Logga in
Logga ut

Johan Levin

Juristbloggen

Bloggen kretsar kring rättsliga ämnen i allmänhet och i synnerhet rättsliga avgörande. Bloggen är privat och har ingen direkt relation till mitt arbete eller tidningen (annat än om ni vill kräva mig på skadestånd, då kommer jag hänvisa till tryckfriheten).

Banken ansvarig vid BankID-bedrägeri

Norrköping Fråga om kontohavarens ansvar för transaktioner som utförts av bedragare. Kontohavaren blev uppringd av någon som utgav sig för att arbeta på banken. Kontohavarna har lurats att legitimera sig genom sitt Mobila BankID. Till följd av detta har bedragarna kunnat föra bort pengar.

I sin anmälan till nämnden uppgav LH följande. Hon blev uppringd av en person vid namn Daniel som uppgav att han arbetade på banken. Han förklarade att hennes konto hade blivit kapat och uppmanade henne därför att logga in på sitt Mobila BankID för att spärra kontot och förhindra ytterligare kapningsförsök, vilket hon gjorde två gånger. Hon kontrollringde till banken strax efter samtalet med Daniel och fick då veta att hon blivit utsatt för bedrägeri. – Hon använder inte BankID för att logga in på internetbanken, utan använder det som identifieringsmetod i arbetssammanhang. Hon har inte heller sådana tekniska kunskaper som behövs för att förstå vad appen har för funktioner. I en pressad situation som denna var hennes agerande fullt naturligt. Det är inte någon ursäkt från bankens sida att man har gått ut med information i media och varnat kunder för bedragare. Det är uppenbart att banken har säkerhetsbrister.

Allmänna reklamationsnämnden, i utökad sammansättning, gjorde följande bedömning.

Är lagen om obehöriga transaktioner med betalningsinstrument tillämplig?

Lagen om obehöriga transaktioner med betalningsinstrument gäller kontohavares ansvar för belopp som belastar ett konto på grund av en obehörig transaktion med ett betalningsinstrument (1 §). Ett betalningsinstrument kan vara ett kontokort eller något annat personligt instrument eller en personlig rutin som används för att elektroniskt initiera en betalningstransaktion (2 § 1). Av lagens förarbeten framgår att ett BankID är ett sådant betalningsinstrument (se prop. 2009/10:122 s. 24). En obehörig transaktion är en transaktion som genomförs utan samtycke från kontohavaren eller någon annan som enligt kontoavtalet är behörig att använda betalningsinstrumentet (2 § 2). Parterna är överens om att LH blev kontaktad av en bedragare som genom användning av Mobilt BankID och Swish lyckades föra över 45 000 kr från hennes konto. Nämnden konstaterar att LH inte godkände Swish-överföringen och alltså inte samtyckte till transaktionen. Det är därför fråga om en obehörig transaktion i lagens mening.

När ansvarar kontohavaren för en obehörig transaktion?

En kontohavare är skyldig att skydda sin personliga kod och vid vetskap om att betalningsinstrumentet kommit bort eller använts obehörigen snarast anmäla detta till betaltjänstleverantören samt i övrigt följa de villkor som enligt kontoavtalet gäller för användning av betalningsinstrumentet (4 §). Om en obehörig transaktion kunnat genomföras på grund av att kontohavaren genom grov oaktsamhet åsidosatt sina skyldigheter enligt 4 §, ansvarar kontohavaren för beloppet. Om kontohavaren är konsument är ansvaret begränsat till 12 000 kr. Har kontohavaren handlat särskilt klandervärt ansvarar denne dock för hela beloppet (6 §).

