Logga in

Johan Levin

Juristbloggen

Bloggen handlar främst om aktuella rättsfall men även frågor kring rättsdogmatik, rättshistoria och rättssociologi. När det gäller rättsreglerna så har dessa främst betydelse inför en domstol, som bedömer reglerna i enlighet med gällande rätt.

Det är vanligt att i varje mera betydelsefull rättsfråga kan bevittna att jurister kan vara av helt olika åsikter. Advokat står emot advokat, en domstol dömer på ett sätt, en annan på ett annat och en tredje kanske på ännu ett sätt; ja, även inom domstolarna framträder meningsmotsättningar; likaväl bland rättsvetare och det inte sällan i sådan mångfald, att man kan vara frestad att ställa frågan ”vad som är rätt?” utan att få något svar på frågan.

I praktiken finns tre syften med rättstillämpningen: i) garantera ordning och säkerhet i samhällslivet; ii) återspegla det allmänna rättsmedvetandet, eller som en ledamot i högsta domstolen uttryckte »Lagen bör vara ett eko av det förut stadgade och mognade allmänna tänkesättet.»; samt iii) kravet, att »lika skola behandlas lika».

Dom i mål om varning enligt skollagen

Norrköping Högsta förvaltningsdomstolen har slagit fast att en legitimerad lärare kan meddelas varning på grund av ett agerande som har skett utanför lärarrollen. Är det fråga om en enstaka händelse krävs att det klandervärda agerandet är av allvarligt slag.

Målet gällde en legitimerad lärare som meddelats en varning för att han, när han agerade i sin roll som rektor, filmat en åttaårig elev som vid tillfället var upprörd och utåtagerande. Den första frågan Högsta förvaltningsdomstolen tog ställning till var om ett agerande som läggs en lärare till last måste ha skett i rollen som lärare för att han eller hon ska kunna anses mindre lämplig att bedriva undervisning enligt 2 kap. 23 § första stycket 3 skollagen.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att bestämmelsens ordalydelse är klar. Enligt den krävs inget samband med yrkesutövningen. Inte heller finns några uttalanden i förarbetena som tyder på att avsikten varit att det måste finnas ett samband. Domstolen ansåg därför att det inte finns något  utrymme för att tolka in ett sådant krav. En person som har lärarlegitimation och som agerar utanför lärarrollen kan därför meddelas en varning om han eller hon bedöms mindre lämplig att bedriva undervisning.

Nästa fråga som domstolen tog ställning till var om varning kan meddelas för en enstaka händelse. Det finns inte något uttalande i förarbetena om att beteendet måste upprepas för att varning ska meddelas. Domstolen menade att ett sådant krav i viss mån också skulle förfela varningsinstitutets funktion. Varning syftar just till att markera att ett beteende skulle kunna leda till en återkallelse om det upprepas. Varning bör därför, enligt domstolen, kunna meddelas även för ett enstaka klandervärt agerande under förutsättning att det är av allvarligt slag. Av samma skäl har det då inte heller någon betydelse hur väl läraren i övrigt har utövat läraryrket.

Vid bedömningen i detta fall fann Högsta förvaltningsdomstolen att det var fråga om ett klandervärt agerande av allvarligt slag och att läraren skulle meddelas en varning. Överklagandet avslogs.

Fängelse för stölder hos äldre

Norrköping
Fyra personer döms för inblandning i flera grova stölder och bedrägerier mot äldre personer. De tilltalade har lurat sig in hos målsägandena genom att utge sig för att vara från hemtjänsten och sedan stulit bland annat smycken och bankkort. En man och en kvinna i 40-årsåldern döms till fängelse i fem respektive fyra och ett halvt år. Två andra kvinnor döms till fängelsestraff i ett år respektive åtta månader.

Tingsrätten har under en elva dagar lång förhandling behandlat åtalet om tillgreppsbrott och bedrägerier mot 23 målsäganden i åldrarna 80 till 97 år.

Av åklagarens bevisning framgår att de tilltalade valt ut sina brottsoffer genom att söka på internetsidan birthday.se där de kunnat se deras ålder och telefonnummer. Sökningarna har följts av ett telefonsamtal till målsäganden om att hemtjänsten är på väg.

