Logga in
Logga ut
Talanglösa advokater Juristbloggen Juristbloggen
Vädersponsor:

Johan Levin

Juristbloggen

Bloggen kretsar kring rättsliga ämnen i allmänhet och i synnerhet rättsliga avgörande. Bloggen är privat och har ingen direkt relation till mitt arbete eller tidningen (annat än om ni vill kräva mig på skadestånd, då kommer jag hänvisa till tryckfriheten).

Elektroniska underskrifter

Norrköping Elektronisk identifiering och elektronisk underskrift är förutsättningar för användningen av många digitala tjänster. En e-legitimation är en elektronisk identitetshandling som gör det möjligt för användaren både att identifiera sig elektroniskt vid inloggning och liknande i e-tjänster och att förse uppgifter med en elektronisk underskrift. En elektronisk underskrift är uppgifter i elektronisk form som används för att kontrollera att innehållet i en elektronisk handling kommer från den som har undertecknat handlingen.

I ett antal svenska lagar finns det bestämmelser som innebär att handlingar som ska vara undertecknade får undertecknas med en avancerad elektronisk underskrift som avses i artikel 3 i EU-förordningen, se t.ex. 1 kap. 13 § aktiebolagslagen (2005:551) och 1 kap. 7 § lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar. I vissa fall har kvalitetskravet på den elektroniska underskriften inte konkretiserats i bestämmelsen, utan hänvisning har gjorts till sådana elektroniska underskrifter som avses i artikel 3, set.ex. 45 kap. 4 § rättegångsbalken (elektronisk stämningsansökan). Det finns inte några krav i lag på att en kvalificerad elektronisk underskrift ska användas.

Att elektroniska underskrifter kan användas är i dag grundläggande för ett fungerande samhällsliv. Såväl kontakter med myndigheter som olika civilrättsliga transaktioner sker i ökad utsträckning elektroniskt. Detta avspeglas också i hur lagstiftningen ser ut. Det är därför en självklar utgångspunkt att även låneavtal kan skrivas under elektroniskt jfr t.ex. Högsta domstolens beslut den 2 november 2017 i mål Ö 5072-16 "Collectors elektroniska skuldebrev".

En elektronisk underskrift kan vara äkta i den meningen att den faktiskt har använts och att användningen har skett med tillämpning av relevanta säkerhetslösningar, t.ex. med angivande av innehavarens personliga kod. Av detta går det dock inte att dra någon slutsats beträffande frågan om det är innehavaren eller någon annan som har använt underskriften. På det sättet skiljer sig den elektroniska underskriften från den traditionella på papper. Bedömningen av om en elektronisk underskrift binder innehavaren måste därför ske i två steg. Först måste prövas om det är den aktuella underskriften som har använts, därefter vem som har använt den.

Talanglösa advokater

Norrköping Hovrätten dömde advokatbyrån att betala tolv miljoner i skadestånd till en klient för dålig processföring, Högsta domstolen ändrade domen eftersom advokatens misstag inte var "uppenbart". 

Högsta domstolen anförde.

Målet rör en advokatbyrås skadeståndsansvar för den rådgivning som en advokat vid byrån har lämnat till en klient i samband med en tvist.

Hovrätten har kommit fram till att entreprenadkontraktet rimligen inte kan tolkas på annat sätt än att utläggen varit ersättningsgilla och att Js underlåtenhet att utforma klientens talan så att frågan om ersättning för utläggen inte prövades självständigt var vårdslös. Hovrätten har bedömt, att om ett sådant yrkande framställts hade klientens talan i den delen vunnit framgång. Hovrätten har därför bifallit klientens yrkande avseende ersättning för dels rättsförlust, dels motpartens rättegångskostnad i tingsrätten och förpliktat advokatbyrån att till klienten utge i dessa delar yrkat belopp med ränta.