Enligt lagens förarbeten tar bestämmelserna om grov oaktsamhet sikte på situationer då kontohavaren har varit obetänksam på ett sätt som inte kan ursäktas. Vid bedömningen ska särskild hänsyn tas till arten av de personliga säkerhetsanordningar som hör till ett betalningsinstrument och till de omständigheter under vilka det förlorades, stals eller missbrukades. En samlad bedömning får göras utifrån den miljö och situation kontohavaren befunnit sig i samt hans eller hennes möjlighet att skydda sig mot en obehörig transaktion. Det måste också tas hänsyn till om kontohavaren är en konsument. Personliga omständigheter kan ha betydelse för bedömningen, t.ex. kontohavarens ålder (se prop. 2009/10:122 s. 17 och 27 f.).

Om kontohavaren varit grovt oaktsam, ska ställning tas till om hen kan anses ha handlat särskilt klandervärt. Enligt förarbetena kan så vara fallet om kontohavaren har agerat så klandervärt i förhållande till betaltjänstleverantören att det skulle vara stötande att denne behöver stå för någon del av den obehöriga transaktionen. Det ska närmast röra sig om fall där kontohavaren genom sitt handlande får anses ha varit likgiltig till risken för obehöriga transaktioner. Som exempel nämns att kontohavaren – trots villkoren – lämnar ett kontokort lättillgängligt och obevakat under en lång tid på en badstrand med mycket folk, i ett omklädningsrum eller i en garderob på en restaurang, eller att kontohavaren lämnar ifrån sig kortet på en nattklubb för löpande debiteringar under en lång tid (se prop. 2009/2010:122 s. 29).

Nämnden har i tidigare avgöranden ansett att konsumenter har agerat särskilt klandervärt när de, efter att ha blivit kontaktade på Facebook, har lämnat ut koder från sin bankdosa (ARN 2013-04700) eller har loggat in på sin internetbank med användande av sitt Mobila BankID (ARN 2017-02060). 

Avtalsvillkoren

Av bankens allmänna villkor för Mobilt BankID framgår att Mobilt BankID är att betrakta som en värdehandling och därför ska förvaras och hanteras på ett betryggande sätt (p. 4). I villkoren anges också att innehavaren står risken om någon obehörig använt Mobilt BankID (p. 4) samt att innehavaren ansvarar för alla förpliktelser som uppkommer som en följd av att Mobilt BankID används (p. 6). I det avseendet lägger villkoren alltså ett större ansvar på kontohavaren än vad som anges i lagen om obehöriga transaktioner med betalningsinstrument. Nämnden konstaterar att avtalsvillkor som i jämförelse med bestämmelserna i lagen är till nackdel för en konsument är utan verkan mot honom eller henne (3 §). Nämnda villkor ska därför lämnas utan avseende.

Nämndens bedömning

Det konstateras att en bedragare förmådde kontohavaren LH att använda sitt Mobila BankID till att identifiera sig/signera mot banken två gånger. Därigenom kunde bedragaren logga in på hennes internetbank och skapa ett nytt Mobilt BankID. Bedragaren skapade därefter ett Swish-konto, bytte telefonnummer för Swish och förde över 45 000 kr från LH:s konto via Swish.

Frågan är om LH:s agerande har inneburit att hon varit grovt oaktsam i lagens mening. Nämnden konstaterar att LH identifierade sig mot banken med hjälp av sitt Mobila BankID efter att ha blivit uppringd av en okänd person från ett skyddat telefonnummer. Nämnden anser att LH därmed inte hanterat sitt Mobila BankID på ett betryggande sätt i enlighet med avtalsvillkoren för Mobilt BankID. Nämnden anser, vid en sammantagen bedömning av omständigheterna i ärendet, att LH agerat på ett sätt som varit grovt oaktsamt. Hon ska därför enligt 6 § lagen om obehöriga transaktioner med betalningsinstrument i vart fall ansvara för förlusten till ett belopp om 12 000 kr.