Målsägandena har upplevt kvinnan som kom hem till dem som vänlig och har i vissa fall lämnat över pengar och bankkort till henne i tron att hon skulle handla åt dem. Några av dem har blivit undersökta av kvinnan.

De tilltalade ska betala kränkningsersättning till de målsägande som yrkat det och ersätta dem eller försäkringsbolagen för det tillgripnas värde.

Tre av de tilltalade har tidigare dömts för grova stölder med samma tillvägagångssätt, senast i Norge 2016. Detta är något som påverkat straffen i skärpande riktning.

I några fall har bevisningen inte varit tillräcklig och de tilltalade frias därför på några punkter.

Giltig ursäkt för sent överklagande

Norrköping Förvaltningsrätten i Karlstad beslutade XX att avslå NN:s överklagande av Försäkringskassans beslut avseende sjukpenning och sjukpenninggrundande inkomst. NN överklagade förvaltningsrättens dom. Förvaltningsrätten beslutade den 4 juli 2019 att avvisa hennes överklagande som för sent inkommet.

I överklagande till kammarrätten anförde ombudet följande.

I samband med att ombudet blev klar med hennes överklagande under kvällen den 2 juli 2019 drabbades han av en kraftig yrselattack. Som en följd av detta akuta tillstånd tilltog tröttheten och ombudet somnade. Han översände överklagandet till förvaltningsrätten först dagen efter. Hon har själv vidtagit de åtgärder som under rådande omständigheter kan begäras av henne. Det är inte rimligt att hon ska straffas på grund av ombudets sjukdomstillstånd. Till stöd för sin ansökan hänvisar hon bl.a. till läkarintyg avseende sitt ombud.

Kammarrätten anförde.

I praxis har kraven för återställande av försutten tid ställts mycket högt. En försummelse av ett ombud anses regelmässigt inte utgöra tillräckligt skäl för att återställa en försutten tid för överklagande (jfr RÅ 2003 ref. 82 I och II). Omständigheten att ett ombud före besvärstidens utgång drabbats av en så allvarlig sjukdom att denne uppenbarligen inte varit i stånd att i rätt tid fullgöra uppdraget och parten inte haft anledning att kontrollera att ombudet har gett in överklagandet i rätt tid, har ansetts utgöra giltig ursäkt (RÅ 1994 not 715).

Av utredningen i målet framgår att NN:s ombud har haft problem med yrsel och förlamande trötthet vid tidpunkten för överklagandet. Kammarrätten anser att det som framkommit om ombudets tillstånd inte är en sådan omständighet som utgör giltig ursäkt för att överklagandet inte har kommit in i rätt tid. Ansökan ska därför avslås.

 

 

Svar senast julafton

Norrköping Skrivelsen är daterad den 17 december 2018 och har följande lydelse (klienten omnämnd som "BA" och parternas son som X).

BA har kontaktat mig med anledning av eran son X. BA anser att det bästa för X är att hon anförtros ensam vårdnad om honom samt att du för närvarande har umgänge med honom varannan lördag mellan kl 12-14. Detta umgänge kan naturligtvis utökas i takt med att X känner en ökad trygghet hos dig. För det fall du kan acceptera detta kan ni vända er till familjerätten som kan upprätta ett juridiskt bindande avtal som reglerar frågorna om vårdnad och umgänge. För det fall du inte accepterar att BA anförtros ensam vårdnad samt att X har ovanstående umgänge med dig har jag BA:s uppdrag att vända mig till tingsrätten. Om jag inte hör någonting ifrån dig, eller av dig anlitat ombud, inom en vecka från och med dags dato kommer jag att ansöka om stämning.

I anmälan till discplinnämnden anfördes:

- NN har genom skrivelsen inte berett honom skälig tid att svara i saken. Vid normal postgång skulle skrivelsen ha varit honom tillhanda senast onsdagen den 19 december 2018. Den svarsfrist som NN har satt ut infaller på julafton den 24 december 2018. Mot bakgrund av att den allmänna postgången inte sällan är problematisk inför helgdagarna — samt att det inte är ovanligt med semester under denna period — är tidsfristen inte skälig.

