Logga in

Johan Levin

Juristbloggen

Bloggen handlar främst om aktuella rättsfall men även frågor kring rättsdogmatik, rättshistoria och rättssociologi. När det gäller rättsreglerna så har dessa främst betydelse inför en domstol, som bedömer reglerna i enlighet med gällande rätt.

Det är vanligt att i varje mera betydelsefull rättsfråga kan bevittna att jurister kan vara av helt olika åsikter. Advokat står emot advokat, en domstol dömer på ett sätt, en annan på ett annat och en tredje kanske på ännu ett sätt; ja, även inom domstolarna framträder meningsmotsättningar; likaväl bland rättsvetare och det inte sällan i sådan mångfald, att man kan vara frestad att ställa frågan ”vad som är rätt?” utan att få något svar på frågan.

I praktiken finns tre syften med rättstillämpningen: i) garantera ordning och säkerhet i samhällslivet; ii) återspegla det allmänna rättsmedvetandet, eller som en ledamot i högsta domstolen uttryckte »Lagen bör vara ett eko av det förut stadgade och mognade allmänna tänkesättet.»; samt iii) kravet, att »lika skola behandlas lika».

Frågan om domarnas opartiskhet

Norrköping I hovrätten väcktes frågan om tingsrättsdomarnas opartiskhet vid en kommersiell tvist  och i anslutning till det gjordes gällande att klagande varken fått eller kunnat få en rättvis prövning vid tingsrätten samt överlämnat till hovrätten att bedöma problematiken.

Klagande har i denna del i korthet anfört följande. Domare 1 har tidigare, i egenskap av personlig bankman, haft omfattande kontakt med det av bolagets åberopade vittnet NN, tillika bolagets ägare. Det har vidare framkommit att Domare 2 efter avslutad huvudförhandling men före dom deltagit vid en herrmiddag där målet diskuterats och att han där genomfört en informell omröstning huruvida käromålet skulle bifallas. Vid tillfället deltog Domare 2 även i diskussioner angående NN:s eventuella kopplingar till Hells Angels.

Hovrätten anförde.

När det gäller Domare 1 gör hovrätten följande överväganden.

Av Domare 1:s  uppgifter framgår att hon för över åtta år sedan var timanställd
som vikarie på en bank där NN var kund. Utredningen ger emellertid inte
stöd för att hon, utöver sedvanliga kundkontakter inom ramen för sina arbetsuppgifter i
kassa/kundtjänst, haft någon närmare personlig relation till honom. Enligt hovrättens
mening kan inte detta förhållande innebära att Domare 1 varit jävig att handlägga
målet. Dock har det förelegat skäl att upplysa parterna om omständigheterna i
enligt med bestämmelsen i 4 kap. 14 § första stycket rättegångsbalken.Tingsrättens underlåtenhet i nu nämnt avseende är emellertid inte heller i sig tillräcklig för att grunda jäv.

När det gäller Domare 2 gör hovrätten följande överväganden.

I fall där en ledamot av rätten har gjort uttalanden som för en objektiv iakttagare kunnat
framstå som uttryck för en förhandsinställning i målet eller en negativ inställning
till en part har legitimt tvivel om ledamotens opartiskhet ansetts föreligga (se bl.a.
Europadomstolens dom i Buscemi mot Italien den 16 september 1999 och RH
1993:109). Det får vidare anses allmänt vedertaget att en domare måste iaktta stor försiktighet
när denne uttalar sig i massmedia beträffande mål som han eller hon handlägger
så att inte yttrandet uppfattas som ett ställningstagande på förhand i frågor som är
föremål för rättens prövning (jfr Justitiekanslerns beslut JK 1986 s. 57 och Domstolsverkets
rapport ”God domarsed – Om etik och ansvarstagande” s. 138 och s. 141 f.).
På motsvarande sätt bör en domare undvika att, annat än på ett mycket översiktligt och
allmänt plan, tala om pågående mål i privata sammanhang (jfr The Bangalore Principles
of Judicial Conduct, punkten 4.3 samt Commentary on The Bangalore Principles of
Judicial Conducts nr 122).