Utgångspunkter for bedömningen 

En advokat bär gentemot sin klient på kontraktsrättslig grund ett ansvar för skada som vållats uppsåtligen eller genom vårdslöshet. Ansvaret präglas av de kunskaper en advokat förutsätts ha i sin egenskap av juridisk expert och ledamot av advokatsamfundet.

Enligt 8 kap. 4 § rättegångsbalken ska en advokat i sin verksamhet redbart och nitiskt utföra de uppdrag som anförtrotts henne eller honom och iaktta god advokatsed. Det innebär bl.a. att advokaten ska utföra sitt uppdrag med omsorg, noggrannhet och tillbörlig skyndsamhet och att juridiska råd ska vara grundade på erforderliga undersökningar av gällande rätt ( se Vägledande regler om god advokatsed - Med kommentar, reviderad juni 2016).

I advokatuppdraget ligger ett åtagande att efter bästa förmåga hävda klientens intressen. Advokaten har ett ansvar för att göra erforderliga undersökningar av sakens rättsliga sida. Advokaten måste, främst genom kontakter med huvudmannen, skaffa sig en bild också av de faktiska förhållanden som ska analyseras rättsligt. Utifrån dessa undersökningar och analyser ska advokaten ge klienten råd om hur denne kan och bör agera. Den som har sökt råd i en juridisk fråga ska kunna förlita sig på att de råd som advokaten lämnar är väl underbyggda.

Skadeståndsansvar föreligger för en advokats rådgivning vid uppenbara fel. Så kan t.ex. vara fallet när de rättsliga frågorna är enkla eller om svaren på dem är lätta att finna och advokaten på grund av okunnighet eller förbiseende ger ett råd som klart strider mot lag eller fast praxis. Andra typer av sådana situationer är då advokaten försummar att uppmärksamma nära till hands liggande bevismedel eller missar att iaktta olika typer av frister. (Set.ex. NJA 1939 s. 374 och NJA 1957 s. 621; jfr även t.ex. Heuman, a.a., s. 25 ff., Bertil Bengtsson, Särskilda avtalstyper I, 2 uppi. 1976, s. 173 och Per OlofEkelöf m.fl., Rättegång I, 9 uppi. 2016, s. 231.)

De rättsliga problemställningarna kan emellertid vara komplexa och kräva svåra överväganden. Oaktsamhetsbedömningen får då främst riktas in på frågan om advokaten har varit tillräckligt omsorgsfull vid sina undersökningar och i sin analys av dels de faktiska omständigheterna, dels rättsläget och de processuella förutsättningarna att driva huvudmannens sak.

Undersökningarna kan medföra att klienten har olika handlingsalternativ. Advokaten har en skyldighet att upplysa klienten om dessa och framhålla de fördelar och risker som finns med respektive alternativ och bör normalt ange sin uppfattning. En underlåtenhet att lägga fram alternativen med fördelar och risker bör emellertid inte kunna leda till I kadeståndsskyldighet annat än i mer uppenbara fall. (Jfr bl.a. Ekelöf, a.a. s. 227, Heuman, a.a. s. 25 ff., 105 ff. och Jan Kleineman, Rådgivares informationsansvar - en probleminventering, SvJT 1998 s. 185 ff.)

När det gäller frågan om en advokat kan bli skadeståndsskyldig för det sätt på vilket han eller hon har fört en process i domstol har det i rättslitteraturen anförts att talanglös, svag eller dålig processföring endast i undantagsfall kan vara skadeståndsgrundande. Vidare har det uttalats att skadeståndsskyldighet knappast kan tänkas uppstå annat än i vissa fall då advokaten i rättegången lämnat ett medgivande eller erkännande som inte borde ha lämnats eller då advokaten underlåtit att åberopa en grund som borde ha åberopats eller :framställa en invändning som borde ha :framställts. (Se Bengtsson, a.a. s. 158, Vinding Kruse, a.a. s. 64 och Holger Wiklund, Advokats skadeståndsskyldighet, Försäkringsjuridiska föreningens publikation nr 10, 1953, s. 311 ff.)