- Vidare är den faktiska möjligheten att under denna period få tag på ett ombud i regel mycket begränsad. I skrivelsen har NN inte heller upplyst honom om att han själv bör anlita advokat. Oaktat hotet om rättsliga åtgärder har NN — vad han känner till — inte lämnat in någon stämningsansökan trots att det har dröjt över en månad.

Nämndens bedömning och beslut

Av utredningen framgår att NN har skickat ett brev till motparten daterat den 17 december 2018. Motparten har enligt brevet haft att agera senast den 24 december 2018. NN skulle annars komma att ansöka om stämning. Det har inte framkommit några omständigheter som har motiverat särskild skyndsamhet med att vidta rättsliga åtgärder.

Mot bakgrund av omständigheterna har NN inte gett motparten skäligt rådrum att besvara brevet. Av utredningen framgår vidare att NN inte har informerat motparten om sin roll som ombud eller rekommenderat motparten att kontakta ett ombud.

NN har genom vad som förevarit handlat i strid med god advokatsed. Nämnden tilldelar därför NN erinran enligt 8 kap. 7 § andra stycket rättegångsbalken. 

633 kronor för promenad

Norrköping NN har yrkat ersättning för tidsspillan med 633 kr avseende promenad från kontoret till åklagarkammaren i Örebro och tillbaka under sammanlagt 30 minuter. Enligt hovrätten bedömning ska sådan ersättning inte utgå (jfr. RH 2009:85).

I denna viktiga fråga så har Högsta domstolen nu beviljat prövningstillstånd och samtidigt uppdragit åt Sveriges advokatsamfund att avge yttrande i målet.

I sammanhanget anförde hovrätten i RH 2009:85 följande:

"Ett målsägandebiträde har promenerat från advokatkontoret till en huvudförhandling i hovrätten och begärt ersättning för tidsspillan med 507, 50 kr avseende en sammanlagd gångtid om 30 minuter. Hovrätten har ansett att målsägandebiträdet varit skyldigt att överväga vilka andra och för staten mindre kostsamma alternativ i fråga om färdsätt som stod till buds, t.ex. att åka taxi för en avsevärt mindre kostnad. Hovrätten har inte funnit rimligt att bifalla den begärda ersättningen för tidsspillan."

 

 

Polisen och våldsanvändning

Norrköping Polisens verksamhet syftar till att upprätthålla allmän ordning och säkerhet samt att i övrigt tillförsäkra allmänheten skydd och annan hjälp (1 § polislagen).

Polisen har flera olika uppgifter som räknas upp på ett mer övergripande sätt i 2 § polislagen. Bestämmelsen lyder

"Till Polismyndighetens uppgifter hör att

1. förebygga, förhindra och upptäcka brottslig verksamhet och andra störningar av den allmänna ordningen eller säkerheten,

2. övervaka den allmänna ordningen och säkerheten och ingripa när störningar har inträffat,

3. utreda och beivra brott som hör under allmänt åtal,

4. lämna allmänheten skydd, upplysningar och annan hjälp, när sådant bistånd lämpligen kan ges av polisen,

5. fullgöra den verksamhet som ankommer på Polismyndigheten enligt särskilda bestämmelser.

För att kunna fullgöra sitt uppdrag har polisen av lagstiftaren anförtrotts omfattande maktbefogenheter, däribland rätten att använda våld. Stöd för polisen våldsanvändning finns i 10 § polislagen. I vissa situationer får polisen använda särskilda hjälpmedel då personellt våld måste tillgripas som en yttersta utväg. Till sådana hjälpmedel hör skjutvapen. Närmare bestämmelser om skjutvapen finns i kungörelsen (1969:84) om polisens användning av skjutvapen och i Polismyndighetens föreskrifter och allmänna råd om polisens skjutvapen m.m. (FAP 104-2). Denna polisens rätt att använda våld brukar kallas polisens laga befogenhet (se mer om detta i t.ex. Annika Norée, Laga befogenhet – Polisens rätt att använda våld, 2000).

Utöver denna reglerade våldsanvändning har en polisman samma rätt som andra att bruka våld i nödvärnssituationer och detta också under tjänsteutövningen (10 § tredje stycket polislagen och 1 § skjutkungörelsen; se mer om detta i t.ex. Polislagen, Berggren m.fl., Zeteo, kommentaren till 10 § polislagen). Även praxis från Europadomstolen bekräftar detta. I t.ex. avgörandet Bubbins mot Förenade kungariket från mars 2005 ansågs en polisman, som skjutit ihjäl en annan person, ha använt våld som kunde anses ha varit absolut nödvändigt, eftersom polismannen hotats med vapen och varningar inte hade hörsammats (se Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, Zeteo, s. 65).