Av Domares 2:s uppgifter framgår att han redogjort för målet och medverkat i
en diskussion som rört såväl målet som dess parter och ett åberopat vittne vid det tillfälle
som klagande gjort gällande. Även om det inte blivit helt klarlagt exakt
på vilket sätt Domare 2 deltagit i samtalet under middagsbjudningen finner
hovrätten att förhållandena, vilka gått klart utöver ett allmänt omnämnande av ett
mål, är tillräckliga för att väcka tvivel hos en objektiv iakttagare om Domare 2:s
opartiskhet vid prövningen av målet. Mot bakgrund av det anförda finner hovrätten
att det föreligger en sådan särskild omständighet som är ägnad att rubba förtroendet
för Domare 2:s opartiskhet. Härtill kommer det förhållandet att tingsrätten
som nämnts i det föregående har brustit i sin upplysningsskyldighet. Det har således
förelegat jäv vid tingsrätten.

 

 

Kommentar: Enligt 4 kap. 14 § första stycket rättegångsbalken är en domare som vet att det föreligger
en omständighet som kan antas utgöra jäv mot honom eller henne skyldig att
självmant ge det till känna. I detta ligger att en domare kan vara skyldig att upplysa
parterna även om sådana förhållanden som vid en senare prövning inte anses grunda
jäv (se rättsfallet RH 2009:39). Enligt grunderna för bestämmelsen bör varje domare
även vara skyldig att uppge om han eller hon tror att jäv föreligger mot en annan ledamot
av rätten (se Fitger m.fl., Rättegångsbalken, Zeteo, juli 2018, kommentaren till 4
kap. 14 § första stycket). En domares underlåtenhet att upplysa om en viss omständighet
som kan antas utgöra jäv torde kunna få betydelse vid en samlad jävsbedömning
där den egentliga jävsfrågan framstår som särskilt svårbedömd. Enbart det förhållandet
att upplysningsplikten försummats kan inte grunda jäv. (Se rättsfallet RH 2009:39)

Giltig ursäkt för sent överklagande

Norrköping Förvaltningsrätten i Karlstad beslutade XX att avslå NN:s överklagande av Försäkringskassans beslut avseende sjukpenning och sjukpenninggrundande inkomst. NN överklagade förvaltningsrättens dom. Förvaltningsrätten beslutade den 4 juli 2019 att avvisa hennes överklagande som för sent inkommet.

I överklagande till kammarrätten anförde ombudet följande.

I samband med att ombudet blev klar med hennes överklagande under kvällen den 2 juli 2019 drabbades han av en kraftig yrselattack. Som en följd av detta akuta tillstånd tilltog tröttheten och ombudet somnade. Han översände överklagandet till förvaltningsrätten först dagen efter. Hon har själv vidtagit de åtgärder som under rådande omständigheter kan begäras av henne. Det är inte rimligt att hon ska straffas på grund av ombudets sjukdomstillstånd. Till stöd för sin ansökan hänvisar hon bl.a. till läkarintyg avseende sitt ombud.

Kammarrätten anförde.

I praxis har kraven för återställande av försutten tid ställts mycket högt. En försummelse av ett ombud anses regelmässigt inte utgöra tillräckligt skäl för att återställa en försutten tid för överklagande (jfr RÅ 2003 ref. 82 I och II). Omständigheten att ett ombud före besvärstidens utgång drabbats av en så allvarlig sjukdom att denne uppenbarligen inte varit i stånd att i rätt tid fullgöra uppdraget och parten inte haft anledning att kontrollera att ombudet har gett in överklagandet i rätt tid, har ansetts utgöra giltig ursäkt (RÅ 1994 not 715).

Av utredningen i målet framgår att NN:s ombud har haft problem med yrsel och förlamande trötthet vid tidpunkten för överklagandet. Kammarrätten anser att det som framkommit om ombudets tillstånd inte är en sådan omständighet som utgör giltig ursäkt för att överklagandet inte har kommit in i rätt tid. Ansökan ska därför avslås.

 

 

Svar senast julafton

Norrköping Skrivelsen är daterad den 17 december 2018 och har följande lydelse (klienten omnämnd som "BA" och parternas son som X).