Om LH dessutom ska anses ha agerat särskilt klandervärt ska hon ansvara för hela beloppet. Nämnden konstaterar att LH blev utsatt för ett förslaget bedrägeri. Hon trodde att hon pratade med banken och hon befann sig i en pressad situation. Hon trodde sig inte göra något annat än att identifiera sig mot banken med hjälp av sitt Mobila BankID. Det saknas utredning om vilken information som visades för LH i displayen när hon använde sitt Mobila BankID. Hon lämnade inte ut några koder till bedragaren. Nämnden konstaterar också att det inte finns någon möjlighet för konsumenterna att styra över bankernas säkerhetslösningar. Oavsett bankens varningar för bedrägerier, står det klart att LH som konsument inte förstod att hennes användning av BankID:t kunde få så långtgående konsekvenser. Nämnden bedömer att LH:s agerande inte har inneburit att hon var likgiltig inför risken för obehöriga transaktioner.

Nämnden anser att hon inte heller agerat på något annat sätt som medför att hon ska anses ha varit särskilt klandervärd. Banken ska därför ersätta LH för det obehöriga uttaget, med avdrag för 12 000 kr.

 

Jäv under middag

Norrköping En domare uttalande följande under en middag innan målet slutligen avgjordes.

P: ”Ja just det, du har målet med högskolefuskarna; eller ja påstådda högskolefuskarna.”

D: ”Ja påstådda får man ju säga” *skratt*

D: ”Nu har något ljushuvud [eller motsvarande uttryck] av försvararna kommit på att det är dubbel straffbarhet eftersom de kan bli avstängda från högskoleprovet [möjligen sa han högskolan] och de andra har hakat på.” *skratt*

P: ”Jag antar du bara skrattar för att invändningen var så kreativ och inte för att du tagit ställning i saken?”

D: ”Ja kreativ måste man ju säga att den var!” *skratt*

D: ”Sedan har alla tre varsin egen invändning så det kommer ju ta flera sidor att skriva bort.” *skratt*

 

Hovrätten anförde.

Hovrätten kan konstatera att en domare är jävig att handlägga mål under de förutsättningar som framgår av 4 kap. 13 § rättegångsbalken. Bestämmelsen omfattar tio punkter. Det är den tionde punkten, den så kallade generalklausulen, som är aktuell i detta fall. Enligt denna är en domare jävig att handlägga ett mål om någon särskild omständighet föreligger, som är ägnad att rubba förtroendet för hans eller hennes opartiskhet i målet. Av betydelse för bedömningen av om jäv förelegat är även kravet på rätt till en rättvis rättegång (artikel 6 i Europakonventionen, jfr även den redan omnämnda bestämmelsen i 2 kap. 11 § regeringsformen och artiklarna 47 och 48 i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna samt skäl 16 och artikel 4 i direktiv 2016/3431).

Varje invändning om jäv kan inte tas upp till prövning. Vill en part göra gällande jäv mot domare måste detta göras första gången som parten för talan i målet efter att ha fått kännedom om den jävsgrundande omständigheten. Underlåter parten det är rätten att framställa invändningen förfallen (se 4 kap. 14 § andra stycket rättegångsbalken).

I det yttrande över jävsinvändningarna som tingsrätten har lämnat till hovrätten har D förklarat att han inte känner till P. D har dock inte kunnat utesluta att han pratade med honom under juristklubbsmötet. Han känner emellertid inte igen att han skulle ha uttryckt sig på det sätt som återges i epostmeddelandet och tillbakavisar att han skulle ha raljerat på det sätt som meddelandet låter påskina eller att han redan vid tidpunkten för juristklubbsmötet skulle ha tagit ställning i sak. Däremot kommer han ihåg att han har gett uttryck för att det rimligtvis inte kan vara fråga om dubbelbestraffning för NN eftersom denne inte hade gjort högskoleprovet. Vid den del av huvudförhandlingen som ägde rum samma dag som juristklubbsmötet, eller möjligen dagen innan, påpekade han även för de tilltalade och de försvarare som var närvarande att de rimligen inte kunde hävda dubbelbestraffning. Frågan om dubbelbestraffning var emellertid inte enkel och krävde en omfattande utredning från rättens sida. Något ställningstagande i frågan gjorde han således inte förrän i samband med överläggningen i målet.

