Logga in
Logga ut

Johan Levin

Juristbloggen

Bloggen kretsar kring rättsliga ämnen i allmänhet och i synnerhet rättsliga avgörande. Bloggen är privat och har ingen direkt relation till mitt arbete eller tidningen (annat än om ni vill kräva mig på skadestånd, då kommer jag hänvisa till tryckfriheten).

Bevisbörda vid biljettkontroll.

Norrköping Vid en biljettkontroll den 15 februari 2017 kl. 21.04 vid stationen Kungsträdgården Si Stockholm utfärdades en tilläggsavgift om 1 560 kr till en person som rest med kollektiv persontrafik i AB Storstockholms Lokaltrafiks (SL) regi med studentbiljett men utan att kunna uppvisa en studentlegitimation. Personen uppvisade inte heller legitimation, men uppgav NNs namn, adress och personnummer till kontrollanten, KK, som stoppade hen. Efter att NN mottog betalningspåminnelse för tilläggsavgiften ovan bestred hon betalningsansvar med hänvisning till att det inte hade varit hon som stoppades, och att någon annan således hade uppgett hennes personuppgifter.

KK uppgav. Han har arbetat som biljettkontrollant i ett och ett halvt år och han utför ca 800-1000 biljettkontroller varje dag. Det varierar relativt mycket hur många tilläggsavgifter han utfärdar per dag, men han uppskattar att det rör sig om 0-25 stycken. En biljettkontroll då resenären saknar legitimation går till på följande sätt. Kontrollfrågor ställs, bl.a. personnummer, fullständigt namn och adress. Dessa uppgifter kontrolleras samtidigt mot ett register i en handdator som han bär med sig. Om resenären inte kan lämna uppgifter som överensstämmer med uppgifterna i registret kallas i förlängningen på ordningsvakt som sedan griper personen. Han antecknar också kortnummer på accesskoliet och anledningen till varför tilläggsavgiften utfärdas. Han har inte rätt att visitera resenären eller fråga om resenären kan uppvisa exempelvis ett bankkoli för att identifiera sig med. Han följer alltid dessa rutiner. 

Tingsrätten anförde.

Frågan i målet är om det var NN som blev stoppad av biljettkontrollanten KK vid aktuell tid och plats. I den situation som nu är ifråga, dvs. när en resenär vid biljettkontroll har uppgett personuppgifter i form av personnummer, adress m.m. som överensstämmer med svarandens, åligger det svaranden att bevisa att det inte var hen som kontrollerades. Enbart en berättelse från svaranden till innebörd att det inte var hen som stoppades i biljettkontrollen kan sällan innebära att ett käromål ska ogillas. Detta följer av Svea hovrätts dom den 14 december 2016 i mål FT 4446-16 __ och det kan också tilläggas att en annan ordning i förlängningen skulle förhindra ett rationellt sanktionssystem av resenärer som på något sätt reser utan giltig biljett.

Tingsrätten finner vid en samlad bedömning att NN har visat att det inte var hon som stoppades av KK vid den aktuella tidpunkten. Käromålet ska därför ogillas.

Hovrätten fastställde tingsrättens dom och den ligger nu för prövning hos HD.

 

 

Frågan om domarnas opartiskhet

Norrköping I hovrätten väcktes frågan om tingsrättsdomarnas opartiskhet vid en kommersiell tvist  och i anslutning till det gjordes gällande att klagande varken fått eller kunnat få en rättvis prövning vid tingsrätten samt överlämnat till hovrätten att bedöma problematiken.

Klagande har i denna del i korthet anfört följande. Domare 1 har tidigare, i egenskap av personlig bankman, haft omfattande kontakt med det av bolagets åberopade vittnet NN, tillika bolagets ägare. Det har vidare framkommit att Domare 2 efter avslutad huvudförhandling men före dom deltagit vid en herrmiddag där målet diskuterats och att han där genomfört en informell omröstning huruvida käromålet skulle bifallas. Vid tillfället deltog Domare 2 även i diskussioner angående NN:s eventuella kopplingar till Hells Angels.

Hovrätten anförde.

När det gäller Domare 1 gör hovrätten följande överväganden.