Det är klienten som har bevisbördan för att advokaten har gjort sig skyldig till skadeståndsgrundande vårdslöshet. 

Högsta domstolens bedömning

J hade med hänvisning till entreprenadkontraktet kunnat med klienten ta upp frågan om det fanns grund för att i vart fall alternativt yrka ersättning för utläggen på kontraktsrättslig grund och kvittningsvis uttryckligen yrka avräkning för utläggen gentemot motpartens genkäromål. Det kan därför sättas i fråga om J inför och under processen vid tingsrätten har anlagt ett alltför snävt synsätt och därmed om han med tillräcklig omsorg har analyserat avtalen och klientens mellanhavanden med motparten. Detta har påverkat hans möjligheter att urskilja olika handlingsalternativ för klienten och ge föreningen tillfälle att överväga dem.

Detta kan emellertid i vart fall inte ses som ett sådant misstag som ger upphov till skadeståndsskyldighet. Det bör då kunna tas hänsyn till att J inte hade fått tillgång till all information som kunde ha haft rättslig betydelse. Sålunda har J uppgett bl.a. att han med kännedom om tilläggsavtalet skulle ha gjort andra överväganden vid utformningen av talan. Att beakta i det sammanhanget är att J, som nämnts, genomförde flera möten med klientens företrädare i syfte att få bilden av de olika avtalsrelationema klar för sig och att han därvid inte kan anses ha visat bristande omsorg. Han har inte heller underlåtit att i tingsrättsprocessen åberopa de kostnader som föreningen haft, även om han gjorde det enbart inom ramen för en skadeståndstalan. 

Kommentar: Högsta domstolen rev upp domen eftersom advokatens misstag inte var "uppenbart" - en dom som enligt Christina Ramberg, professor i civilrätt, innebär att "talanglösa" advokater kan fortsätta att begå misstag utan att bli skadeståndsskyldiga, se Dagens Juridik.

Föräldrarnas lämplighet

Norrköping Enligt förarbeten ska domstolen frånta en vårdnadshavare vårdnaden om denna brister i omsorgen om barnet men domstolarna uttalar sig ogärna om en förälders olämplighet som förälder. T.ex. anförde Högsta domstolen att gemensam vårdnad inte var förenlig med barns bästa i ett fall där modern har dömts för försök till dråp på fadern och denne har förklarat att han inte kan tänka sig att ha någon som helst direkt kontakt med modern. Domstolen ansåg att inställningen måste respekteras; det kan inte krävas av NN att han skall ha direkt kontakt med en personsom har utsatt honom för ett så allvarligt övergrepp som det här är fråga om. Däremot ansågs inte föräldern - modern - som olämplig. 

Avgörande för alla beslut om vårdnad, boende och umgänge är barnets bästa. Det innebär att det inte finns några andra intressen som kan gå före barnets bästa, t.ex. rättvisa mellan föräldrarna eller en förälders behov av kontakt med barnet. Vid bedömningen av vad som är bäst för barnet ska det fästas avseende särskilt vid risken för att barnet eller någon annan i familjen utsätts för övergrepp eller att barnet olovligen förs bort eller hålls kvar eller annars far illa. Det ska även fastas avseende särskilt vid barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna. Prövningen ska ske efter en helhetsbedömning som beaktar alla relevanta omständigheter, inklusive barnets vilja med beaktande av barnets ålder och mognad. (Se 6 kap. 2 a § föräldrabalken).