Mot bakgrund av Ds uppgifter finns det inte skäl för hovrätten att ingå i någon prövning av om han rent faktiskt hade tagit ställning till sakfrågorna i målet redan när juristklubbsmötet ägde rum. Utifrån hans inställning måste utgångspunkten
vara att han då inte hade tagit ställning till de frågor som tingsrätten skulle bedöma.

Det kan inte anses klarlagt att D har uttryckt sig exakt på det sätt som anges i epostmeddelandet. De omständigheter som redovisas i meddelandet är likväl förhållandevis detaljerade. Uppgifterna är därtill lämnade av en advokat som inte har
några egna intressen i målet. P har uppfattat uttalandena som så anmärkningsvärda att han på eget initiativ har kontaktat försvarare i målet. Sammantaget saknas därför skäl att ifrågasätta att D under samtalet gjorde uttalanden som hade den innebörd som redovisas i meddelandet.

Innebörden av uttalandena sträcker sig klart längre än ett översiktligt och allmänt omnämnande av målet. Innebörden av uttalandena är också tillräcklig för att väcka tvivel hos en objektiv betraktare om D opartiskhet. Uttalandena kan uppfattas som att han hade tagit ställning i frågor som han senare skulle bedöma i målet. Det har därmed förelegat en sådan särskild omständighet som är ägnad att rubba förtroendet för hans opartiskhet. Hovrätten finner alltså att det har förelegat jäv vid
tingsrättens handläggning av målet.

 

Kommentar: när målet nu återförvisas uppgår kostnaden till över 10 mkr, vi har advokaternas kostnader på 7,1 mkr, åklagarens och polisens kostnader samt domstolens kostnader vilket torde uppgå till motsvarande beloppp. 

 

Hovrätten undanröjer tingsrättens dom i Högskoleprovsmålet

Norrköping Göta hovrätt har idag beslutat att undanröja Norrköpings tingsrätts dom i det så kallade Högskoleprovsmålet. Hovrätten har bedömt att tingsrättens ordförande var jävig att handlägga målet på grund av uttalanden som han gjorde vid ett juristklubbsmöte. Detta innebär att rättegången i tingsrätten måste tas om.

Det var i januari i år som Norrköpings tingsrätt meddelade dom i Högskoleprovsmålet. Domen har överklagats av ett stort antal av de tilltalade som dömdes av tingsrätten. Även åklagaren har överklagat domen.

I hovrätten har flera tilltalade begärt att hovrätten ska undanröja tingsrättens dom och lämna tillbaka (återförvisa) målet till tingsrätten. Några tilltalade har framfört att tingsrättens ordförande var jävig, eftersom han uttalat sig om frågor i målet vid ett juristklubbsmöte i Norrköping medan huvudförhandlingen pågick vid tingsrätten. Uppgifterna om uttalandena hade kommit fram genom en utomstående advokat som var närvarande vid juristklubbsmötet.

Rättens ordförande menar att han inte har uttryckt sig på ett sätt som skulle innebära att han tagit ställning i målet innan målet avgjordes. Åklagaren har motsatt sig återförvisning.

Hovrätten har kommit fram till att det saknas skäl att ifrågasätta att tingsrättens ordförande vid juristklubbsmötet gjorde uttalanden som hade den innebörd som advokaten redovisat. Det kan därför uppfattas som att domaren hade tagit ställning i frågor som han senare skulle bedöma i målet. Rättens ordförande har alltså varit jävig.

DNA-bevisning räcker inte

Norrköping Hovrätten har friat en man från våldtäkt. I tingsrätten fälldes mannen och fick ett års fängelse eftersom han hade kvinnans DNA på sig utan godtagbar förklaring. 

Hovrätten anförde. 