BA har kontaktat mig med anledning av eran son X. BA anser att det bästa för X är att hon anförtros ensam vårdnad om honom samt att du för närvarande har umgänge med honom varannan lördag mellan kl 12-14. Detta umgänge kan naturligtvis utökas i takt med att X känner en ökad trygghet hos dig. För det fall du kan acceptera detta kan ni vända er till familjerätten som kan upprätta ett juridiskt bindande avtal som reglerar frågorna om vårdnad och umgänge. För det fall du inte accepterar att BA anförtros ensam vårdnad samt att X har ovanstående umgänge med dig har jag BA:s uppdrag att vända mig till tingsrätten. Om jag inte hör någonting ifrån dig, eller av dig anlitat ombud, inom en vecka från och med dags dato kommer jag att ansöka om stämning.

I anmälan till discplinnämnden anfördes:

- NN har genom skrivelsen inte berett honom skälig tid att svara i saken. Vid normal postgång skulle skrivelsen ha varit honom tillhanda senast onsdagen den 19 december 2018. Den svarsfrist som NN har satt ut infaller på julafton den 24 december 2018. Mot bakgrund av att den allmänna postgången inte sällan är problematisk inför helgdagarna — samt att det inte är ovanligt med semester under denna period — är tidsfristen inte skälig.

- Vidare är den faktiska möjligheten att under denna period få tag på ett ombud i regel mycket begränsad. I skrivelsen har NN inte heller upplyst honom om att han själv bör anlita advokat. Oaktat hotet om rättsliga åtgärder har NN — vad han känner till — inte lämnat in någon stämningsansökan trots att det har dröjt över en månad.

Nämndens bedömning och beslut

Av utredningen framgår att NN har skickat ett brev till motparten daterat den 17 december 2018. Motparten har enligt brevet haft att agera senast den 24 december 2018. NN skulle annars komma att ansöka om stämning. Det har inte framkommit några omständigheter som har motiverat särskild skyndsamhet med att vidta rättsliga åtgärder.

Mot bakgrund av omständigheterna har NN inte gett motparten skäligt rådrum att besvara brevet. Av utredningen framgår vidare att NN inte har informerat motparten om sin roll som ombud eller rekommenderat motparten att kontakta ett ombud.

NN har genom vad som förevarit handlat i strid med god advokatsed. Nämnden tilldelar därför NN erinran enligt 8 kap. 7 § andra stycket rättegångsbalken. 

633 kronor för promenad

Norrköping NN har yrkat ersättning för tidsspillan med 633 kr avseende promenad från kontoret till åklagarkammaren i Örebro och tillbaka under sammanlagt 30 minuter. Enligt hovrätten bedömning ska sådan ersättning inte utgå (jfr. RH 2009:85).

I denna viktiga fråga så har Högsta domstolen nu beviljat prövningstillstånd och samtidigt uppdragit åt Sveriges advokatsamfund att avge yttrande i målet.

I sammanhanget anförde hovrätten i RH 2009:85 följande:

"Ett målsägandebiträde har promenerat från advokatkontoret till en huvudförhandling i hovrätten och begärt ersättning för tidsspillan med 507, 50 kr avseende en sammanlagd gångtid om 30 minuter. Hovrätten har ansett att målsägandebiträdet varit skyldigt att överväga vilka andra och för staten mindre kostsamma alternativ i fråga om färdsätt som stod till buds, t.ex. att åka taxi för en avsevärt mindre kostnad. Hovrätten har inte funnit rimligt att bifalla den begärda ersättningen för tidsspillan."

 

 

Polisen och våldsanvändning

Norrköping Polisens verksamhet syftar till att upprätthålla allmän ordning och säkerhet samt att i övrigt tillförsäkra allmänheten skydd och annan hjälp (1 § polislagen).

Polisen har flera olika uppgifter som räknas upp på ett mer övergripande sätt i 2 § polislagen. Bestämmelsen lyder

"Till Polismyndighetens uppgifter hör att

1. förebygga, förhindra och upptäcka brottslig verksamhet och andra störningar av den allmänna ordningen eller säkerheten,

2. övervaka den allmänna ordningen och säkerheten och ingripa när störningar har inträffat,

3. utreda och beivra brott som hör under allmänt åtal,

4. lämna allmänheten skydd, upplysningar och annan hjälp, när sådant bistånd lämpligen kan ges av polisen,

5. fullgöra den verksamhet som ankommer på Polismyndigheten enligt särskilda bestämmelser.