Av Domare 1:s  uppgifter framgår att hon för över åtta år sedan var timanställd
som vikarie på en bank där NN var kund. Utredningen ger emellertid inte
stöd för att hon, utöver sedvanliga kundkontakter inom ramen för sina arbetsuppgifter i
kassa/kundtjänst, haft någon närmare personlig relation till honom. Enligt hovrättens
mening kan inte detta förhållande innebära att Domare 1 varit jävig att handlägga
målet. Dock har det förelegat skäl att upplysa parterna om omständigheterna i
enligt med bestämmelsen i 4 kap. 14 § första stycket rättegångsbalken.Tingsrättens underlåtenhet i nu nämnt avseende är emellertid inte heller i sig tillräcklig för att grunda jäv.

När det gäller Domare 2 gör hovrätten följande överväganden.

I fall där en ledamot av rätten har gjort uttalanden som för en objektiv iakttagare kunnat
framstå som uttryck för en förhandsinställning i målet eller en negativ inställning
till en part har legitimt tvivel om ledamotens opartiskhet ansetts föreligga (se bl.a.
Europadomstolens dom i Buscemi mot Italien den 16 september 1999 och RH
1993:109). Det får vidare anses allmänt vedertaget att en domare måste iaktta stor försiktighet
när denne uttalar sig i massmedia beträffande mål som han eller hon handlägger
så att inte yttrandet uppfattas som ett ställningstagande på förhand i frågor som är
föremål för rättens prövning (jfr Justitiekanslerns beslut JK 1986 s. 57 och Domstolsverkets
rapport ”God domarsed – Om etik och ansvarstagande” s. 138 och s. 141 f.).
På motsvarande sätt bör en domare undvika att, annat än på ett mycket översiktligt och
allmänt plan, tala om pågående mål i privata sammanhang (jfr The Bangalore Principles
of Judicial Conduct, punkten 4.3 samt Commentary on The Bangalore Principles of
Judicial Conducts nr 122).

Av Domares 2:s uppgifter framgår att han redogjort för målet och medverkat i
en diskussion som rört såväl målet som dess parter och ett åberopat vittne vid det tillfälle
som klagande gjort gällande. Även om det inte blivit helt klarlagt exakt
på vilket sätt Domare 2 deltagit i samtalet under middagsbjudningen finner
hovrätten att förhållandena, vilka gått klart utöver ett allmänt omnämnande av ett
mål, är tillräckliga för att väcka tvivel hos en objektiv iakttagare om Domare 2:s
opartiskhet vid prövningen av målet. Mot bakgrund av det anförda finner hovrätten
att det föreligger en sådan särskild omständighet som är ägnad att rubba förtroendet
för Domare 2:s opartiskhet. Härtill kommer det förhållandet att tingsrätten
som nämnts i det föregående har brustit i sin upplysningsskyldighet. Det har således
förelegat jäv vid tingsrätten.

 

 

Kommentar: Enligt 4 kap. 14 § första stycket rättegångsbalken är en domare som vet att det föreligger
en omständighet som kan antas utgöra jäv mot honom eller henne skyldig att
självmant ge det till känna. I detta ligger att en domare kan vara skyldig att upplysa
parterna även om sådana förhållanden som vid en senare prövning inte anses grunda
jäv (se rättsfallet RH 2009:39). Enligt grunderna för bestämmelsen bör varje domare
även vara skyldig att uppge om han eller hon tror att jäv föreligger mot en annan ledamot
av rätten (se Fitger m.fl., Rättegångsbalken, Zeteo, juli 2018, kommentaren till 4
kap. 14 § första stycket). En domares underlåtenhet att upplysa om en viss omständighet
som kan antas utgöra jäv torde kunna få betydelse vid en samlad jävsbedömning
där den egentliga jävsfrågan framstår som särskilt svårbedömd. Enbart det förhållandet
att upplysningsplikten försummats kan inte grunda jäv. (Se rättsfallet RH 2009:39)

Avtal under påverkan av en psykisk störning

Norrköping Enligt lagen (1924:323) om verkan av avtal, som slutits under påverkan av psykisk störning, är ett avtal som någon har ingått under påverkan av en psykisk störning ogiltigt. Vidare gäller enligt lagen att om avtalet är ogiltigt, ska var och en lämna tillbaka vad han eller hon har tagit emot eller, om det inte kan ske, betala ersättning för dess värde.