Oavsett hur NFC:s utlåtande ska bedömas finns det emellertid, enligt hovrättens mening, en annan oklarhet beträffande förekomsten av Sekretess B:s DNA på NN:s fingrar. Även med utgångspunkt i att DNA:t på NN:s fingrar kommer från Sekretess B kan det genom DNA-undersökningen inte sägas när DNA:t avsattes. Som nämnts ovan har Sekretess B berättat om en händelse i två sekvenser, varav endast den senare innefattar ett påstående om våldtäkt och omfattas av åtalet. Det kan inte uteslutas att DNA:t avsatts i det första skedet av händelseförloppet, dvs. då Sekretess B hade kissat, och således inte då NN och Sekretess B befann sig vid räcket och då han enligt åtalet ska ha hållit fast henne. Samma osäkerhet gäller den rodnad som Sekretess B enligt rättsintyget haft på slidförgården. Även den skadan kan ha uppkommit i ett annat skede än det som omfattas av åtalet.

Enligt hovrättens mening innebär omständigheterna sammantagna att det inte kan anses ställt utom rimligt tvivel att NN handlat på det sätt som åklagaren påstått i åtalet. Han ska därför frikännas från ansvar för våldtäkt. Som en följd av detta ska han befrias från skyldigheten att betala skadestånd till Sekretess B liksom skyldigheten att betala avgift till brottsofferfonden.

Kommentar: 

Bevisvärderingen i brottmål ska vara objektiv och omsorgsfull och grundad endast på sakliga skäl. Enligt Högsta domstolen bör bedömningen till en början ta sikte på den bevisning som har åberopats till stöd för gärningspåståendet. Utgångspunkten är att den tilltalade inte behöver bevisa något. Först om åklagarens bevisning är tillräcklig ska den tilltalades berättelse och bevisningen som stöder denna berättelse värderas som motbevisning till det som åklagaren påstår (se NJA 2015 s. 702 och NJA s. 2017 s. 316).

Högsta domstolen har angett ett antal kriterier som kan vara behjälpliga vid bedömningen av muntliga utsagor. Det förhållandet att en utsaga är klar, lång och detaljrik kan ofta vara tecken på att den är sann, medan det saknas egentligt stöd för att anse att konstansbrister (i bemärkelsen att lägga till eller ta bort information) är ett kriterium på bristande tillförlitlighet (se NJA 2017 s. 316 p. 10).

Bevisningen om. själva händelsen i mål om sexualbrott består inte sällan främst av parternas berättelser. Enbart målsägandens berättelse är normalt inte tillräckligt för en fallande dom även om målsägandens berättelse skulle vara mer trovärdig än den tilltalades. En trovärdig redogörelse från målsäganden kan dock i förening med vad som i övrigt kommit fram i målet - till exempel om målsägandens beteende efter händelsen - vara tillräckligt för en fållande dom (se NJA 2009 s. 4471 och H).

 

 

Nämndeman döms för bedrägerier

Norrköping Stockholms tingsrätt har idömt en nämndeman för grova bedrägerier. Bedrägerierna har bestått i att nämndemannen för sin tjänstgöring i domstol begärt ersättning för inkomstförlust i form av löneavdrag trots att han inte haft någon anställning. Tingsrätten har också dömt en person för medhjälp till flera av bedrägerierna.

Nämndemannen påbörjade sin tjänstgöring i Södertörns tingsrätt år 2013 och var verksam fram till våren 2018. Mannen har också varit verksam i Förvaltningsrätten i Stockholm. Nämndemannen polisanmäldes i samband med ett tv-inslag i programmet Kalla fakta under våren 2018.

Nämndemannen har begärt och fått ersättning med över 1,2 miljoner kr. Det har rört sig om ersättning för inkomstförlust. Nämndemän har rätt till sådan ersättning men det förutsätter att man haft ett verkligt inkomstbortfall vanligen i form av löneavdrag. Nämndemannen har begärt ersättning för inkomstförlust vid sammanlagt 361 tillfällen. Det visade sig emellertid att mannen inte hade någon verklig anställning.