Nödvärn en objektiv ansvarsfrihetsgrund. Detta innebär att en gärning, som i och för sig uppfyller alla rekvisit för ett brott, kan vara tillåten.

Gärningen anses då vara rättfärdigad varför ansvar inte ska dömas ut. Bestämmelsen om nödvärn finns i 24 kap. 1 § brottsbalken.

En gärning som någon begår i nödvärn utgör brott endast om den med hänsyn till angreppets beskaffenhet, det angripnas betydelse och omständigheterna i övrigt är uppenbart oförsvarlig. Rätt till nödvärn föreligger bl.a. mot ett påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp på person eller egendom.

Nödvärnsbestämmelsen innebär inte att dödligt våld aldrig kan vara tillåtet. För att ett sådant våld ska tillåtet krävs dock dels att den angripne befinner sig ett så trängt läge att våldet inte klart avviker från vad som behövs för att avvärja angreppet, dels att det brottsliga angrepp som våldet avser att avvärja är direkt livshotande (se t.ex. NJA 2005 s. 237).

Bedömningen av om en gärning som begåtts i nödvärn ska vara tillåten, eller med andra ord inte uppenbart oförsvarlig, innefattar två moment. En förutsättning för att gärningen ska anses tillåten är att det inte förelegat ett uppenbart missförhållande mellan nödvärnshandlingen och den skada som hotat genom angreppet. Vidare krävs att det våld som använts inte står i klar disproportion till vad som erfordrats för att avvärja den hotande faran (se NJA 2009 s. 234, jfr även NJA II 1962 s. 344 f.).

I begreppet uppenbart oförsvarlig ligger att man bör räkna med en relativt bred marginal till förmån för den angripne vid bedömningen om hen hållit sig inom gränserna för nödvärnsrätten (se t.ex. prop. 1993/94:130 s. 30).

Åklagaren har som sagt bevisbördan för att en tilltalads gärning varit otillåten. Detta innebär att åklagaren också ska bevisa att den tilltalade exempelvis inte handlade i en nödvärnssituation. Högsta domstolen har uttalat att åklagarens uppgift i dessa fall blir att åberopa bevisning av sådan styrka att invändningen om nödvärn framstår som obefogad. Beviskravet är här alltså något lägre än vad som i allmänhet gäller i brottmål (se t.ex. NJA 1990 s. 210 och NJA 2012 s. 45 p. 14).

Om en tilltalad, som i detta mål, gör en invändning som innebär att det inte rent faktiskt har varit fråga om en nödvärnssituation, men att hen uppfattade det på det viset, brukar man tala om inbillat (putativt) nödvärn. Även en sådan invändning måste åklagaren motbevisa för att det ska kunna bli en fällande dom. Bedömningen av en invändning om inbillat nödvärn ska i huvudsak göras på grundval av yttre förhållanden. Det bör då krävas, för att en sådan invändning ska kunna beaktas, att de yttre förhållandena ger stöd för att det kan ha förhållit sig så, att en tilltalad missuppfattat situationen (se t.ex. NJA 2012 s. 45 p. 15).

Född 1970. Gift och har två barn. – Jurist från Uppsala universitet. – Skriver om aktuella rättsfall samt är publicerad inom juridik med böcker och artiklar. – Utbildningsmässigt Nordplus stipendiat vid Juridiska fakulteten vid Helsingfors universitet; stipendiat från Juridiska fakulteten i Uppsala vid Faculté de droit, des sciences criminelles et d'administration publique (Université de Lausanne); juris kandidatexamen från Uppsala universitet; högskoleexamen med EG-rättslig inriktning från Linköpings universitet; fortbildning inom Fakultetskurser vid Stockholms Universitet och IUR Institutet för Utländsk Rätt; advokatexamen och genomgått advokatsamfundets kurser inom advokatetik och god advokatsed, klientpsykologi, lagen om penningtvätt samt stress och effektivitet i advokatyrket.

Bloggar

Sportbloggar