärvet samt

3) att det ekonomiska bidraget har syftat till en önskan om att bli delägare och den förvärvande sambon eller maken har insett denna önskan.

Barn får heta Money Penny

Norrköping Skatteverket avslog genom det överklagande beslutet Ms ansökan om att deras barn ska förvärva förnamnen Money och Penny och angav som skäl för beslutet i huvudsak följande. Namnet Money är olämpligt då namnet betyder pengar och därför inte kan betraktas som ett namn enligt svenskt namnskick.

Förvaltningsrätten anförde (i vilket även kammarräten instämde i efter överklagande).

Till skillnad från Skatteverket anser förvaltningsrätten att namnet Money inte är olämpligt på grund att det på svenska betyder pengar. Stavningen är inte direkt främmande samtidigt som ordet som sådant inte kan anses avvika påtagligt från svenskans språkliga normer. Några övriga skäl till att Money skulle vara olämpligt som förnamn finns enligt förvaltningsrätten inte. Mot bakgrund av detta anser förvaltningsrätten att Money inte skulle vara olämpligt som förnamn. Överklagandet ska därför bifallas.

Kommentar: Den nu gällande lagen om personnamn trädde i kraft den 1 juli 2017 och ersatte då 1982 års namnlag. I den tidigare gällande namnlagen angavs att namn som uppenbarligen inte var lämpliga som förnamn inte fick godkännas. Kravet på uppenbarhet överfördes inte till den nya lagen. Enligt förvaltningsrätten tyder dock uttalanden i förarbetena inte på att denna förändring skulle innebära någon omfattande skillnad i hur regeln ska tillämpas. Detta eftersom regeringen i förarbetena, vid upprepade tillfällen, betonar individens rätt att själv välja sitt eget namn och att ändringen snarare är avsedd att möjliggöra en reell granskning av namnets lämplighet och som ett led i den språkliga granskningen. Utöver detta anges att rättspraxis som utvecklats på området är tillåtande och har utvecklats i takt med samhället i övrigt. Av förarbetena till bestämmelsen framgår vidare att bestämmelsen främst syftar på namn av mer påtaglig efternamnskaraktär. 

 

 

Frias från bidragsbrott efter språkförbistring

Norrköping I målet är utrett att P, efter ansökan vari han förklarade att han stod till arbetsmarknadens förfogande, uppburit ersättning från arbetslöshetskassa under tid då han vistades utanför rikets gränser. Av 3 § lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring framgår att rätt till ersättning har endast personer som i Sverige uppfyller ersättningsvillkoren enligt nyssnämnda lag, med vissa undantag som framgår av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004. P har inte påstått att han rest utomlands för någon anställningsintervju. Han har således inte varit berättigad till ersättning från arbetslöshetskassa.

Hovrätten anförde.

Frågan i målet är om P, som åklagaren påstått, har handlat med uppsåt, dvs. om han insett att han inte varit berättigad till ersättning eller i vart fall insett risken härför. Det finns enligt hovrättens mening inte anledning att misstro P när han berättar att han inte var klar över hur regelverket var beskaffat och att han därför tog hjälp av sin f.d. hustru, som vistats i Sverige i drygt 20 år, när han skulle fylla i ansökan och att han inte heller reflekterade över vad som avsågs med att ”stå till arbetsmarknadens förfogande”. Hans agerande har enligt hovrättens mening varit vårdslöst. Det är således inte visat att han agerat med uppsåt, jfr rättsfallet NJA 2013 s. 369. Åtalet ska därför ogillas. 

Kommentar: När det gäller aktsamhetskravet framhålls i förarbetena till bidragsbrottslagen att det rent allmänt bör kunna krävas att en förmånstagare i samband med en ansökan eller utbetalning så långt möjligt tar del av information som lämnas och kontaktar en handläggare om det är något som förmånstagaren inte förstår eller som ter sig oklart. Trots det upplysnings- och utredningskrav som myndigheterna har, måste utgångspunkten vara att den enskilde förmånstagaren tar ansvar för att de uppgifter som lämnas är korrekta. (Se prop. 2006/07:80 s. 49 f.).

Gör: jurist


Födelseår: 1970



Började skriva för juristbloggen: September 2013


Gillar: kreativitet, måttfullhet och juridisk visdom.

Juridikens uppgifter: att styra samhällsutvecklingen, att fördela gåvor och bördor, att säkra förväntningar, att lösa konflikter och att markera värderingar. Det åvilar juristen ett särskilt ansvar att på ett begripligt och övertygande sätt föra ut och synliggöra de argument som ligger bakom avvägningar i lagstiftningen och avgöranden i enskilda fall.

Sportbloggar

Kultur- & nöje

Livsstil

Övrigt

Politiker

Frågor om våra bloggar?

Behöver du komma i kontakt med oss angående våra bloggar?
Mejla till bloggar@ostgotamedia.se