Nämndemannen har uppgett att han hade en fingerad lön som aldrig betalades ut men som var avsedd att tjäna som underlag för hans och hans kompanjons ekonomiska reglering i framtiden när en produkt de höll på att utveckla hade avyttrats. Tingsrätten har emellertid underkänt denna förklaring.

Tingsrätten har gått igenom omfattande skriftlig bevisning, bl.a. lönespecifikationer som inte motsvaras av någon anställning och intyg från en "arbetsgivare" som inte har existerat. De sistnämnda intygen har underskrivits av nämndemannens kompanjon som därför döms för medhjälp till bedrägeri.

Bland annat på grund av bedrägeriernas omfattning och att nämndemannen missbrukat allmänt förtroende har tingsrätten bedömt bedrägerierna som grova brott. Nämndemannen döms till fängelse i ett år och åtta månader och ska också betala tillbaka den felaktiga ersättning han fått.

Surrogatarrangemang erkänns i Sverige

Norrköping Ett svenskt sambopar genomförde ett surrogatarrangemang i Kalifornien, USA, med donerat ägg och spermier från mannen. En amerikansk domstol förklarade att den svenska kvinnan var barnets rättsliga mor. Enligt Högsta domstolen är det nödvändigt att erkänna domen för att tillgodose barnets rätt till privatliv och för att uppfylla principen om barnets bästa.

Surrogatarrangemang aktualiserar, som också lagstiftaren har konstaterat, flera komplicerade etiska och juridiska frågeställningar. Surrogatmoderskap är inte en tillåten metod för assisterad befruktning inom svensk hälso- och sjukvård. Det finns inte heller några lagregler som ger stöd för att erkänna sådana utländska domar på moderskap som förekommer i länder som tillåter surrogatarrangemang.

Vid beslut som rör barn ska barnets bästa sättas i första rummet. Barn har också, som del i rätten till respekt för privatliv som regleras i Europakonventionen, rätt att få sin föräldrarelation och därmed sin identitet erkänd. En brist på ett sådant erkännande är till betydande nackdel för barnet i en mängd avseenden.

När det har etablerats en faktisk familjerelation mellan barnet och den i en utländsk dom utpekade modern, kan det enligt Högsta domstolen vara nödvändigt att erkänna den utländska domen trots att den person som anges som moder inte fött barnet och det saknas svenskt lagstöd för ett erkännande. Det förutsätter dock att barnets rättigheter inte kan tillgodoses på annat lämpligare sätt som också är förenligt med barnets bästa.

Det i målet aktuella barnet föddes 2015. Barnet har sedan dess vistats i Sverige och då huvudsakligen hos den i domen utpekade modern. Samboparet separerade våren 2016. Svensk domstol har fastställt att mannen är barnets far. Eftersom paret inte längre är sammanboende möjliggör inte adoptionsreglerna att de blir föräldrar tillsammans. Adoption är därför inte ett bra alternativ i denna situation. Det finns enligt Högsta domstolen inte heller i övrigt något sätt att tillgodose barnets rätt till privatliv och principen om barnets bästa, förutom att erkänna domen. Den amerikanska domen har därför erkänts i Sverige.

I ett särskilt tillägg konstaterar Högsta domstolen att erkännandet innebär att flera viktiga principer i svensk lagstiftning på området för assisterad befruktning får ge vika eller annars inte fullt ut kan upprätthållas och att följdfrågor uppkommer som inte kan hanteras inom ramen för en dom. Det finns därför anledning för lagstiftaren att utreda de frågor som aktualiseras.

Gör: jurist


Födelseår: 1970



Började skriva för juristbloggen: September 2013


Erfarenhet: arbetar som jurist sedan 1998 

Bloggens uppgift: att på ett begripligt sätt föra ut och synliggöra de argument som ligger bakom avvägningar i lagstiftningen och avgöranden i enskilda fall

Bloggar

Sportbloggar