Det följer av lagens ordalydelse att den gäller verkan av avtal som tillkommit under vissa förhållanden. Även om det är omdiskuterat ifall lagen kan tillämpas också i fråga om ensidiga rättshandlingar, anses tillämpningsområdet omfatta i vart fall ensidigt förpliktande avtal, såsom exempelvis borgen (se t.ex. Adlercreutz m.fl., Avtalsrätt I, 2016, s. 278).

Den huvudsakliga prövningen av frågan om ogiltighet enligt 1924 års lag sker i två steg. Först ska det prövas om det förelåg en psykisk störning när avtalet ingicks och därefter om den psykiska störningen har lett till att avtalet ingicks, dvs. om det föreligger något orsakssamband mellan störningen och rättshandlingen.

Uttrycket psykisk störning infördes i lagtexten år 1991. Syftet med lagändringen var att åstadkomma en språkligt modern och för all lagstiftning enhetlig terminologi. Det konstaterades att det nya uttrycket skulle kunna medföra ett vidgat tillämpningsområde i förhållande till tidigare lydelse. Avsikten var att även lättare psykiska störningar skulle omfattas av begreppet. (Se prop. 1990/91:194 s. 41 f.)

I förarbetena ges vissa förklaringar och exempel på vad som kan utgöra en sådan psykisk störning som ska anses vara allvarlig. Det nämns bl.a. att en psykisk funktionsnedsättning som beror på åldrandet och som tar sig uttryck i s.k. åldersdement beteende kan vara så kraftig att begreppet allvarlig psykisk störning är tillämpligt. Men varken i lagtexten eller förarbetena finns någon närmare vägledning för bedömningen av vad som utgör en sådan psykisk störning som inte är allvarlig. Det uttalas emellertid att uttrycket psykisk störning används som samlingsbeteckning inom psykiatrin och i socialstyrelsens klassificering av sjukdomar, som utgör en svensk version av den klassificering som gjorts av Världshälsoorganisationen, WHO. (Se a. prop. s. 42.)

Uttrycket psykisk störning är tillräckligt vagt för att inbegripa även partiella eller tillfälliga störningar (se t.ex. Adlercreutz m.fl., a.a. s. 277). Samtidigt kan inte varje symtom på psykisk ohälsa eller beteendeawikelse som orsakar lidande eller en funktionsnedsättning anses vara en psykisk störning. Av såväl uttryckets innebörd i gängse språkbruk som den allmänna encyklopediska förklaringen följer att det ska vara fråga om någon form av kvalificerat tillstånd för att en psykisk störning ska föreligga (medföra "betydande lidande eller funktionsnedsättning", enligt Nationalencyklopedin, hämtad 2018-10-08).

Som redan har framgått ska det finnas ett orsakssamband mellan den psykiska störningen och att det ifrågasatta avtalet ingåtts för att den ska kunna leda till att avtalet blir ogiltigt. Den psykiska störningen behöver inte ha varit ensamt avgörande för avtalets tillkomst, men ska ha medverkat till den (se t.ex. Persson och Weihe, Kommentarer till Lag 1924:232, Karnov 2017-07-01).

Tyst överenskommelse på samägande

Norrköping I rättspraxis har dold samäganderätt till egendom ansetts kunna tillkomma en make eller sambo när förvärv av egendomen är underkastat formkrav och den andra maken eller sambon formellt framstår som ägare. Det gäller framför allt fast egendom eller bostadsrätter avsedda att tjäna som parternas gemensamma bostad (se t.ex. NJA 2004 s. 397 och NJA 2008 s. 826). Möjligheten för en make att göra anspråk på dold samäganderätt kan sägas vara motiverad av vissa rättspolitiska överväganden av familjerättslig natur och avser att ge ett ekonomiskt skydd för en make som bidrar ekonomiskt till ett egendomsförvärv som den andra parten gör i eget namn (se NJA 2002 s. 142).