När som i detta fall uppgifter om övergrepp och våld förs fram måste uppgifterna alltid prövas och en riskbedömning göras. Riskbedömningen ska grundas på blå. vad som är utrett om tidigare inträffade händelser och om andra faktiska omständigheter som exempelvis tidigare övergrepp. Beviskravet är inte detsamma som i brottmål. Det behöver alltså inte vara ställt utom rimligt tvivel att förhållanden kan komma att inträffa som kan leda till att barnet eller någon annan i familjen far illa för att detta ska få inverkan på beslutet. Ett påstående om övergrepp ska inte bortses ifrån endast av den anledningen att t.ex. en förundersökning hos polisen har lagts ned. Det räcker med att det föreligger konkreta omständigheter som talar för att det finns en risk för att barnet kan komma att fara illa. (Se prop. 1992/93:139 s. 28 f. och 37 samt prop. 2005/06:99 s. 41 f.).

Utöver dessa faktorer ska rätten även ta hänsyn till bl.a. föräldrarnas lämplighet som vårdnads-, boende- och umgängesförälder samt barnets behov av kontinuitet och stabilitet i tillvaron. Vid bedömningen av om vårdnaden ska vara gemensam eller inte ska rätten fästa avseende särskilt vid föräldrarnas förmåga att samarbeta i frågor som rör barnet.

 

 

 

Dödat en person i Afghanistan - beviljas asyl

Norrköping

En 25-årig man sökte asyl med motiveringen att han är hotad efter att ha dödat sin kusin i samband med ett bråk om släktens mark i Afghanistan. Migrationsverket sa nej och beslutade om utvisning. Nu har Migrationsdomstolen rivit upp beslutet – och bestämt att mannen och hans familj ska få permanent uppehållstillstånd och anförde:

Migrationsverket har gjort gållande att NN ska uteslutas från att anses som alternativt skydds behövande, med anledning av att han begått ett grovt brott och erkänt att han dödat en annan person.

Det är Migrationsverket som har bevisbördan för att visa att det finns synnerlig anledning att anta en utlänning har begått sådant grovt brott som utgör grund för uteslutande enligt 4 kap. 2 c § första stycket 2 utlänningslagen. De faktorer som bör beaktas vid bedömningen av om ett brott är grovt är typ av gärning, faktisk skada som tillfogats, form av förfarande vid åtal, form av påföljd och om de flesta jurisdiktioner skulle betrakta gärningen som ett allvarligt brott. Mord, våldtäkt och väpnat rån betecknas utan tvekan som allvarliga brott (jfr MIG 2014:24).

Migrationsdomstolen bedömer att det inte finns synnerlig anledning att anta att NN har gjort sig skyldig till ett grovt brott. Domstolen beaktar i bedömningen följande omständigheter.

NN har erkänt att han brukat våld på ett sådant sätt, som resulterat i döden för en farbrors son i samband ett slagsmål med mannen och två andra personer. Han har uppgett att han tog den sten han använt som tillhygge för att försvara sig och att han inte hade avsikt att skada någon. Han anför att han inte gjort sig skyldig till brott utan har endast handlat i nödvärn. Någon nödvärnsexcess har inte förekommit. Även om det ligger i sakens natur att någon objektiv beskrivning av händelseförloppet inte går att uppbringa och därmed vissa oklarheter föreligger anser domstolen att Migrationsverket inte har uppfyllt sin bevisbörda att visa att det finns synnerlig anledning att anta NN har begått brott som utgör grund för uteslutande enligt 4 kap. 2 c § utlänningslagen. Därmed saknas anledning att utesluta NN med anledning av att han orsakat sin farbrors sons död.

 

 

 

 

 

"Ouppnåeliga krav" från kontrollerande föräldrar

Norrköping Nämnden ansöker nu om att N ska beredas vård med stöd av 2 § LVU samt yrkar att en dom ska gälla omedelbart.