För att kunna fullgöra sitt uppdrag har polisen av lagstiftaren anförtrotts omfattande maktbefogenheter, däribland rätten att använda våld. Stöd för polisen våldsanvändning finns i 10 § polislagen. I vissa situationer får polisen använda särskilda hjälpmedel då personellt våld måste tillgripas som en yttersta utväg. Till sådana hjälpmedel hör skjutvapen. Närmare bestämmelser om skjutvapen finns i kungörelsen (1969:84) om polisens användning av skjutvapen och i Polismyndighetens föreskrifter och allmänna råd om polisens skjutvapen m.m. (FAP 104-2). Denna polisens rätt att använda våld brukar kallas polisens laga befogenhet (se mer om detta i t.ex. Annika Norée, Laga befogenhet – Polisens rätt att använda våld, 2000).

Utöver denna reglerade våldsanvändning har en polisman samma rätt som andra att bruka våld i nödvärnssituationer och detta också under tjänsteutövningen (10 § tredje stycket polislagen och 1 § skjutkungörelsen; se mer om detta i t.ex. Polislagen, Berggren m.fl., Zeteo, kommentaren till 10 § polislagen). Även praxis från Europadomstolen bekräftar detta. I t.ex. avgörandet Bubbins mot Förenade kungariket från mars 2005 ansågs en polisman, som skjutit ihjäl en annan person, ha använt våld som kunde anses ha varit absolut nödvändigt, eftersom polismannen hotats med vapen och varningar inte hade hörsammats (se Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, Zeteo, s. 65).

Nödvärn en objektiv ansvarsfrihetsgrund. Detta innebär att en gärning, som i och för sig uppfyller alla rekvisit för ett brott, kan vara tillåten.

Gärningen anses då vara rättfärdigad varför ansvar inte ska dömas ut. Bestämmelsen om nödvärn finns i 24 kap. 1 § brottsbalken.

En gärning som någon begår i nödvärn utgör brott endast om den med hänsyn till angreppets beskaffenhet, det angripnas betydelse och omständigheterna i övrigt är uppenbart oförsvarlig. Rätt till nödvärn föreligger bl.a. mot ett påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp på person eller egendom.

Nödvärnsbestämmelsen innebär inte att dödligt våld aldrig kan vara tillåtet. För att ett sådant våld ska tillåtet krävs dock dels att den angripne befinner sig ett så trängt läge att våldet inte klart avviker från vad som behövs för att avvärja angreppet, dels att det brottsliga angrepp som våldet avser att avvärja är direkt livshotande (se t.ex. NJA 2005 s. 237).

Bedömningen av om en gärning som begåtts i nödvärn ska vara tillåten, eller med andra ord inte uppenbart oförsvarlig, innefattar två moment. En förutsättning för att gärningen ska anses tillåten är att det inte förelegat ett uppenbart missförhållande mellan nödvärnshandlingen och den skada som hotat genom angreppet. Vidare krävs att det våld som använts inte står i klar disproportion till vad som erfordrats för att avvärja den hotande faran (se NJA 2009 s. 234, jfr även NJA II 1962 s. 344 f.).

I begreppet uppenbart oförsvarlig ligger att man bör räkna med en relativt bred marginal till förmån för den angripne vid bedömningen om hen hållit sig inom gränserna för nödvärnsrätten (se t.ex. prop. 1993/94:130 s. 30).

Åklagaren har som sagt bevisbördan för att en tilltalads gärning varit otillåten. Detta innebär att åklagaren också ska bevisa att den tilltalade exempelvis inte handlade i en nödvärnssituation. Högsta domstolen har uttalat att åklagarens uppgift i dessa fall blir att åberopa bevisning av sådan styrka att invändningen om nödvärn framstår som obefogad. Beviskravet är här alltså något lägre än vad som i allmänhet gäller i brottmål (se t.ex. NJA 1990 s. 210 och NJA 2012 s. 45 p. 14).

Om en tilltalad, som i detta mål, gör en invändning som innebär att det inte rent faktiskt har varit fråga om en nödvärnssituation, men att hen uppfattade det på det viset, brukar man tala om inbillat (putativt) nödvärn. Även en sådan invändning måste åklagaren motbevisa för att det ska kunna bli en fällande dom. Bedömningen av en invändning om inbillat nödvärn ska i huvudsak göras på grundval av yttre förhållanden. Det bör då krävas, för att en sådan invändning ska kunna beaktas, att de yttre förhållandena ger stöd för att det kan ha förhållit sig så, att en tilltalad missuppfattat situationen (se t.ex. NJA 2012 s. 45 p. 15).