De rekvisit som ställts upp i praxis för att en familjerättslig dold samäganderätt ska godtas är att egendomen inköpts för gemensamt bruk, att den make eller sambo som inte utåt framträder som ägare har lämnat ett ekonomiskt bidrag till köpet samt att båda parterna avsett att äganderätten ska vara gemensam.

Kravet på att det ska ha förelegat en gemensam partsavsikt om samäganderätt har ansetts kunna uppfyllas genom att en tyst överenskommelse intolkas i omständigheterna i samband med köpet. Sådan partsavsikt har således ansetts kunna föreligga i en situation där makarna inte sinsemellan berört äganderättsfrågan utan där den make som bidrog till den andra makens förvärv endast "tog för givet" att hon blev delägare i fastigheten och den andra maken också måste antas ha utgått från detta (NJA 1981 s. 693). Högsta domstolen har i senare rättsfall angett att det här rör sig om en bevisregel - närmast en slags presumtionsregel - som anses vila på rättspolitiska överväganden av familjerättslig natur och torde avse att ge ett ekonomiskt skydd för den part som bidrar ekonomiskt utan att stå som formell ägare (jfr NJA 2008 s. 826). Den i praxis tillkomna presumtionsregeln är närmast att uppfatta som en bevisregel som innebär att när egendom har inköpts under angivna förhållanden så är det en utgångspunkt, men inte mer, att egendomen ägs gemensamt. Särskilda förhållanden i det enskilda fallet kan påverka bedömningen (se NJA 2013 s. 242). 

Frågan i hovrätten var om det för NN:s räkning föreligger dold samäganderätt till fastigheten Piteå .

Tingsrätten angav:

"Kravet på att det ska ha förelegat en gemensam partsavsikt om samäganderätt har ansetts kunna uppfyllas genom att en tyst överenskommelse intolkas i omständigheterna i samband med köpet. Sådan partsavsikt har således ansetts kunna föreligga i en situation där makarna inte sinsemellan berört äganderättsfrågan utan där den make som bidrog till den andra makens förvärv endast 'tog för givet' att hon blev delägare i fastigheten och den andra maken också måste antas ha utgått från detta (NJA 1981 s. 693)."

Hovrätten angav följande:

"Som tingsrätten redovisat har NN åberopat bevisning som med viss styrka talar för att parterna vid tidpunkten för fastighetsförvärvet var överens om ett gemensamt ägande." ../.. "NN:s bevisning i denna del är inte så stark att en sådan partsavsikt kan anses styrkt, men hans motbevisning ökar kravet på den bevisning som sambon måste prestera för att bryta presumtionen om gemensamt ägande."

 

Inte grovt förtal - ”negeråklagare"

Norrköping Malmö tingsrätt har idag frikänt en person som var åtalad för grovt förtal efter att i en intervju ha kallat en åklagare för ”negeråklagare”. Tingsrätten understryker att uttalandet är mycket kränkande och i vissa fall kan vara straffbart som hets mot folkgrupp eller förolämpning. Med de värderingar som finns i dagens samhälle är det dock inte ett uttryck som gör att omgivningen missaktar den som det används om och är därför inte förtal.

En person som tillhört en högerextrem rörelse blev frikänd från att ha misshandlat andra personer i anslutning till firandet av Internationella kvinnodagen i Malmö år 2014. Han sa då i en intervju att ”när åklagaren fick tag i det, ja (skratt) en negeråklagare men det är en parentes, gick hon bärsärkagång och givetvis så var allting vårt fel”. Han blev åtalad för grovt förtal för att ha sagt så.

Tingsrätten har i den friande domen slagit fast att uttrycket ”negeråklagare” är ett mycket kränkande uttryck. Det är ett förolämpande tillmäle som uttrycker förakt för och kränker personer med mörk hudfärg. Det ska därför givetvis inte användas. Den som säger så kan riskera att dömas för förolämpning eller hets mot folkgrupp.

Personen var inte åtalad för något av dessa brott utan för att ha gjort sig skykldig till förtal. Förtal innebär att man säger något om en person som gör att den personen blir missaktad av sin omgivning. Med andra ord ske uttalandet göra att personer i omgivningen ser den utpekade som en i något avseende sämre människa eller får en negativ uppfattning om den som utpekas.