Nämnden anför i huvudsak följande. N har bl.a. berättat att hon vid några tillfällen blivit utsatt för våld. Hon har även berättat att hon har blivit kallad kränkande ord hemma. Skolan har tidigare rapporterat att N har ett självskadebeteende. Föräldrarna ställer ouppnåeliga krav på Nora. Hon ställs inför svåra valsituationer och har orimliga förväntningar på sig. Hon hämmas från att ta sig in på arbetsmarknaden och har fått sin skolsituation försvårad. Dessutom känner hon sig exkluderad i hemmet. Sammantaget är föräldrarna extremt kontrollerande, vilket inte är adekvat i förhållande till N:s ålder och mognad. N har inte tillgång till egen hemnyckel, bankkort eller ID-kort. N har inte heller tillgång till den dator som finns hemma eller till internet, vilket gör att hon måste göra allt skolarbete i skolan eller hos en kompis.

Vårdnadshavaren och styvpappan har inte bedömts mottagliga för det stöd som har beviljats. N önskar inte stöd i hemmet utan vill placeras utanför hemmet. Hennes hälsa och utveckling riskerar att allvarligt skadas i den miljö och de relationer som nu föreligger. Hon är i behov av en placering utanför hemmet. Vårdnadshavarens/mammans samtycke bedöms inte som tillförlitligt, utan som vacklande. Behövlig vård måste ske enligt LVU.

Förvaltningsrätten anförde.

I målet är alla parter inte eniga kring delar av det som kommer fram i socialtjänstens utredning och kring vad som hänt vid specifika tillfällen. Förvaltningsrätten kan och ska inte fastställa exakt vad som hänt, men ska grunda sin bedömning mot bakgrund av allt som kommit fram i målet.

Frågan som förvaltningsrätten ska ta ställning till är om det finns förutsättningar för att bereda N vård enligt 2 § LVU.

Förvaltningsrätten ifrågasätter inte att mamman i grund och botten vill Ns bästa. Utredningen i målet stödjer dock att N har kontrollerats och behandlats på ett hårt och ofördelaktigt sätt, inte minst av hennes styvpappa. Av den medicinska utredningen i målet framgår inte att det förekommit fysiskt våld mot N. I vilken utsträckning det förekommit sådant våld framstår som osäkert. Vad som dock framstår som uppenbart är att N befinner sig i en miljö som åtminstone psykiskt är mycket påfrestande för henne, där hon utsätts för beskyllningar och orimliga krav. Förvaltningsrätten har ingen anledning att ifrågasätta Ns upplevelser som exkluderad i familjen och ser allvarligt på att ett barn hyser sådana känslor i sitt eget hem. Det är tydligt att hela situationen nu är så konfliktfylld att N inte mår bra av att befinna sig hemma. Vidare anser förvaltningsrätten att mamman uppvisar en viss frånskyllande attityd och att hon inte fullt ut inser sina egna tillkortakommanden när det kommer till att tillgodose Ns behov.

Sammantaget bedömer förvaltningsrätten att det föreligger sådana omsorgsbrister och hemförhållanden som avses i 2 § LVU och att dessa brister och förhållanden är av sådan art och omfattning att det finns en påtaglig risk för att Ns hälsa och utveckling skadas. I enlighet med föreslagen vårdplan anser förvaltningsrätten att behövlig vård endast kan säkerställas genom placering utanför det egna hemmet.

Kammarrätten anförde.

Kammarrätten gör samma bedömning som förvaltningsrätten, att det på grund av brister i omsorgen finns en påtaglig risk för att Ns hälsa och utveckling skadas. Hon behöver därför vård utanför hemmet. Till sådan vård finns inget samtycke från mamman, varför tvångsvård är nödvändig. Överklagandet ska därmed avslås.

 

 

"Tyst överenskommelse" tillräckligt för dold samäganderätt till fd sambos fastighet

Norrköping Maria och Ulf har levt i ett samboförhållande.