Transkvinna på anstalt för män

Norrköping NN är dömd för misshandel till fängelse fyra månader. Av dom framkommer att brottsligheten är riktad mot person i nära relation. Kriminalvården beslutade den 14 augusti 2018 att NN ska vara placerad i anstalten Kolmården. Senaste dag för inställelse är den 4 oktober 2018. Den 10 september 2018 inkom NN, via ombud, med en begäran om omprövning av anstaltsplaceringen. NN anför att han, p.g.a. personliga omständigheter (hen är transkvinna), vill vara placerad i anstalten Sagsjön (dvs anstalt för kvinnor).

Kammarrätten anförde.

Målet rör frågan om NN ska placeras i enlighet med sitt juridiska kön, som är man, eller det kön hon själv identifierar sig med, som är kvinna.

Europadomstolen har konstaterat att den enskildes frihet att själv definiera sin könstillhörighet är en av de mest grundläggande aspekterna av självbestämmande (van Kück mot Tyskland, appl. nr. 35968/97, punkt 73). Den generella utgångspunkten är därför att transsexuella ska behandlas i enlighet med det kön som de själva vill identifiera sig med.

När det gäller frågan om placering av en person för kriminalvård i anstalt kan man dock inte ta hänsyn enbart till den enskildes uppfattning om sitt kön, utan man måste också ta hänsyn till den situation som de andra intagna i anstalten hamnar i. Särskilt om de övriga intagna är kvinnor och den enskilde har ett juridiskt kön som man kan problem uppstå. Frågan om placering i anstalt kan därför inte avgöras uteslutande i enlighet med vilket som är det självidentifierade könet.

Den ordning för ändring av juridiskt kön som finns i Sverige idag går kortfattat ut på att Rättsliga rådet, efter en längre tids utredning innefattande att man också rent praktiskt lever i sitt självidentifierade kön, ger tillstånd till ändring av könstillhörighet och att personnumret därefter ändras i folkbokföringen av Skatteverket. Kammarrätten i Göteborg har i en dom den 18 maj 2017 i mål nr 5249-16 funnit att denna ordning inte står i strid med Sveriges åtaganden enligt artikel 8 i Europakonventionen. Även ett beslut av utländsk myndighet eller domstol, motsvarande Rättsliga rådets beslut, godtas av Skatteverket och kan alltså ligga till grund för dess beslut att ändra personnumret i folkbokföringen. Med hänsyn till den nationella bedömningsmarginal som föreligger i fråga om vilka juridiska krav som ska gälla för ändring av juridiskt kön (jfr Europadomstolens dom Hämäläinen mot Finland, appl. nr 37359/09) anser kammarrätten att en ordning där personnummer styr beslut om placering i anstalt inte står i strid med Europakonventionen.

Att frångå ordningen för ändring av juridiskt kön i folkbokföringen i andra frågor där könet har betydelse skulle dessutom kunna leda till konsekvenser som är svåra att överblicka. Mot denna bakgrund bedömer kammarrätten att beslutet om placering i anstalt ska fattas utifrån den enskildes juridiska kön.

 

 

Född 1970. Gift och har två barn. – Jurist från Uppsala universitet. – Skriver om aktuella rättsfall samt är publicerad inom juridik med böcker och artiklar. – Utbildningsmässigt Nordplus stipendiat vid Juridiska fakulteten vid Helsingfors universitet; stipendiat från Juridiska fakulteten i Uppsala vid Faculté de droit, des sciences criminelles et d'administration publique (Université de Lausanne); juris kandidatexamen från Uppsala universitet; högskoleexamen med EG-rättslig inriktning från Linköpings universitet; fortbildning inom Fakultetskurser vid Stockholms Universitet och IUR Institutet för Utländsk Rätt; advokatexamen och genomgått advokatsamfundets kurser inom advokatetik och god advokatsed, klientpsykologi, lagen om penningtvätt samt stress och effektivitet i advokatyrket.

Bloggar

Sportbloggar