Tingsrätten skriver att det ”i dagens samhälle inte finns någon allmän uppfattning med innebörden att färgade personer skulle vara mindre värda eller klandervärda. Tvärtom är utgångspunkten att alla människor ska behandlas lika och anspelningar på hudfärg uppfattas med rätta som kränkande och ovidkommande för den det gäller.”

Ordet "negeråklagare" är därför inte ett något som utsätter den som betecknas på det sättet för andras missaktning eller minskar hennes anseende hos dem. Därför ogillar tingsrätten åtalet för förtal.

Två nämndemän är skiljaktiga och anser att uttalandet har varit ägnat att utsätta åklagaren för omgivningens missaktning. De vill därför döma den åtalade åtalade för förtal av normalgraden.

Kritiserar pappan - förlorar ensam vårdnad om sonen

Tingsrättens ansåg att mamman skulle ha ensam vårdnad men hovrätten ändrar domen och beslutar om gemensam vårdnad på grund av mammans kritik av pappan!

Hovrätten anförde.

"Däremot är det uppenbart att mamman och pappan har en djupgående konflikt. En konflikt mellan parterna som synes leva kvar sedan deras separation och som i grunden bottnar i deras olikheter till person och deras beteenden mot varandra. Konflikten går till stor del ut på att mamman retar sig på, som hon anser, pappans bristande ansvarstagande och håller liv i konflikten genom att kritisera pappan i det hänseendet medan pappan å sin sida underhåller konflikten genom att underlåta att besvara mammans meddelanden. Båda har uttryckt att de håller sonen utanför konflikterna, vilket de uppenbarligen inte lyckats med då det konstateras i vårdnadsutredningen att sonen inte mår bra av föräldrarnas konflikter.

Ofta utesluter, som inledningsvis redogjorts för, ständiga konflikter mellan föräldrarna en gemensam vårdnad. I nuvarande mål finns dock inte något som tyder på att upphörandet av den gemensamma vårdnaden skulle ha minskat eller undanröjt parternas konflikter. Som konstateras i utredningarna synes konflikterna i första hand inte heller handla om dem som föräldrar eller om sonens behov. Även om mamman menar att det går något bättre för sonen i skolan nu finns inte något som tyder på att upplösandet av den gemensamma vårdnaden sammantaget varit till sonens bästa, snarare talar den kompletterande utredningen för att sonens mående försämrats. Mot bakgrund härav anser hovrätten att det, trots föräldrarnas brister i förmågan att samarbeta, är bäst för sonen att vårdnaden om honom är gemensam. För att inte riskera en ogynnsam social och känslomässig utveckling hos sonen krävs det emellertid, av dem båda, att de kan sätta sina egna behov och önskemål åt sidan och prioritera sonens mående i första rummet, vilket innebär att de måste ta ansvar för sitt eget beteende gentemot den andre."

Kommentar: Det är uppenbarligen till nackdel för barnet om en förälder genomgående och för att obstruera motsätter sig den andra förälderns initiativ. Om föräldrarna saknar vilja och förmåga att sätta barnets bästa före den egna konflikten, färgar detta omvårdnaden om barnet. En gemensam vårdnad får således förutsätta att det finns en realistisk möjlighet för föräldrarna att gemensamt och inom rimlig tid lösa de frågor som rör barnet och hantera de delade meningar som kan finnas, utan att de mer regelmässigt behöver hjälp utifrån för att fatta beslut och utan att det uppstår ständiga konflikter som drabbar barnet. Gemensam vårdnad kräver att föräldrarna kan ta gemensamt ansvar. Uttryck för brist på förtroende för den andra föräldern liksom för bristande vilja eller förmåga att vara flexibel och jämka samman sin uppfattning med den andres är tecken som tyder på att gemensam vårdnad kan vara oförenlig med barnets bästa.

Gör: jurist


Födelseår: 1970



Började skriva för juristbloggen: September 2013


Erfarenhet: arbetar som jurist sedan 1998 

Bloggens uppgift: att på ett begripligt sätt föra ut och synliggöra de argument som ligger bakom avvägningar i lagstiftningen och avgöranden i enskilda fall

Bloggar

Sportbloggar