De köpte år 2005 fastigheten. Där fanns bland annat två bostadshus med olika adresser. De bosatte sig i bostadshuset. Han är näringsidkare och äger en hyresfastighet. Inför fastighetsköpet hade han och Maria fått rådet att utelämna honom som formell köpare. Rådgivaren, tillika säljarens make, hade själv varit näringsidkare men hamnat på obestånd vilket riskerat hans och hustruns bostadshus. Denne ville skydda dem från ett liknande scenario. De lydde rådet, och endast Maria kom att upptas som formell köpare av fastigheten. Paret bodde i huset i sju år. De separerade år 2012. Maria stannade i huset medan han flyttade till det andra huset. De bor fortfarande kvar i husen och har idag ingått nya förhållanden.

Tingsrätten anförde.

Sammantaget finner tingsrätten att omständigheterna vid köpet har varit sådana att det får anses ha funnits en tyst överenskommelse om gemensamt ägande. Vad Maria anfört om parternas agerande efter separationen är inte tillräckligt för att motbevisa påståendet om dold samäganderätt. 

Hovrättens bedömning.

Eftersom fastigheten har köpts för gemensamt bruk och i syfte att fungera som parternas gemensamma bostad och då Ulf bidragit till köpet får det i enlighet med praxis och som tingsrätten anfört, presumeras att avsikten var att fastigheten skulle ägas gemensamt. Det ankommer på Maria att med sin bevisning bryta den presumtionen. Hovrätten instämmer i tingsrättens värdering av Marias bevis med följande tillägg. NN har under ed berättat att Ulf till honom vid flera tillfällen ska ha sagt att han inte ägde något på fastigheten och att han av den anledningen inte ville lägga ned några pengar på gården. Uppgifterna från NN ska beaktas med viss försiktighet då han numera är Marias sambo. Dessutom är de uppgifter som Ulf ska ha lämnat till NN uttalade i tiden efter parternas separation. NN:s uppgifter ger därför endast ett mycket svagt stöd för Marias påstående om hur avsiktsförhållandet såg ut vid köpet.

Som tingsrätten redovisat har Ulf åberopat bevisning som med viss styrka talar för att parterna vid tidpunkten för fastighetsförvärvet var överens om ett gemensamt ägande. Detta gäller inte minst vittnesuppgifterna från NN2 och NN3. Maria har i hovrätten framhållit att den konflikt som finns mellan NN2 och NN3 å den ena sidan och Marias far K å den andra, minskar bevisvärdet av deras utsagor. Även med beaktande av denna konflikt utgör vittnesmålen enligt hovrättens mening ett relativt starkt stöd för att parterna faktiskt var överens om ett gemensamt ägande. Ulfs bevisning i denna del är inte så stark att en sådan partsavsikt kan anses styrkt, men hans motbevisning ökar kravet på den bevisning som Maria måste prestera för att bryta presumtionen om gemensamt ägande.

Sammantaget finner hovrätten, i likhet med tingsrätten, att Maria inte förmått bryta presumtionen om gemensamt ägande. Tingsrättens dom ska därför fastställas.

Kommentar: För att dold samäganderätt ska föreligga krävs att tre kumulativa kriterier är uppfyllda:

1) en egendom är förvärvad i ena sambons eller makens namn för det gemensamma bruket,

2) den andra sambon eller maken har bidragit ekonomiskt vid förvärvet samt

3) att det ekonomiska bidraget har syftat till en önskan om att bli delägare och den förvärvande sambon eller maken har insett denna önskan.

Gör: jurist


Födelseår: 1970



Började skriva för juristbloggen: September 2013


Gillar: kreativitet, måttfullhet och juridisk visdom.

Juridikens uppgifter: att styra samhällsutvecklingen, att fördela gåvor och bördor, att säkra förväntningar, att lösa konflikter och att markera värderingar. Det åvilar juristen ett särskilt ansvar att på ett begripligt och övertygande sätt föra ut och synliggöra de argument som ligger bakom avvägningar i lagstiftningen och avgöranden i enskilda fall.

Sportbloggar

Kultur- & nöje

Livsstil

Övrigt

Politiker

Frågor om våra bloggar?

Behöver du komma i kontakt med oss angående våra bloggar?
Mejla till bloggar@ostgotamedia.se